USA Donald Trumps läromästare, den sällsynt hänsynslöse advokaten Roy Cohn, hade varit djupt imponerad av sin adept. Samtidigt går det inte att vifta bort Trump som ett unikt skräckexempel. Det skriver Börje Ljunggren.
Då Trump i januari 2026 fick en fråga om vad som begränsade hans makt hänvisade han inte till landets konstitution utan till sin egen moral, “my own morality”. Hans svar skulle vara illavarslande även om presidenten vore en moraliskt högtstående man, och skrämmande då det kommer från en man som bevisligen är ”transaktionell”, helt utan principer, helt driven av makt och egenintresse.
I sitt ämbete har Trump och hans familj, bland annat genom egen kryptovaluta och sin egen sociala medieplattform ”Truth Social”, berikat sig på sätt som borde vara helt omöjligt i en demokrati. Då landet fyllde 250 år såg han, sin ”karaktär” trogen, det primärt som ett tillfälle att hylla sig själv. Sveket mot Ukraina följer logiskt. Att Ryssland invaderat Ukraina är närmast irrelevant i hans maktkalkyl. Putin är ju en vän, med sina motiv.
Som ung affärsman fick Donald Trump som sin läromästare den sällsynt hänsynslöse advokaten Roy Cohn. Cohn var på 50-talet som ung jurist en av Julius och Ethel Rosenbergs åklagare och ”kommunistjägaren” senator Joseph McCarthys försvarare. I en andra fas av sin karriär var han en av New Yorks mest framgångsrika advokater, med hot och utpressning som primära metoder. Anlitad av såväl maffian som New Yorks yttersta elit.
”Mobbning ger makt”
Trump visade sig exceptionellt läraktig. I en nyutkommen bok med det passande namnet American Scoundrel, amerikansk slyngel eller lymmel, analyseras Cohns drivkrafter och fadersrelationen till den unge Trump av den erkände biografiförfattaren Kai Bird, chef för centret för biografier vid City University of New York. De hade mycket gemensamt, konstaterar Bird. De delade samma ”ohederlighet, narcissism, hänsynslösa grymhet och hämndlystnad”. Ingen av dem, varken Cohn eller Trump, hyste några djupare övertygelser. Däremot ”djup agg, rotad i deras narcissistiska personligheter”.
Den konservative lobbyisten Roger Stone, som stått Trump nära, och som Trump 2020 benådade, citeras: De hade båda ”extremt stora egon, ingen förmåga till självreflektion, ingen ödmjukhet, och inga tvivel”.
Ett fundamentalt gemensamt drag var, konstaterar Bird, deras djupa förakt för lagen och rättsväsendet. Förhållningssätt som smittat av sig på den amerikanska allmänhetens syn på rättsväsendet. Trumps mamma, full av beundran för sonen, ”satte aldrig upp några moraliska räcken”. Cohn lärde honom att ”mobbning ger makt”. I allt egenskaper som vi nu dagligen tvingas bevittna.
Hänsynslöshet blir normen
Vid det här laget i Trump-eran är vi alltför väl förtrogna med presidentens metoder: Förneka allt, be inte om ursäkt för någonting, stjäl rampljuset, gå till motattack, slå tillbaka, svara med stämningar. Utropa seger, även när du förlorar (i synnerhet när du förlorar). Hänsynslöshet blir normen. Regler och traditioner är till för lättlurade typer; alla är, om inte korrupta, så åtminstone korrumperbara, och mottagliga för hot.
Trumps läromästare skulle ha varit djupt imponerad av sin adept. Trump blev inte bara en hänsynslös fastighetsmagnat och ett socialt lejon, även om han aldrig kände sig helt accepterad av New Yorks elit, utan landets president, och till och med omvald – trots sitt djupa förakt för demokratins fundament.
Cohn har blivit föremål för allt större uppmärksamhet. 2019 kom den sakligt skrämmande dokumentären ”Where is my Roy Cohn?” om honom och hans fostran av Trump. Och 2024 kom spelfilmen ”The Apprentice”, visad på svenska biografer. Trump hade under många år en TV-show med samma namn, präglad av Trumps oförutsägbara behandling av sina tävlande offer.
Cohn gick bort 1986, AIDS-sjuk och slutligen utesluten ur advokatsamfundet. Celebritetens begravning blev en undanskymd tilldragelse. Trump fanns på plats.
Patologiska bekräftelsebehov
Vi bevittnar dagligen Trumps förakt för hela den normbaserade internationella ordningen, ja för hela FN-systemet. Omvärlden har förundrats och förfärats men – på ett ovärdigt sätt – låtit spektaklet pågå av rädsla för repressalier.
Hans aptit för yttre inblandning och territoriell expansion utmanar den mest kraftfulla normen efter 1945: att gränser inte kan ritas om med vapenmakt. Ett allvarligt tecken på Trumps och landets tillstånd är hur han ohämmat kunnat hänge sig åt dessa äventyr. Enkannerligen Kanada som en 51:sta delstat, Grönland och Oman, som han hotat med att ”bomba skiten ur” då landet stod i vägen för en uppgörelse om Hormuzsundet.
Då Trump, i samverkan med premiärminister Netanyahu i slutet av februari 2026 inledde kriget mot Iran hade han uppenbarligen ingen aning om vad han gav sig in på. Världen utsätts för en erratisk 80-årings patologiska behov av ständig bekräftelse av sin dådkraft. Strategi reducerad till infallsdriven självhävdelse.
Post-Trump
Machiavelli hävdade i sin bok Fursten att ”det är bättre att bli fruktad än älskad” om man måste välja. Trump har själv uttryckt en liknande tanke, bland annat när han 2016 sade att “verklig makt är rädsla”.
Trump gillar att bli jämförd med Machiavellis furste. Men om Machiavelli levde idag misstänker jag, säger Stephen Walt i en artikel i Foreign Policy, att han ”skulle betrakta Donald Trump som ett skolexempel på varför en välordnad republik är att föredra framför styret av en oberäknelig och självupptagen envåldshärskare”. Jag kan till och med föreställa mig, säger Walt, ”att han skulle ta med Trump i en reviderad upplaga av sitt berömda verk, som en talande illustration av vad en furste inte bör göra”.
Lyckligtvis är Trumps stjärna i dalande. Han kan förvisso fortfarande ställa till med mycket elände, men det finns anledning att hoppas på en amerikansk ”tillnyktring” post-Trump. Givet att Trump knappast uppstod ur intet, kvarstår dock inte minst frågan om hur USA post-Trump förmår återhämta sig, och ser sin roll i världen. Det handlar om ett USA som år 2003 på falska grunder valde att invadera Irak och som 2026 inledde ett krig mot Iran, och därmed ytterligare fördjupade krisen i Mellanöstern.
Demokratin på tillbakagång
Huvuduppgiften borde vara att förnya den egna demokratin, vid en tid då demokratin i världen enligt tankesmedjan Freedom House och Göteborgsbaserade V-Dem (Varieties of Democracy) varit på reträtt i 20 år. V-Dem slår för 2026 fast att för den ”genomsnittlige medborgaren i världen” är demokratin tillbaka på 1978 års nivå.
Det går inte att bara vifta bort Trump som ett unikt skräckexempel. Inte minst det nya oligarkväldet, inkarnerat av Elon Musk, visar på de växande hoten mot demokratin i världen.
Tiden måste vända. Klimathotet, som Trump kallar ”en bluff,” kräver en renässans för seriöst multilateralt samarbete.
Börje Ljunggren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
