Martin Hofverberg skriver i går ett svar på min artikel i Dagens Arena. Jag har egentligen svårt att hitta de skarpa skillnaderna mellan det han och jag skriver. Möjligen har vi lite olika syn på hur Vänsterpartiet ser ut, på vilka vi är, och vad vi har för kapacitet. Nåväl. Framtidskommissionens arbete har nyligen inletts och en stor del av det kommer att gå ut på att kartlägga partiets resurser, såsom vilka våra medlemmar är, vilka tillgångar vi har i organisationen, och så vidare. Ska man kunna vända på alla stenar, som det populärt heter, är det viktigt att ta reda på hur stenarna faktiskt ser ut, för att sedan kunna föreslå nödvändiga förändringar.
Jag håller givetvis med om att det är högt ställda målsättningar för ett, som jag skriver ”i dagsläget alldeles för svagt och litet Vänsterparti”, att ta på sig ledartröjan och ta större ansvar för arbetarrörelsen. Samtidigt ser jag inte några alternativ till förändring, eftersom omvärlden har förändrats så drastiskt – det gäller viktiga karaktärsdrag i det kapitalistiska systemet, klassförhållandena i Sverige och även det partipolitiska landskapet. Nödvändigheten i att hitta ett annat sätt att nå ut är idag tydligare än på länge. Att inte bara prata politik utan också göra politik är delvis inspirerat av SP i Holland, men också av vår egen rörelse i dag och historiskt. Jag menar inte att vi på alla sätt är tillbaka till 1930-talet, eller att vi ska göra exakt som vi gjorde då. Men jag tycker att vi ska ta intryck av den tidens arbetarrörelse när vi gör politisk verksamhet. Mer nutida exempel på när vi gör politik är arbetet som Ung Vänster har med feministiskt självförsvar, där unga tjejer kan organisera sig för att få konkreta verktyg som förändrar i vardagen. Man får resultat direkt, samtidigt som det ger oerhört värdefulla indirekta resultat. För den som går igenom kursen och kanske sätter igång annan verksamhet själv, men i högsta grad också för dem som förbättrar sin konkreta organisationsförmåga och möter tjejer som kanske inte hade kommit till ett politiskt möte i första taget. Det behövs fler sådana exempel.
Resonemangen kring ton och anslag handlar för mig inte bara om hur vi bedriver verksamhet eller vilka krav vi driver. Visst handlar det om ”The Political Brain” och om att tala till hjärtat istället för hjärnan (eller snarare: tala till erfarenheter, ståndpunkter och funderingar, såsom de faktiskt fungerar hos verkliga människor). Men jag vill att vi ska stanna upp ett slag där och fråga oss: hur gör vi det då? Självklart är det intressant vilken målgrupp vi vänder oss till när vi utformar en sådan strategi, men jag tror att vi överlag måste bli mer tonsäkra och samtida i vår kommunikation. Det handlar inte om att ha den fräsigaste slangen, utan om att kunna sätta fingret på sådant som stora grupper av människor känner. Alltså om att inte bara hitta rätt krav, utan också att leverera en problembeskrivning, eller berättelse om man så önskar, som människor kan känna igen sig i. Det måste genomsyra själva identiteten för hur vi uppträder och verkar som vänsterpartister. Jag vill helst inte behöva gå på fler antirasistiska demonstrationer där män med spruckna röster deklarerar världsläget från en megafon. Lika gärna vill jag slippa ett byråkratiskt politikerspråk som sänder etablissemangssignaler. I det första fallet tror man att man är tillbaka på 70-talet eller i en kuliss till filmen ”Tillsammans”. I det andra fallet hinner människor byta kanal till valfri dokusåpa innan politikern i fråga har hunnit säga ordet kommunbudget.
Jag tror, utan att ännu veta exakt, att Vänsterpartiet har för få företrädare från LO-kollektivet. Det som jag lite slarvigt i min artikel refererar till som att ”gilla arbetarklassen”, handlar om att kunna se den potential Vänsterpartiet skulle kunna ha om vi lyckades bättre med att nå ut till dessa grupper. Det kan handla om konkret politik, som i mitt exempel med yrkesprogram. Det jag underströk där, är att utbildningsfrågan egentligen är ett jätteviktigt forum för att stärka LO-kollektivets ställning på arbetsmarknaden. Bra yrkesutbildningar bidrar till att göra människor mindre utbytbara och därmed starkare i förhållande till kapitalet och som samhällsmedborgare. När jag reser runt i landet och pratar i klasser på gymnasieskolor, är en vanlig fråga som jag brukar få från lärarna ”vad är du utbildad till då?”. När jag svarar att jag är butiksanställd i grunden, kommer nästa fråga (efter en viss förvåning), nästan automatiskt: ”Jaha, men alltså vad ska du bli sen då?” Kanske är det min klassbakgrund som gör att jag tycker att det här är enormt provocerande; vad då ”göra sen”? Jag kanske gillar att jobba på Konsum, åtminstone om jag hade haft heltid och bättre lön. Min poäng är alltså att vi är för dåliga på att nå ut till men också organisera LO-kollektivet, inom vilket det visserligen finns stora skillnader yrkesgrupper emellan, men som jämfört med tjänstemanna- och akademikerförbunden fortfarande har långt mer gemensamt med varandra.
