Socialdemokraterna behöver en partiledare som förenar två förmågor. Den första är att kunna samla och leda partiet och den andra och lika viktiga är att vara en stark statsministerkandidat i nästa val. Jag anser att Thomas Östros på ett unikt sätt förenar dessa egenskaper.
Ett av de tydligaste exemplen på Thomas Östros samlande förmåga är hans insats med det partiprogram som antogs 2001. Partiet bestämde sig då för att skriva ett nytt partiprogram i stället för att revidera det gamla. Det är svår process som innebär att förena en modern samhällsanalys med en klar ideologisk färdriktning. Samtidigt vet alla att socialdemokratin som ett stort parti rymmer ett spektrum av åsikter och ideologiska nyansskillnader. Det gamla partiprogrammet hade formuleringar som för många var betydelsefulla samtidigt som det fanns ett starkt förnyelsebehov för att möta tidens utmaningar.
Thomas Östros drev arbetet med partiprogrammet lyhört men målmedvetet. Han reste landet runt och lyssnade, resonerade och argumenterade för en väg framåt. Metodiskt jobbade programkommissionen under Östros ledning fram en ny linje. Och han lyckades få partiorganisationen med sig på den linjen. Stödet för det nya programmet blev brett. På partikongressen när det beslutades var det självklart en livfull debatt om centrala frågor men det var samling, inte splittring, om den ideologiska huvudkursen. Partiprogramkommissionen och Thomas Östros fick starkt gensvar och stöd för partiprogrammet.
Detta är ett exempel på att Thomas Östros rör sig tryggt i alla delar av partiet. Ett annat är att han haft en ledande roll på varje partikongress sedan 1997. Där har han förutom partiprogrammet haft ansvar för breda välfärdsfrågor, näringspolitik och mer övergripande ekonomisk politik. På dessa partikongresser har Thomas Östros inte förlorat en enda viktig votering. Det är ett resultat av hans djupa förankring i det socialdemokratiska partiet och att han förmått formulera och driva en politik som får brett stöd internt. Denna samlande förmåga är vad Socialdemokraterna behöver nu.
Väljarna måste se att Socialdemokraterna leds av en person som är en trovärdig statsministerkandidat. Vi måste ju minnas att Socialdemokraternas ledare i valet 2014 ska utmana den sittande statsministern Fredrik Reinfeldt som har historiskt starka förtroendesiffror. Socialdemokraterna har inte råd att välja någon som på sikt kan växa in i den rollen utan behöver någon som omedelbart är trovärdig som statsminister.
Det kräver en individ som kombinerar en stark personlighet med en gedigen erfarenhet. Thomas Östros har varit statsråd i tio år. De åren fördelades mellan ansvar inom ekonomi och näringspolitik med en längre period som utbildningsminister. Han har argumenterat både för den socialdemokratiska skattepolitiken, för den välfärd som vi på det viset finansierar och för en politik för att växa vårt gemensamma välstånd. I sitt regeringsarbete drev han en klar jämlikhetslinje. Utbildning av hög kvalitet skulle erbjudas fler, högskolan byggdes ut och regeringen drev en aktiv linje för breddad social rekrytering till universitet och högskolor. Han har företrätt Sverige i EU och i internationella handelsförhandlingar. Många delar uppfattningen att Thomas Östros var en minister som visade beslutskraft när han drev regeringens politik på de områden han ansvarade för.
Som statsministerkandidat är det en fördel att Thomas Östros är välutbildad med en licentiatexamen i nationalekonomi. Som socialdemokratisk partiledare är hans levande erfarenhet av sin uppväxt i en arbetarfamilj i Mellansverige med ursprung i Tornedalen en tillgång.
Jag har från mitten av 1990-talet haft förmånen att arbeta centralt inom socialdemokratin och arbetsrörelsen. Under den tiden har jag arbetat nära inte minst Thomas Östros men även flera av de övriga som nu pekas ut som tänkbara kandidater att bli ordförande för Socialdemokraterna. Jag har stor respekt för deras omdöme och kompetens. Onekligen kommer de att vara viktiga för partiet. Men jag sätter Thomas Östros profil, begåvning och erfarenhet ett steg före. Jag har svårt att se någon annan aktuell kandidat som lika väl som Thomas Östros kan förena förmågan att leda och samla partiet med att vara en trovärdig statsministerkandidat.
David Samuelsson, tidigare bland annat ordförande i socialdemokratiska studentförbundet, planeringschef och politiskt sakkunnig för socialdemokratiska regeringar.
Jag tror Sommestad hade varit ett bättre val, på ren kompetens. Dessutom har hon inte varit inblandad i turerna i avsättandet.
Även om Östros internt har förtroende så är frågan hur han uppfattas externt av väljarkåren liksom hur den politik och praktik SAP stått för de senaste tio åren uppfattas. Trots allt förlorade Persson valet 2006 och sedan har raset fortsatt under Mona, där Östros hade en nyckelroll, och under Juholt.
Jag tror Östros vore ett bra val. Han ger inte svajiga svar utan ger intryck av en seriös människa, med trygg kunskapsbas, inom framför allt i ekonomi, samt bredd inom de flesta frågor. Så en man som kanske kan ta tillbaka förlorat förtroende.
Östros har under lång tid varit ett av det tyngsta intellekten bakom den omorientering i nyliberal riktning som gav partiet flera av sina sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande.
