Det är kanske lite för enkelt att säga att det som inte syns i media inte finns, men media – tidningar, radio, teve, internet, sociala medier – är en maktfaktor i samhället. Socialarbetare måste bryta sin egen självpåtagna tystnad och berätta, kommentera och debattera sociala frågor. Socialarbetare måste på ett helt annat sätt än vad man gör i dag initiera debatter om samhällsfrågor. Socialarbetare måste ställa frågor och peka på sociala missförhållanden. Ingen, allra minst klienterna, vinner på att det är tyst i samhällsdebatten.
Under flera års har vi deltagit i samhällsdebatten men också noterat att sociala frågor, välfärdspolitiken och socialtjänsten inte debatteras av socialarbetare i medier. Alla har något att vinna på att en debatt förs om hur det sociala arbetet organiseras och genomförs i landets kommuner. Det finns ett flertal brännande frågor som borde debatteras närmare.
Det sker ständigt organisationsförändringar i landets kommuner och inom hälso- och sjukvården, något som i hög grad påverkar de patienter, klienter, brukare och anhöriga som söker sig till eller berörs av socialtjänsten. De senaste årens förändringar i socialförsäkringssystemet har medfört att tusentals personer utförsäkrats från Försäkringskassan. Den enda räddningen för dem är att vända sig till socialtjänsten, vilket medfört ökat antal socialbidragstagare och ökad arbetsbelastning för socialarbetare.
Ett annat problem vi kan se är de hemlösa och uteliggare som finns i alla större städer. Vi har fått en hemlöshetens normalisering, den har blivit ett naturligt inslag i gatubilden. Hemlöshet och uteliggare har blivit ett accepterat tillstånd i stället för att ses som en social skamfläck. Hemlöshet är dessutom något som i hög grad slår mot människor som har ett psykiskt funktionshinder.
Ett tredje område som bör genomlysas mer är arbetslöshet bland personer med funktionshinder. Arbetslinjen har blivit en besvärjelse som alla partier bekänner sig till, men arbetslösheten fortsätter trots det att öka bland personer som har ett stort funktionshinder. Skillnaden i sysselsättningsgrad ökar i förhållande till andra grupper i samhället.
Ytterligare en viktig fråga är vården och behandlingen inom missbruksområdet. Bara en av fem personer med missbruksproblematik får vård. Missbruk och beroende ökar och konsekvenserna är stora för barn, familjer och omgivningen. Vården och behandlingen inom kommunerna behöver prioriteras i större utsträckning. Socialarbetarna kan annars inte utföra ett professionellt arbete.
Under hösten 2010 genomförde SKTF en stor enkät i Göteborgs Stad om hur socialarbetare upplevde sin arbetssituation. 80 procent av de över 500 socialarbetare som deltog i studien uppgav att de var stressade i sitt arbete. Hot och våld förekommer och det råder hård belastning hos socialförvaltningar.
Det spelar ingen roll om en kommun genomgår stora organisationsförändringar eller om den sociala verksamheten blir utsatt för nedskärningar. Det förblir tyst inom socionomkåren. Det är dystert att de sociala frågorna inte kommenteras i större utsträckning av erfarna socialarbetare. Socialarbetare möter de drabbade i sin vardag. I många fall är det människor som saknar förmåga att göra sin röst hörd i medier – då krävs det att någon talar i deras ställe.
Det är hög tid att bryta isoleringen, för allas gemensamma bästa. Det finns engagemang, kunskap och erfarenheter inom olika sociala sektorer som aldrig når samhällsdebattens ljus. Det är hög tid för en förändring.
Jörgen Lundälv, Ylva Donning, Per Olof Larsson, institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet
Jag tror att många som är verksamma inom socialtjänsten vill berätta om hur det är i vår omvärld. Det är säkerligen många socialarbetare som upplever det jobbigt att hålla inne med den information dom har.
Skälet till att man inte går ut och pratar om situationen inom en kommun där man är verksam heter Tystnadsplikt! Jag tror att många är skrämda till tystnad genom detta.
/juhani
Skribenterna Lundälv, Donning och Larssons uppmaning att det är dags att kliva in i debatten som ombud för de mest utsatta i samhället men också om villkoren för det sociala arbetet är vi nog många som är överens om.
Frågan är hur detta ska gå till? Ett sätt kan vara att universiteten, högskolorna tar initiativ till dessa samtal och debatter och bjuder in på bred front. Fackförbunden, forskarna, studenterna, yrkesgrupperna och politikerna kan då få en mer naturlig plattform för samtal och debatt.