Jag tror att Vänsterpartiet behöver fler som jag. Det finns en annan väg än att antingen romantisera arbetarklassen eller att slentrianmässigt kalla LO-yrken för skitjobb. Vi ska förstås också samla tjänstemän och andra löntagare för en radikal förändring av Sverige, det finns ingen motsättning däremellan. Men att erkänna att vi tydligare och bättre än i dag måste rikta oss till de som drabbas hårdast av dagens arbetsliv, med visstidsanställningar, försämrad arbetsmiljö och dålig löneutveckling, är nödvändigt.
Hofverberg skriver att facket är upptaget, jag förstår att han menar av socialdemokratin. Samtidigt är facket upptaget av sina medlemmar. Jag tillhör själv Handelsanställdas förbund. Det är ett förbund med en ekonomisk politik som på många sätt är jämförlig med Vänsterpartiets. Frågan blir hur vi ska agera för att det ska spela större roll för den politiska utvecklingen i Sverige – vilket inkluderar, men absolut inte kan reduceras till, beslut i parlamentet. Facket är trots försvagningen den viktigaste politiska kraften i Sverige, det är på arbetsplatserna vi kan organisera oss. Som medlem skulle jag vilja se ett ännu aktivare fack, som mötte de drastiska förändringarna i omvärlden, med att gå i bräschen och ställa krav på politiken. Och, ja, det går också att läsa om i Etzlers bok ”Trondheimsmodellen”.
Det är bra att vi drar igång diskussioner i Vänsterpartiet. Vi har länge diskuterat nästan helt på andras termer, för att svara på angrepp från än det ena, än det andra hållet. Kan vi ha mer sådana diskussioner där vi diskuterar politikens innehåll, taktik och strategi, är det ett steg framåt. Förhoppningsvis ska framtidskommissionens arbete leda fram till en del lösningar för hur Vänsterpartiet ska komma en bit på vägen och till fortsatt konstruktiv diskussion.
Ida Gabrielsson, sammankallande i Vänsterpartiets framtidskommission.
Jag måste säga att jag är skeptisk till Vänsterpartiets, eller någon annan politisk krafts, förmåga att ta ett starkt grepp om LO och driva dem i en mer radikal-facklig inriktning. Den typen av drömmar bottnar väldigt mycket i en dålig förståelse för Socialdemokratins historia och LO:s relation till det Socialdemokratiska Arbetarpartiet och seriöst – har vi inte försökt den vägen 1000 ggr förut? Jag har svårt att se trovärdigheten i en sådan utveckling och en mening i Vänsterpartiets flörtande med LO. Framförallt tyder den linjen kanske just på att man saknar den ”berättelse” som Gabrielsson efterfrågar – en avancerad förståelse för dagens klassammansättning, dynamiken, splittringarna. Det är ett faktum att LO har svårt att organisera de mest ”flexibla” (läs: utsatta) grupperna på dagens arbetsmarknad. Prekariseringen som pågår (egenföretagare med F-skatt, många högskolestudenter, bemanningsföretag, hela branscher av papperslösa utan några som helst villkor) lämnas helt utanför den organiseringsmodell som stora delar av vänstern håller fast vid. Hur förhåller man sig till att stora delar av de mest utsatta och osäkrade (prekära) delarna av arbetarklassen idag befinner sig utanför den traditionellt fackliga sfären just för att den nuvarande klassammansättningen håller dem där?
Jag tror också att Vänsterpartiet måste bli ett materiellt parti, konstituerat i en materiell bas som ”gör politik” snarare än ”pratar politik”. Men, jag tycker att det är problematiskt när detta i huvudsak blir en flört med LO-kollektivet. Det är som att man ställer rätt frågor, men hittar fel svar. Letar under fel stenar.
Idén om att ta över fackföreningsrörelsen från socialdemokratin är dödfödd. Den bygger dels på en felaktig analys av vad facket är, men också på en galen övertro på vänsterpartiet. Säg att (v) helt plötsligt fick överta socialdemokratins ställning i facket. Vad i herrans namn skulle vi göra av det då? Bra skulle det i alla fall inte bli.
Men jag känner mig trygg i att det inte är det Ida menar att (v) ska göra. Det som Ida skriver om handlar ju mer om hur vänsterpartiet förhåller sig till arbetarklassen/LO-kollektivet. Hur ser vi på arbetare? Hur pratar vi om arbetare? Är vi arbetare? Eller är vi i väldigt hög utsträckning akademiker och tjänstemän?
Attraheras arbetare inom LO-kollektivet av vänsterpartiets politik? Är det i så fall sättet att föra fram politiken som det är fel på? Av någon anledning har vi ju (om man kollar i SCB) med undantag från en period kring 1998 rent utsagt uselt stöd bland LO-grupper för att vara ett arbetarparti.