Den som har antennerna ute känner att nyliberalismen nu förlorat sin dragningskraft. Människor är förbannade på Carema, har genomskådat den ”valfrihet” som givit dyrare el, sämre skola för barnen och ökade klyftor mellan människor. Offentliganställda är trötta på att subventionera sänkta skatter med låga löner.
Den nya ordföranden bör väljas efter en politisk debatt, där kandidater tvingas upp på banan och faktiskt stå för sina värderingar. Vi har inte råd att få fel ordförande en gång till. Partiets framgång, mätt i huruvida samhällsutvecklingen påverkas i mer jämlik riktning, beror i högsta grad på om fotfolket tror på sitt eget parti.
Vi är några s-tanter, en gång aktiva i Stockholms län, som föreslår en göteborgare.
En bättre t.f. ordförande än Jan Eliasson kan VU inte hitta. Han har ju bred politisk
erfarenhet både nationellt och internationellt, gör bra ifrån sig i debatter och talarstolen
och går dessutom väl fram i TV-rutan.
För hans namn talar också att han inte varit inblandad i bråket kring Juholt och inte
lanserats sönder i media.
Hej David!
Jag undrar om Du var bland de 350 deltagare som applåderade och jublade när Juholt valdes till ledare på senaste kongressen? Om inte kanske Du protesterade i andra församlingar.
Om det är sant som det beskrivs i media att det finns höger och vänster falanger inom partiet varför möttes Juholt av massiva applådåskor vid valet?
Vad ger det för signaler till övriga medlemmar i partiet och vidare till övriga väljare och framför allt till arbetsplatser.
Skall jag instämma i den store ledarens åsikter och böja mig för auktorieter eller skall jag med stort civil kurage visa mitt missnöje redan från början även när beslut är fattade och inte sedan agera med krypskytte?
Kommer Östros att mötas av stående ovationer om han väljs?
Mitt förslag är att välja en trio som turas om att vara ledare per tertial. Då kommer vi ifrån ledarfixeringen och gör livet mänskligare för de som skall stå i rampljuset.
Det är löjligt med fixeringen vid den store ledaren och bidrar till politikerföraktet.
Thomas Östros är klart olämplig som partiledare. Han liksom Sven-Erik Österberg högg Juholt i ryggen genom att inte uttala sitt förtroende för vår kongressvalde ordförande. Att välja någon av de som stått för irrfärden till nyliberalismen och valförlusterna vore politiskt självmord. Östros, Österberg, Bodström och Damberg borde vara diskvalificerade genom att ha haft ledande ställning i våra valförluster på nyliberal politik. Ylva Johansson var med i detta men konstaterar klokt att hon inte har det stöd i partiet som krävs. Det borde dessa svekfulla herrar göra också.
Vi behöver någon som stått fri från sveket mot Juholt. Gärna Lena Sommestad eller varför inte Kajsa Borgnäs? Ska det nödvändigtvis vara en ur riksdagsgruppen är Raimo Pärssinen en av mina favoriter.
Jag tror på delat ledarskap – Jan Eliasson och Margot Wallström. Jag tror de kan samla det så, för Sverige, viktiga Socialdemokratiska partiet!!
Ska borgarpressen utse ordföranden?
Är det inte dags att låta medlemmarna ha ett ord med i laget?
En rådgivande medlemsomröstning kanske skulle ge ett mer rättvisande besked än borgarpressens ledarskribenter och tyckare på nyhetsplats.
Tomas Östros har under hela den här tiden som drevet mot Juholt pågått som den taktiker han är lurat i vassen.Det är möjligt att han har förtroende inom den socialdemokratiska toppen.men han har det inte bland folk i rörelsen utanför dessa kretsar.Att välja Östrosskulle bara innebära att man ”landat” i nyliberalismen.Men det är kanske där man trivs bäst,enligt topparna.Folk i rörelsen vill ha en socialdemokrati som står upp för en traditionell vänsterpolitik.
Jag anser att Östros inte kan iklä sig den rolll som krävs.
Jag noterar med glödje hur några här är inne på att Jan Eliasson, tillsammans med Margot Wallström skulle vara den riktiga lösningen för SAP just nu. Samma dag som Jan Eliasson uttalade sin beredskap att hjälpa till i partiet sände jag följande meddelande till flera av partistyrelsens medlemmar och spredt det också på olika håll:
Jan Eliasson vore en mycket bra övergångskandidat till partiordförande fram till nästa kongress, som borde äga rum 2013.
Om Margot Wallström ställer upp i denna interimledning så skulle dessa två tillsammans med Carin Jämtin bilda en mycket bra räddningstrojka som skulle kunna slakta ”krisen” i socialdemokratin. En av deras viktigaste uppgifter torde dock vara att få igång en bred dialog bland partimedlemmarna om ”Partiets politik inför 2000-talet”. Kriskommissionens rapprt bör då nagelfaras ordentligt inom varje arbetarekommun. Den tillsatta Programkommissionen måste då ses över och helt nya namn utses. Lars Engqvist utnämning som programsekreterare måste ses över. Han utsågs av Juholt, men Eliasson måste ta detta på sitt ansvar.
Som medlem äger jag ”röst”-rätt. Jag låter härmed min röst höras och läsas.
José L Ramírez