Myten om makeovern

Skönhet Gemensamt för makeovern, oavsett var, är att förändringen kommer utifrån, inte inifrån. Den måste manifesteras med fysiska produkter.  Caroline Heiner skriver om makeoverns roll i samhällsdebatten inför premiären av “Djävulen bär Prada 2” nästa helg. 

”Djävulen bär Prada” är en bagatell, filmkritiskt sett. Den är också en nidbild av modevärlden och en inte särskilt korrekt beskrivning av hur man gör ett modemagasin. Men sak samma. Den iskalla moderedaktören Miranda Priestly är en paradroll för Meryl Streep – och därför repriserar hon den nu, tjugo år senare, i en uppföljare. Plus, får man anta, eftersom filmen under dessa tjugo år kommit att bli en popkulturell milstolpe. 

Slav under kommers 

Mycket på grund av den berömda scenen där Priestly förklarar för assistenen Andy, spelad av Anne Hathaway, varför det är osjälvständigt, oansvarigt och faktiskt rent inkompetent, att klä sig i en vanlig, blå tröja. Som det modeblinda får hon är tror sig Andy valt den där tröjan helt oberoende av marknadskrafter och bara för att hon gillar den, inget annat.

Men hon har fel. I själva verket dikterades Andys val av designers och moderedaktörer redan för flera säsonger sedan. Deras beslut om vilket mode som gäller har sedan silats ned genom prêt-à-porter-kollektionerna och mindre exklusiva designers ända ned till modebotten som är lågpriskedjorna.

Genom att inte curera sin egna, modemedvetna look och genom att inte köpa dyra designerplagg och följa modevärldens trender är Andy slav under kommers och helt frikopplad den egna viljan.

Det var en film som kom i rätt tid. 2000-talet var årtiondet då kläder presenterades som vårt främsta uttrycksmedel och mode essentiellt för självutvecklingen. Det fungerade också omvänt: den som vet vem hon är, vet hur hon klär sig. I ”Djävulen bär Prada” genomgår Andy en makeover, alltså en yttre förändring som visar på en inre, som belyser just detta. 

Påverkar självkänslan

Skönhetsindustrin hakade på modevärlden och slog fast att makeup är självuttryck. Ett sätt att leka med identiteter. Industrin fördubblades mellan 2000-talet och 2010-talet. När den på 2010-talet också vävde samman self-care och wellness och sa att det var empowering att ta hand om sig själv, växte industrin ännu mer, både i fråga om produktion och omsättning.

För det var inte akten självkärlek som gav oss detta empowerment, utan produkterna. Det räckte inte med att ta ett bad i ljuset av ett stearinljus. Det behövde vara ett exklusivt doftljus och badkarsvattnet behövde innehålla avslappnande och väldoftande badolja. Annars var det ju bara ett vanligt bad, inte self-care.

Det är visserligen sant att nöjdheten med utseendet påverkar självkänslan. Alla som gått nöjd från frisören vet detta. Alla som varit i en situation där de inser att de inte är korrekt klädda vet hur obekvämt det kan vara. 

Forskningen håller med. Den här rapporten från L’Oréal, till exempel, är inte unik. I den säger hela 96 procent av de tillfrågade kvinnorna att skönhetsprodukter både får dem att må bättre och stärker deras självförtroende.

Störst förvandling vinner

Samma slags svar har framkommit i rapporter under årtionden. För  självklart är makeup ett sätt att hitta sig själv. Det hör den tonåriga självutvecklingen till att testa stilar, utseende och intressen. Makeup har, för kvinnor, varit ett sådant verktyg. Problemet är bara vad, eller vem, som avgör när man hittat rätt.

Man kan kalla det myten om makeovern. Idén om att någonstans där, hos den rätta makeupen eller de rätta klädrna, väntar vårt bästa jag på att släppas fri. Genom rätt produkter, rätt kläder och rätt smink.  Den som genomgår den största förvandlingen vinner. 

Vi ser det i reality-TV som ”Queer eye for the straight guy”, ”America’s next top model” och ”Biggest loser”, och sagor som Askungen och klassiska berättelser som ”Pygmalion”.  Vi ser det i filmer som “She’s all that“, “En prinsessas dagbok“, “My fair lady“, “Clueless“, Miss Secret Agent“ och ”Grease”.

Vi ser det i hejaropen när ett kändisförhållande tagit slut och kvinnan i fråga har en ny look. Tänk på ord som revenge body och revenge dress. Fysiska symboler för en nyvunnen, inre självsäkerhet och förädling.

Vi ser det i skönhetsvärldens slogans: “You, only better” eller “Your best self“, ”A new you”. 

Bestäms av någon annan

Under 2000-talet genomgick alla en makeover. Man postade ”Dagens outfit” och suddade helt ut gränsen mellan mode och shopping. Eller mellan ”det egna uttrycket” och klädkonsumtion. 

Gemensamt för makeovern, oavsett var, är att förändringen kommer utifrån, inte inifrån. Den måste manifesteras med fysiska produkter. Med hjälp av shopping, smink, hårfärgning eller vad det nu kan vara.

Den måste vara lyckad och – detta är viktigt – nivån av hur lyckad makeovern är kan bara bestämmas av någon annan, i förlängningen skönhetsindustrin och modeindustrin. I ett eko av Priestlys uppläxning om den blå tröjan så är det inte vi själva som avgör vilken sorts look som är ute och vilken som är inne. Vilken makeover som funkar och vilken som inte gör det. 

Mer krasst, makeovern bestämmer exakt hur långt bort från konventionell vit, smal, ungdomlig, feminin skönhet du får röra dig innan du blir skammad. En person eller kändis som gjort fel sorts makeover (överdriven plastikkirurgi som Madonna, till exempel) skjuts ned medan den som modifierat sig lämpligast hyllas.

Ett bra exempel på detta är ”America’s next top model” där de aspirerande modellerna får genomgå omfattande transformationer för att tona ned sina egna utmärkande drag, för att få chansen att vinna ett modellkontrakt. 

Är kejsaren naken?

För det är skillnad på self-expression, som syftar till det egna uttrycket, och self-correction, ett sätt att modifiera sig efter sin omgivning. Men inom skönhetsvärlden vill man få det till att det är en och samma sak. Det är därför skönhetsindustrin lärt oss säga att vi sminkar, smörjer, exfolierar, rakar, trimmar, bantar, färgar, formar oss själv för vår egen skull.

Numera botoxar vi och  plastikopererar oss också för vår egen skull. På samma vis som Andy, i ”Djävulen bär Prada”, valt den där blå tröjan helt oberoende av krafter bortom sin egen vilja och smak.

Nej, det är inte menat att dumförklara. Känslan av att makeup kan få mig att må bättre, tycka om mig själv mer, öka min självkänsla kan fortfarande vara sann även om det är marknadskrafterna som styrt oss dit.

Men det är nyttigt att minnas att syftet med makeup är att skapa ett jag. Inte uttrycka någonting autentiskt och genuint. Produkterna, alltså makeupen i ansiktet, blir den fysiska manifestationen. Hur mycket ”self-expression” finns det i det?

När ”Djävulen bär Prada” nu kommer med en uppföljare ska det därför bli intressant att se om budskapet om mode som identitetspelare finns kvar. Eller om kejsaren faktiskt är naken, och man vågar kalla mode och makeup för dess andra namn som är konsumtion. 

Caroline Heiner