Det enda säkra är att tilltron till demokratin får sig en törn.
Den segdragna regeringsbildningen reser en rad frågor. Hur hamnade vi här? Och är det fråga om en permanent förändring; är långbänkar, kattrakande och röda linjer det nya normala?
En sak är säker, tilltron till politiken och ytterst demokratin får sig nu ännu en törn. Till saken hör att de demokratiska procedurerna redan skakats om. Läs till exempel Göran Sundström och Anette Novaks rapporter om Demokratins skymningsläge.
Tre historiska exempel
Det var väl inte bättre förr. Men låt mig ändå ge tre historiska exempel, som kanske bär på några lärdomar.
1978 tillträdde en folkpartistisk enpartiregering. Det var bara 39 ledamöter (alla från Folkpartiet) som röstade ja. 66 röstade nej (Moderaterna och Vänsterpartiet Kommunisterna). Men i en modell med negativ parlamentarism måste en majoritet av ledamöterna rösta emot för att fälla en statsminister. 215 (Socialdemokraterna och Centerpartiet) lade ner sina röster. Ola Ullsten blev statsminister. Olof Palme fick utstå hård intern kritik för sitt beslut att släppa fram en folkpartiregering.
Fem år tidigare, 1973, blev det jämnt skägg mellan det socialistiska och borgerliga blocket, 175 mot 175 mandat. Efter denna lapsus har vi bara 349 riksdagsledamöter. De borgerliga partierna valde att tolerera en fortsatt socialdemokratisk regering, trots att den matematiskt hade samma möjlighet att göra anspråk på regeringsmakten. Regeringen sökte breda lösningar i riksdagen. Men flera gånger fick lotten avgöra, därav namnet ”lotteririksdagen”.
Ännu tidigare, 1917, tillträdde en liberal-socialdemokratisk regering med Nils Edén som liberal statsminister. Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting blev finansminister. Socialdemokraterna var större än Liberalerna med valde ändå att inte göra anspråk på statsministerposten. Motivet var taktiskt och strategiskt motiverat. Edén stod närmast till höger i sitt parti. Högst på regeringens dagordning stod att införa den allmänna och lika rösträtten, högern dominerade första kammaren och blockerade det demokratiska genombrottet.
Högern lade ned sitt motstånd och vi fick en fredlig övergång till demokrati, men monarkin och första kammaren bestod. Sverige blev som Norge och Danmark en konstitutionell demokratisk monarki. Kompromissen fördömdes i hårda ordalag av det nybildade vänsterpartiet. Året därpå fattade en urtima riksdag det historiska beslutet. Den liberal-socialdemokratiska regeringen hann även med att fatta beslut om åtta timmars arbetsdag.
Skulle detta kunna hända i dag, med tanke på alla röda linjer och låsta positioner?
Varför så svårt?
Politik är det möjligas konst, i den bästa av världar också en metod att göra det omöjliga möjligt. Så varför har det blivit så svårt och komplicerat att bilda en regering på sistone?
Några statsvetare undrar redan om vår svenska konstitution är skriven för dagens politiska spänningar. Vår ”negativa parlamentarism” har tidigare möjliggjort minoritetsregeringar, något som över tid har blivit allt mer komplicerat. Partierna har strävat efter att bilda majoritetsregeringar eller valt formaliserade avtal med partier utanför regeringen. Efter 1990-talskrisen fick vi en ny budgetprocess. Ändå har regeringar under senare tid misslyckats med att få igenom sin budget och fått regera på oppositionens budgetförslag, egentligen inte tänkta att genomföras i praktiken. Och efter flera val har det varit långa och komplicerade regeringsförhandlingar. I slutet av förra mandatperioden föll kvittningssystemet, när Sverigedemokraterna övergav överenskommelsen mellan partierna i riksdagen. Och nu har två månader gått sedan valet utan att en ny regering har tillträtt.
Frågan hänger i luften, hur ska vi förstå varför det har blivit på detta viset?
