Nipster

Recension

Nipster ställer viktig fråga, men storyn blir lite platt. Det tycker Jesper Bengtsson som sett “Nipster”, med svensk premiär i helgen. 

Inledningen är berörande. Chris (Saga Stenman) känner sig utanför i skolan, men lever upp på ridskolan, när hon får vårda och vara nära sin häst.

Men hästen är till låns och innan sommaren blir Chris sviken av en vän som ser till att det blir hon som får hand om Nike.

Istället åker Chris med sin kompis Maja (Sophia Marthinsson) till ett sommarläger med en miljöaktivistgrupp på en gård i närheten. En grupp som under den gröna ytan visar sig vara något helt annat.

Jakten på tillhörighet

Filmen presenteras som en berättelse om hur lätt det är att radikaliseras i jakten på tillhörighet. Och på flera sätt lever den upp till det. Chris, som väl är i tidig gymnasieålder eller möjligen lite yngre, saknar gemenskap och tillhörighet och offrar sina moraliska värderingar för att inte förlora just detta när hon hittat det.

Själva upplägget har dock en del trovärdighetsproblem. Gruppen Chris kommer till värnar skogen, men är också nationalistisk och fascistisk. Och i närheten finns en flyktingförläggning … ja ni fattar. Kanske är tanken att blanda samman två olika sidor av det stora kulturkriget för att visa att sekter finns överallt. Men summan blir lite platt. Buskapet lite för enkelt. De onda lite för onda.

Dystopiskt slut

Filmen har en åldersgräns på 15 år, men den känns som en typisk film för unga vuxna. Pedagogisk och delvis drabbande, men på ett lite för förutsägbart och schablonmässigt sätt. Det hade nog krävts mer än filmens cirka 88 minuter för att bygga upp en mer trovärdig och komplex berättelse. Å andra sidan är det dystopiska slutet inte alls förutsägbart. Det lyfter helheten.

Saga Stenman är mycket bra som den introverta, hämmade Chris i huvudrollen, och lyckas med ytterst små medel förmedla både sorg, utsatthet, längtan och vrede. Sophia Marthinsson är lika trovärdig som hennes mer extroverta, men till slut också mindre lättledda kompis. Över huvud taget gör alla skådespelare ett trovärdigt intryck.

Frågan filmen ställer är också en av vår tids viktigaste, hur kan vi ge unga ett framtidshopp som gör dem mindre mottagliga för extremism.

Jesper Bengtsson