Bild: stock.xchng

SNS ekonomiska rapporter brukar ligga före sin tid. På 1980-talet presenterades de teoretiska grundvalarna för normpolitiken som senare blev Finansdepartementets linje. Och för några år sedan skissade SNS den omläggning av arbetsmarknadspolitiken som Anders Borg förverkligade efter valet 2006.

Den typen av tydliga programmatiska rekommendationer lyser med sin frånvaro i 2010 års SNS-rapport "Råd till en finansminister", en antologi med självständiga bidrag där agendan är betydligt bredare. Det intressanta är ämnesvalet. Här diskuteras allt från demografi till näringslivets framtida konkurrenskraft. Ett avsnitt om välfärdssektorn och finanskrisen har visserligen fallit bort. Men Daniel Waldenströms "Den ekonomiska ojämlikheten i finanskrisens Sverige" fångar mitt intresse. Richard Wilkinsons och Kate Pickets bok "Jämlikhetsanden" har för övrigt påpassligt nog i dagarna kommit i svensk översättning.

Ojämlikheten måste åter föras upp på den politiska dagordningen. Finanskrisen slog mot de välbärgades finansiella tillgångar, men det var i huvudsak en kortsiktig nedgång. De som drabbas långsiktigt är låginkomsttagare och arbetslösa. Men den stora förändringen är att de absolut rikaste dragit ifrån. Jämlikhetsdiskussionen har historiskt i första hand handlat om att lyfta de med lägst inkomster och att utrota fattigdomen. Det perspektivet behöver hållas levande. Men i många länder har de extremt rika blivit ett särskilt problem. Elitens ökade inkomster drar isär samhället och underminerar solidariteten och samhällskontraktet. Inte minst eftersom de rika inte längre bidrar med lika mycket till det gemensamma.

Det räcker inte bara att titta på den offentliga sektorns storlek. Ett intressant exempel är Storbritannien där Labour ökat de offentliga utgifternas andel av BNP högst väsentligt har men inte lyckats minska klyftorna, även om fattigdomsbekämpningen delvis varit framgångsrik.

Det handlar nämligen också om hur vi beskattar varandra. Daniel Waldenström visar i sin uppsats att progressiviteten i skattesystemet har minskat de senaste decennierna. Och för de med högst inkomster är skatten tvärtom regressiv, de betalar mindre andel skatt av sina inkomster! Den underbara nattens skatteöverenskommelse mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna gjorde sitt till. Den socialdemokratiska regeringen avskaffade på sin tid arvsskatten. Alliansen har slopat fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Och "jobbskatteavdraget" innehåller inte någon begränsning uppåt utan ger mest pengar till de med högst inkomster.

En eventuell rödgrön regering bör i höst tillsätta en jämlikhetskommission som granskar problemet och formulerar handlingslinjer. En politik för ökad jämlikhet kräver en bred ansats. Skatterna är en viktig pusselbit. Men de stora ojämlikheterna skapas på arbetsmarknaden. Och en sammanhållen skola befrämjar både jämlikhet och social rörlighet. Mer än något annat lär oss årets ekonomrapport från SNS att detta är en av vår tids viktigaste frågor.