När regeringen och oppositionen i dag möts för samtal om energipolitiken är utgångsläget för samförstånd det sämsta möjliga. De som trots detta vill ha en energiuppgörelse över blockgränserna bör erinra sig vad som har hänt. Det är Maud Olofsson som har bytt politik, inte Mona Sahlin.
Israel gick till val i skuggan av ännu ett krig och resultatet blev därefter. Oavsett om Benjamin Netanyahu eller Tzipi Livni blir ny premiärminister innebär valet att balanspunkten i nästa koalitionsregering förskjuts högerut. Valet inger inte hopp om förändring.
Signalerna från Bommersvik är helt elementära: vi vill regera tillsammans och vi ska komma fram till en gemensam politik. Men de rödgröna ska inte vara rädda att föra en offentlig debatt om det de inte är överens om.
Ingen säger egentligen mer än att Anna Odell har gjort fel. Det är vanligt vid sådana här skandaler: visst ska konsten tänja på gränser och vara fri och samhällskritisk. Men inte just så här fri och samhällskritisk. Man måste se Odells konst för att kunna säga något om den. Men många tycks ta tillfället i akt att förklara att konst per se aldrig kan ha något att bidra med.
Den här veckan har de orangea kuverten från PPM landat på de flesta svenskars hallmattor. De som inte vill drabbas av en chock kan lämna kuverten oöppnade. Värdet på premiepensionsspararnas samlade innehav minskade med 34,5 procent år 2008. Socialdemokraterna måste ta ansvar för pensionerna genom att ändra inställning till systemet.
En del borgerliga politiker verkar så berusade av tanken på att tvåla till de rödgröna att de har tappat kontakten med verkligheten. På annat sätt går inte att förklara påståendena om att vi behöver ny kärnkraft i Sverige, eftersom kramarna blundar för kända kunskaper.
Vem är terrorist? Är det någon som kan ge ett glasklart svar? Naturligtvis inte. Ena dagen är man terrorist, nästa frihetshjälte. Så har historien många gånger relativiserat begreppet.
Mats Svegfors blir en utmärkt chef för Sveriges radio. Personer med politisk bakgrund ska inte vara bannlysta från offentliga uppdrag av det här slaget. Vilket de borgerliga propagandisterna mot "politiseringen" ibland låter antyda. Med politisering menas dock påverkan från vänster, inte från höger.
Från USA sprids ett milt ljus från Barack Obama. Men inifrån Europa kommer ett annat. Över hela kontinenten protesterar medborgare mot den stora marknadssvindeln; mot kallhamrade finansmän och naiva regeringar. Vreden är välmotiverad.
Inget vet hur många barn som föds med alkoholskador. En sak är ändå tydlig: En gravid kvinnas kropp är en nationell angelägenhet. Kvinnor ska se till att föda friska barn. Inga andra vanor diskuteras så mycket som de gravidas och nyblivna mammornas mat- och dryckesvanor. Inga diskussioner förs om pappor med missbruksproblem.
I går avvisade Fredrik Reinfeldt Monas Sahlins förslag om en blocköverskridande överläggning om försvaret. Men försvarspolitiken ska inte vara en blockskiljande fråga, den kan inte ändras vid varje regeringsskifte. Försvarspolitiken är inte till för att försvara sig mot oppositionen - utan för att trygga landet och vår demokrati.
Krisen för Försäkringskassan är inte över. Den har bara börjat. Under våren kommer regeringens så kallade rehabkedja på allvar att prövas. Då kommer vi få se hur ett antal mycket sjuka fråntas sin sjukpenning under inhumana former och sparkas ut på en arbetsmarknad utan några jobb.
Män äter middagar med män för att prata om hur förödelse skapad av män ska undvikas i fortsättningen. Ingenstans i samtalen syns de verkligt drabbade - kvinnorna och barnen. Nu sägs det att freden i Mellanöstern måste bli stabil, att den ska byggas från grunden. För det krävs mycket mer än det som hittills har gjorts.
Moderaterna kör den enklaste vägens nynationalistiska retorik, vilken går ut på att lägga ansvaret för allt dåligt på den stora massan människor som går under namnet "invandrarna". I brist på vettig politik samlas högern kring konservativa idéer om familjen, hemmet, folket och nationen.
Det är inte lika kul längre att regera. Så kan läget för regeringen sammanfattas. Vi såg en illustration av det nyligen när arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin sprang ut från riksdagens plenisal, urförbannad. När samme Littorin kallar 2009 ett "skitår", är det framför allt en beskrivning av hur han upplever sitt eget hopplösa läge.