Det här kan man ju tycka lite vad man vill om men ett bra första steg för en grupp som tänkt sig att fundera ut hur vänsterpartiet kan bli ett större och viktigare parti i framtiden är nog att just ställa sig dessa frågor. Hur ser vi på arbetare? Hur ser arbetarna på sig själva? Är vi (partiets medlemmar respektive partiets företrädare) arbetare? Identifierar arbetare (v):s företrädare som arbetare? Och slutligen, är det viktigt för ett arbetarparti att attrahera arbetarväljare? Eller går det lika bra med akademikerröster bara vi får många röster?
Vad gäller den fackliga anslutningsgraden bland osäkert anställda så är det ett annat mycket stort problem som grundas i att dessa anställningar överhuvudtaget är tillåtna. Fackföreningsrörelsen arbetar stenhårt med att värva inom dessa grupper men det vore ju väldigt konstigt om det inte vore svårare att organisera osäkert anställda än fast anställda.
”Fackföreningsrörelsen arbetar stenhårt med att värva inom dessa grupper men det vore ju väldigt konstigt om det inte vore svårare att organisera osäkert anställda än fast anställda.”
Bullshit. Har jobbat för bemanningsföretag sen 2006 och inte fan bedrivs det nåt stenhårt värvningsarbete.
varför går du inte med och värvar då? fackets absolut viktigaste värvare är arbetskollegorna, det är ju fackklubben som ska se till att alla i gruppen/på arbetsplatsen går med, det är ju hela idén. Att bara sitta och klaga hjälper ingen.
@Mehr
Nu var det ju faktiskt påståendet att facket skulle arbeta stenhårt på att värva inom dessa grupper som Lerniaanställd svarade på. (Och korrekt, alla under 30 lär väl veta att facket ger blanka fan i de som har osäkra anställningar.)
Sen vet du ju inte alls vad Lerniaanställd gör på sin arbetsplats.
Det är VI som är facket
!
Ida Gabrielsson är en stjärna inom vänstern! Väldigt bra om vänsterns utmaningar inför framtiden. Klokt!
Ett klokt svar! Om klassmedvetande bland tjänstemän: jag tror inte heller att det står i motsättning till att bygga klassmedvetande i LO-grupperna, tvärtom. Båda uppgifterna behöver utföras. Själva orsaken till att tjänstemän organiserade sig så starkt fackligt i Sverige är till stor del att det fanns en i grunden marxistisk arbetarrörelse som inspirerade.
Men en sak jag tror är viktig är att klassmedvetande inte i första hand är ”att se att jag är bland dem som förlorar mest på högerpolitiken”. Med en sån vinkel dras begreppet arbetarklass per definition åt att bli ett slags underklassbegrepp. Klassmedvetande är IMHO i första hand att se att mina intressen går emot kapitalets, och att vi sitter på maktresurser att förändra det genom vår arbetskraft. Kanske tycker vi olika där. Min poäng är att arbetarrörelsen inte blir stark genom att samla många som är särskilt utsatta för samhällsproblem, utan genom att samla många som har potentiell makt genom sin arbetsförmåga.
Vänsterpartiet kombinerar ofta på ett olyckligt sätt problemet att uttrycka sig som väletablerade politiker på ett sätt som ger dåliga klassmarkörer symboliskt, med problemet att de tjänstemän vi organiserar har ett svagt eget klassmedvetande och tror sig slåss för någon annan. Därför tror jag att det är viktigt att slänga ut hela tankegodset ”vi består av fel grupper” och klasskulturella nojor, till förmån för en förståelse av att vi består av ett brett klasspektra som samlas kring sakfrågor där vi har gemensamma egenintressen.
I vilket fall håller jag helt med om att utbildning för svårutbytbarhet är en avgörande strategi, och en bra fokusfråga. Det visar också en logik varför högern/kapitalet är förvånansvärt ointresserade av utbildningssatsningar.
En praktisk sak är att den fungerar både kollektivt och individuellt: vi kan säga ”det är viktigt att vi ser till att vi/våra barn går ordentliga utbildningar, för att inte gå genom ett helt arbetsliv med konstant hög utbytbarhet”. Jag tänker att den sortens direkta tilltal behöver ersätta de mer allmänna motiveringar vi använder idag.
Som bonus knyter det resonemanget ihop klassmedvetande i både LO-leden och bland tjänstemän på ett bra sätt.
Jag håller helt med om att vi inte ska rikta oss till de ”mest utsatta”. Min poäng var istället att vi i större uträckning än idag måste hitta politik som riktar sig till det breda LO-kollektivet. Och som du säger så finns det ingen motsättning att också få med sig tjänstemän. Alla ska med
. De som påverkas mest av visstidsanställningar osv tillhör ju LO-kollektivet och det var så jag menade med ”dom som drabbas hårdast”.
För att få bort den populistiaska politiken bör de socialistiska partierna SLUTA att mer och mer övergå till en högerpolitik. Värna om arbetare och locka tillbaka fackanslutna till (S) och (V).