Svagare partier
Hans Bergström, liberal debattör med bakgrund i Folkpartiet och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, menade i en artikel på DN-debatt att skulden bör läggas på att medborgerligt deltagande prioriterats under ett par decennier, snarare än demokratins representativa funktioner och uppgifter.
Under efterkrigstiden låg fokus på representation, men efter 1968 har deltagande varit ett sätt att vitalisera demokratin, kritiken mot centralisering och institutionalisering har varit utbredd. I Sverige har vi experimenterat med exempelvis kommundelsnämnder, lokala folkomröstningar och personval. Det finns mycket att säga om dessa experiment. Personvalet är en dålig kompromiss. Det krävs numera bara fem procent kryss för att komma före alla andra.
Men jag tror inte att ”deltagande demokrati” är förklaringen till dagens politiska kris.
Vi har snarare att göra med flera olika faktorer.
En förklaring rör partiernas försvagning. De har i dag mycket färre medlemmar än tidigare och den interna organisationsstrukturen är försvagad. De är mindre representativa och förankrade bland medborgarna, vilket kan vara skälet till att de numera svänger hit och dit politiskt. Partierna mäter opinioner, men har av dessa skäl blivit mer ”bunkerlika”. Här är spänningen mellan partiet och riksdagsledamöterna intressant och intrikat. Partiet har mandat från medlemmarna, parlamentarikerna också från väljarna. Den spänningen är inbyggd i en demokrati, med partier som inte bara är valapparater.
Här blir Vänsterpartiets kongressbeslut om att sitta i regering problematiskt och svårt att backa ifrån.
Först beslut, sedan överläggning
Till det här kommer vår tids krav på hög leverans och att pricka av sina vallöften. Det ska gå snabbt. Därav alla dessa utredningar som ska leverera förslag inom loppet av ett eller i bästa fall två år. Tidigare parlamentariska utredningar kunde sitta länge och skapade ett utrymme för att stöta och blöta argument. De möjliggjorde överläggning före beslut. Numera gäller allt oftare det motsatta: först beslut och sedan i bästa fall överläggning. Innan regeringar tillträder görs detaljerade överenskommelser om vad som sedan ska göras och betas av, som blir avgörande och styrande för de kommande fyra åren. Det handlar om att surra varandra vid masten. Tidöavtalet är bara ett exempel.
Ytterligare en faktor är att blocken formaliserats. Ny start för Sverige 1991, Alliansen 2006 och det rödgröna samarbetet inför valet 2010 är några exempel. Samarbeten av det här slaget syftar till att hålla ihop en koalition och leder till partierna blir mer lika varandra, anpassar sig till varandra.
Ett annat tungt vägande skäl till blockpolitiken är att hålla borta oppositionen från inflytande. Kompromisser i ett block kan också innebära att ett enskilt parti får stort inflytande, trots att det egentligen inte finns ett brett stöd i en viss sakfråga i riksdagen. Det är kompromissernas logik i en koalition. Ta avskaffandet av fastighetsskatten som Kristdemokraterna drev igenom 2006. Eller Centerns missriktade idé om att privatisera Arbetsförmedlingen efter valet 2018.
Gamla maktpartier försvagas
Vidare skapar nya partier fantomsmärtor i det politiska systemet. Sverigedemokraterna är det tydligaste exemplet. Inte minst eftersom partiet varit så framgångsrikt. Det skapade länge en stor röd linje från alla andra partier, som Tidö sedan tog bort. Det har också motiverat röda linjer mot Vänsterpartiet, som i sin tur svarat med en egen röd linje med krav på att få ta plats i en kommande regering.
Summa summarum, höstens långbänk är ett symptom på större och djupgående förändringar. Kanske är ändå jämförelsen med krig mer illustrativ. Inte bara för vi lever i era med nya krig, utan för att stora krig ofta uppstår när gamla stormakter är på tillbakagång, och andra och nya stater är på uppgång. I politiken försvagas gamla stora maktpartier, och nya tar plats och gör anspråk på makten. Detta mönster ser vi i hela världen, och förstås även i Sverige.
I krig och kärlek är nästan allt tillåtet, för att inte tala om i politiken. Men långvariga politiska krig kan trasa sönder demokratin.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
