På lördag är det ett år sen det omstridda valet i Iran. Regimen försöker rikta bort fokus genom att skicka hjälpfartyg till Gaza. Så länge det inte blir krig är dock situationen en win-win för både Iran och Israel, eftersom de kan fortsätta på den inslagna politiska vägen.
Greklands krasch har fått större konsekvenser än den borde. En politisk elit utan kompass har förvärrat läget. Häpnadsväckande är att finanskapitalismens härdsmälta verkar bortglömd. Återigen utmålas staten, inte de avreglerade marknaderna, som det stora problemet.
En obligatorisk a-kassa leder till att facket tappar medlemmar, vilket gör det svårare att upprätthålla kollektivavtal och lägstalöner. Så ser den borgerliga tvåstegsstrategin ut: Först slå sönder a-kassan. Sedan förstatliga den för att ytterligare försvaga facket.
Blockpolitiken fördummar, hör man allt oftare i debatten. Samtidigt motverkar mediernas absurda fokusering på enighet medborgarnas förståelse av politiken. Så länge Sverige har ett flerpartisystem är det utmärkt att det finns olika meningar – och att de syns.
Att enbart fördöma Israels mörkläggning efter Mavi Marmara räcker inte om Israel inte accepterar en internationell utredning. Politiska beslutsfattare måste bruka medel såsom suspenderat handelsavtal. Men även vanliga medborgare måste överväga att ändra mönster.
Måndagen den 31 maj 2010 kommer att gå till historien som den dag då ingen längre kan blunda för den våldsälskande stat som Israel har blivit. EU, såväl som FN och Obama-administrationen måste kräva att blockaden mot Gaza hävs och att samtliga skyldiga ställs till svars inför internationella domstolar. Men risken för ännu mer och blodigt vansinne är överhängande.
Efter uppmärksammade vansinnesdåd låter det alltid likadant: psykiatrin har ”misslyckats”, situationen är förfärlig. Därefter händer – ingenting. Detta trots att psykisk ohälsa i dag är en folksjukdom som drabbar hundratusentals människor och kostar samhället enorma summor i sjukskrivningar och arbetsfrånvaro.
Den som läser Arbetsförmedlingens pressmeddelanden kan lätt tro att myndigheten fått något slags propagandauppdrag från arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Framtiden målas i ljusa färger – snart vänder det! Fakta är att Sverige har en arbetslöshet på nästan tio procent.
Anders Borg har länge talat i mörka toner om den "vargflock" han menar härjar på börserna. Det rör sig snarare om en fårskock, som irrationellt och dumdristigt springer åt samma håll och som den ena dagen kräver reformer, för att nästa dag bräka att reformerna sänker konjunkturen.
Folkpartiet har mutat in ett område i svensk politik som de andra partierna har övergett: hårdare tag. Det tidigare socialliberala partiet har en enda röd tråd i sin politik: staten ska vara stark, repressiv och kontrollerande.
Kalibers serie om vanvården på statliga ungdomshem är angelägen. Att systematiska övergrepp på medborgare har förekommit historiskt betyder inte att vi har lärt oss något. Den granskande journalistikens viktigaste uppgift är att sätta detta under lupp.
Fredrik Reinfeldt sa om Centern tidigare i år att ”det är lite oklart var de befinner sig” och ”till slut vet ingen var de är någonstans”. Det tyder på att Reinfeldt tror att C faller ur riksdagen och därför vill vinna de rösterna till eget parti.
De finansiella sammanbrotten i EU visar hur långt – läs kort – Europa kommit i sitt unionsprojekt. Islänningar beskrivs som offer för giriga riskkapitalister, få uppmärksammar att Storbritannien lider underskott på gränsen till bankrutt, medan den grekiska tragedin tycks nedbäddad i det helleniska DNA:at.
Svante Weyler menar att Miljöpartiet bör bestämma vilka de ska stödja först efter valet. Det är onekligen intressant att MP:s allians med S och V ställs i fokus. En bekräftelse på att de rödgröna har en medial uppförsbacke. Varför föreslår inte Weyler att C eller FP gör samma sak eller att KD kastar fram tanken på ett samarbete vänsterut?
Tillskyndare av Vårdval Stockholm menar att sjukvården blivit mer "tillgänglig", men kan inte berätta hur patienter väljer en vårdcentral som inte finns. Talet om "mer vård för pengarna" vilar också på lösan sand. En genomgång av 317 internationella studier kan inte visa att den kommersiellt drivna vården är mer kostnadseffektiv än den offentliga.