Med bred front menar jag att man måste börja med att se att socialt arbete också utförs på fler arenor än den som skribenterna hänvisar till, nämligen kommunerna. Vi finner det sociala arbetet även inom den ideella arenan och den privata sektorn. Det sistnämnda är något som fackförbundet SKTF tagit fasta på. Så perspektivet behöver breddas för att ge en mer samlad bild av hur det ser ut i samhället och då får inte polarisering och ideologisering tränga undan yrkesgruppernas erfarenheter samt debatt oavsett huvudman. Tystnaden finns hos alla, kanske av olika skäl men också av liknande orsaker.
Det sociala arbete och ibland det psykosociala behandlingsarbete som utförs av olika yrkesgrupper inom alla dessa arenor har sannolikt olika saker att berätta var och en från sin utgångspunkt, men naturligvis också det som bildar en gemensam tråd för allt detta väsentliga arbete.
Framförallt tror jag att det behövs gemensamma krafter och stöd till att beskriva det sociala arbetet/psykosociala arbetet i ett välfärdspolitiskt sammanhang. Därav är kontakten med forskningen av vikt.
Det är en god tanke att efterlysa debatt – men framförallt ta initiativ och bjud in oss!
Till viss del stämmer det att Nätverket socialarbetare för social aktion har haft det svårt att få gehör för sina önskemål om att få en mötesplats inom ramen för Göteborgs universitet. Nätverket är fortfarande litet men viktigt. Vi hoppas få höra mer av er i samhällsdebatten. Problemet är att flertalet socialarbetare och socionomstudenter inte orkar eller vill låta sina röster bli hörda. Naturligtvis är det socionomutbildningens uppgift att lära ut ett kritiskt förhållningssätt till kunskapen om socialt arbete. Samtidigt som det är den enskilde studentens uppgift att handla och agera kritiskt till kunskapen. Det kan inte vara utbildningens fel att den stora massan av socionomstudenter väljer bort moment som ligger utanför kursplanernas lärandemål eller på en icke schemalagd tid. Samtal med till exempel inbjudna brukare, samhällsdebattörer väljs bort. Skriva debattartiklar är roligt om de examineras annars är det onödigt. Förbluffande ofta får vi läsa i kursvärderingar att moment som handlar om professionell och personlig utveckling är besvärliga bland annat för att man måste tänka och reflektera själv. Till en viss del kan nog denna inställning förklara tystanden som råder bland socialarbetarna. För det är jobbigt att ta ställning – det gör ont när knoppar brister eller hur det är…
Ylva Donning, Jörgen Lundälv, Per-Olof Larsson
Universitetslärare i socialt arbete, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet
Donning, Larsson och Lundälv efterfrågar i sin ursprungliga artikel socialarbetare som syns och hörs i samhällsdebatten. Vi svarade med att påpeka Göteborgs Universitets roll i att skapa förutsättningar för detta. Vi tycker att Universitet har en betydande roll och att utbildningens lärare, kultur och kursplaner lägger grunden för en socialarbetares möjlighet att tänka kritiskt. Författarna av artikeln verkar helt klart inte dela denna syn och inte heller se universitets ansvar i detta. Om målet är att socialarbetare ska kunna synas, höras och tänka kritiskt, ser vi att man i utbildningen måste ha detta som självklar del i all undervisning. För att uppnå intresse krävs att dessa kritiska perspektiv på allvar integreras i alla kursplaner.
Universitetslärarna menar att socionomstudenterna är ointresserade av kritiskt tänkande, debatter och personlig och professionell utveckling. Vi ser det som självklart att detta beror på en oförmåga hos Göteborgs Universitets lärare att göra dessa delar av utbildningen intressanta.
Donning, Larsson och Lundälv skriver även att engagemang och kritiskt tänkande ska ske på fritiden… Vi tycker att detta är häpnadsväckande, att det tyder på en mycket bristfällig insyn i studenternas livsvillkor. Många studenter jobbar extra, har familj och bor långt bort från universitetet. Trots detta är många socionomstudenter aktiva i olika organisationer på just sin fritid. Vi undrar vad ni lärare på Institutionen för socialt arbete gör på er fritid? Ni om några, borde också känna till socialarbetares höga arbetsbelastning och krävande arbetesvillkor. Att säga att socialarbetare ska ta mer plats i samhällsdebatten utan att se deras tystnad ur ett strukturellt maktkritiskt perspektiv tycker vi är förvånande. Att lärare vid institutionen för socialt arbete förlägger orsaken till stora strukturella problem hos enskilda individers ointresse är mycket oroande!
