Jävla karlar 

Efter en lite trevande inledning utvecklas filmen till en både sevärd och känslomässigt gripande bioupplevelse. Det tycker Jon Andersson som sett filmatiseringen av Andrew Waldens Augustprisvinnande bok. 

Andrew Waldens “Jävla karlar” är en av de senaste årens bästa svenska romaner. Det är en gripande skildring av en ung killes stapplande steg genom barndom och tonår, präglat av mammans mer eller mindre destruktiva förhållanden med olika män. Att Walden tilldelades Augustpriset för bästa skönlitterära bok 2023 var välförtjänt. 

Mörkare än boken

Filmatiseringen börjar lite trevande. Det tar ett tag innan regissören Jens Sjögren och manusförfattaren Jakob Beckman lyckas sätta tonen. Men ju längre filmen går desto bättre blir det. 

Ofta är det mammans män och deras våldsamma beteende som är i fokus. Men vi får också följa med på en resa då en ung kille upptäcker sig själv och sin sexualitet. 

I boken är de olika “papporna” benämnda med fantasifulla namn som “växtmagikern”, “tjuven”, “konstnären”  och “kanotisten”. Ett roligt grepp som inte används i filmen. Filmen är också generellt sett mörkare än boken, som trots det allvarliga temat präglas av en sorts svart humor. Ett grepp som inte används i filmatiseringen.  

Ett barns perspektiv

En stor styrka med filmen, precis som boken, är att den är berättad ur ett barns perspektiv. Vi får se och uppleva allt utifrån Andrevs synvinkel. Han är nästan hela tiden i bild vilket gör att vi bara hör och ser det han hör och ser. Vad som hänt utöver det kan vi bara gissa oss till. 

I filmen gestaltas Andrev av tre olika skådespelare för att skildra honom i olika åldrar. Felix Östergren som 11-årige Andrev är min favorit, men även Vilgot Avenäs Thorslund och Ludvig Eriksson gör bra ifrån sig som 8-årige respektive 14-årige Andrev. Aliette Opheim är också mycket bra i rollen som Andrevs mamma Mona. 

Klasskildring

För oss som är uppväxta på 80-talet bjuder filmen även på en hel del igenkänning. Filmskaparna har på ett skickligt sätt lyckats fånga miljöerna och tidsandan, oavsett om det handlar om inredningen i en mataffär eller de bensinslukande bilar som dominerade gatubilden. 

Filmen är också en skildring av klass och social otrygghet. Kontrasten kunde inte vara större mellan Andrevs otrygga tillvaro i den trånga lägenheten och den varma och kärleksfulla stämningen i bästa kompisens villa. 

Sammantaget är “Jävla karlar” en lyckad filmatisering av Andrev Waldens bok. En film som efter en lite trevande inledning utvecklas till en både sevärd och känslomässigt gripande bioupplevelse.

Jon Andersson