Det är en vanlig medial schablon att det inte är någon större skillnad mellan de politiska blocken. Och det är sant om man ser till vad partierna föreslår i en valrörelse. Moderaterna har verkligen utnyttjat den mediala bilden. Men förändringarna under de senaste fyra åren har varit omfattande.
När det gäller entreprenörer inom skola och vård kanske det inte handlar så mycket om individerna, som om systemens hållbarhet. Med så svag kontroll som vi har, närmast uppmuntrar samhället enskilda aktörer till fusk och dribbel med utkvitterade skattepengar.
De "nya" Moderaterna må låna all sin retorik från S i jakten på väljare, samtidigt som de monterar ner välfärden på bästa Bo Lundgren-manér. Med SD presumtivt i riksdagen blir det tydligare att de fortfarande ser världen genom samma ögon som förr: de hårda, repressiva mörkblå.
Rasfilosofin har format vårt land. Forum för levande historia och Etnografiska museet har i Stockholm öppnat en gemensam satsning kallad (O)mänskligt. Det är en träffande titel på två störande bra utställningar. Rasforskningens politik var omänsklig.
Vårbudgeten rymmer godisutdelning till pensionärer och barnfamiljer, utan en enda långsiktig tanke om framtiden. Några hundralappar i sänkt skatt för pensionärer finansieras med att de extra statsbidragen dras in. Och flerbarnstillägget är bra men futtigt jämfört med guldregnet som de rikaste fått under de gångna åren.
Fattiga rödskjortor, rika gulskjortor. Tillsammans turas de om att samla stora skaror för att få igenom sin grupps strävan. Det låter som en sentida variant av skolgårdsleken "Röda vita rosen", men är en hårddragen och orättvis beskrivning av det politiska Thailand. Verkligheten är långt mer komplicerad.
När Maria Wetterstrand talar om att krossa Socialdemokraternas maktmonopol handlar det om att ändra S självbild, att man inte klarar sig utan vänner, utan en öppnare attityd. Mona Sahlins brott mot den gamla S-arrogansen är därför framsynt. Det förestår inte något "kjolarnas krig", som högern vill göra gällande.
De socialdemokratiska regeringarna blundade när ensamföräldrar började halka efter. Med den borgerliga regeringen har ensamföräldrars ekonomi försämrats alarmerande. De rödgröna har nu chansen att ta fram en sammanhållen politik så att ensamstående och deras barn slipper leva i fattigdom.
Säga vad man vill om Anders Borg, men han förtjänar snart en tapperhetsmedalj. Taket har rasat in över hans jobbpolitik. Men han står där bland ruinerna och med siffertrixande och fromma förhoppningar försvarar allt som blev fel med att säga att det mesta snart kommer att bli bättre.
Det är New Labours sista dagars heliga. Om en månad är det val i Storbritannien och det är upplagt för en konservativ comeback. Men valet den 6 maj ser ut att bli betydligt jämnare än förväntat. Det lär i varje fall knappast bli en konservativ jordskredsseger.
Den svartvita videon från Bagdads dammiga gator är kornig, suddig och skakig. Men den är tydlig nog för att visa krigets brutala logik. Tydlig nog för att illustrera amerikanska soldaters inkompetens och den högsta militära ledningens arrogans mot människovärdet.
En lokal SD-politikers beteende i fallet Landskrona må från SD-kansliet avfärdas som ett olycksfall i arbetet med att göra partiet salongsfähigt. Men för oss andra är det en livsviktig påminnelse. Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst och för vår framtids skull bör vi börja agera därefter.
I söndagens Dokument inifrån visades en gammal intervju med Jan Björklund, där han säger att "vuxna måste ges redskap att återerövra makten i skolan". Den politiken tillsammans med Nannyakutens straffpedagogik och domstolarnas glidning är en farlig utveckling för barn. Lagstiftningen mot barnaga får inte utarmas.
Beväpnad högerextremism är inget nytt i USA, men är åter på frammarsch. Amerikansk politik är i brytningsläge. Demokraterna har brottats med sjukförsäkringarna - och vunnit. Republikanerna störs av Teapartyrörelsens bångstyriga högerextremism. Utgången är oviss.
Jesper Strömbäck angrep nyligen mediernas vårdslösa användning av opinionsundersökningar. Mediernas slarv, förenklingar och svagt underbyggda slutsatser är ett demokratiproblem. Det handlar allt mer sällan om att mäta opinioner, utan ofta om att förstärka människors åsikter.