Vi håller med om att många studenter på socionomstudierna är tysta, men ni som planerar och utför undervisningen är dem som kan och ska ändra på detta. Som människa präglas man av den kultur man vistas i. Detta gäller både på utbildning och i arbetslivet. Och om studenterna nu är så ointresserade, fråga er vad det kan bero på.
Vår erfarenhet är att studenter som är engagerade både oorganiserat på seminarier, föreläsningar, och organiserat i nätverk som SFSA, inte direkt uppskattas för det arbete dom lägger ner. Det om något kan verkligen leda till ointresse och brist på engagemang.
Vi vill slutligen påpeka att arbetsmiljöbarometern (2008) med all tydlighet visar att anställda inom universitetet inte vinner något på att tänka och yttra sig kritiskt. Det var det där med kulturen man omges av…
SFSA – Socialarbetare för social aktion
Hmmm… representanterna för Institutionen för socialt arbete tycker att socialarbetare behöver ta sig ton och SFSA tycker att institutionen inte uppmuntrar kritiskt tänkande i tillräckligt hög grad, har jag förstått er rätt?
Jag vill i så fall påpeka att mitt kritiska tänkande aldrig någonsin blivit så uppmuntrat som av lärarna på institutionen för socialt arbete! Det kanske i och för sig inte säger att de inte skulle kunna uppmuntra det ännu mer, för faktum är mitt kritiska tänkande nog tyvärr aldrig har blivit uppmuntrat någon annanstans! Jag tycker hursomhelst att ni alla i viss mån fokuserar fel. Visst är det bra om studenter uppmuntras att utveckla sitt kritiska tänkande men hur stor nytta gör det egentligen för samhällsdebatten om ingen vågar uttrycka sin kritik på grund av rädsla för sanktioner och repressalier?! Om kritiken leder till att man riskerar avsked på grund av illojalitet mot arbetsgivaren (många socialarbetare arbetar faktiskt inom privat sektor) eller någon av alla de andra sanktioner som arbetsgivare och chefer kan använda sig av, hur många är då villiga att ta risken att ”göra sig omöjliga” på arbetsmarknaden genom att framföra aldrig så nödvändig kritik? Om ni vill göra verklig skillnad så kanske ni istället bör fokusera på ett gemensamt arbete för att förändra situationen och förutsättningarna där ute i verkligheten, och inte bara på institutionen? Lagar och regler behöver som exempel förändras för att det ska finnas såpass mycket arbetsrättsligt skydd att socialarbetarna ska VÅGA uttrycka sina åsikter, jag tvivlar nämligen mycket starkt på att problemet ligger i att de inte har några!
Håller med om mycket, samtidigt tycker jag att socialarbetare har goda skäl att vara försiktiga med, för att inte säga misstänksamma mot, mainstreammedierna.
Det är inte bara tystnadsplikten som gör socialarbetare försiktiga, utan dessutom dåliga erfarenheter från tidigare kontakter med medierna, liksom kollegors tidigare kontakter. Många journalister är helt enkelt pinsamt okunniga om socialt arbete och socialtjänstens verksamhet och uppdrag.
Socialarbetare är i allmänhet kloka människor, de måste prioritera kärnverksamheten liksom, människor far illa.
Dessutom blir journalisternas arbetsvillkor bara sämre och sämre, och därmed blir kvaliteten på deras produkter bara sämre och sämre. Suck.
Klart att alla som är i offentlig tjänst har ett ansvar att på något sätt svara för sin verksamhet. De måste bli granskade och får lov att tåla det. Men journalisternas granskning är inte alltid så konstruktiv, inte heller alltid så träffsäker. Tror att man måste lära sej att sålla i sina mediekontakter, genom att ställa rätt motfrågor och vara medveten om spelregler och rättigheter. Det finns ju en del duktiga journalister därute som kämpar på och gör ett bra jobb trots allt sämre arbetsvillkor.
Utifrån mainstreammediernas spelregler, skulle en slutsats för socialarbetare och forskare i socialt arbete kunna vara att i så stor utsträckning som möjligt se till att få komma till tals med minsta möjliga redigering. Alltså direktsändning och debattartiklar och krönikor som man skriver själv. Med rätt teknik i direktsändning kan man ju ändra på hela upplägget/vinkeln så att den blir mer relevant utifrån att man själv ofta har större kunskaper i frågan än journalisten/programledaren man möter.