"En ny färdriktning". Rubriken på den rödgröna gemensamma budgetmotion är perfekt. Medierna surrar om ören och procentsatser. Men vad väljare vill ha av en ny regering är en tydlig, annorlunda färdriktning. Och nu ser vi att det finns en sådan.
"Uppdrag Arbete" heter Sven-Otto Littorins nya bok. Den visar att Littorins ekonomiska filosofi är från före 30-talets depression, före Keynes. I ett klassiskt uttalande till ekonomer som trodde att marknaden i det långa loppet uppnår jämvikt sa Keynes: "In the long run we´re all dead." Littorin delar inte "den uppfattningen". Möjligen är han optimistisk. Men inte särskilt realistisk.
I morgon håller Mona Sahlin det förstamajtal som kan vara hennes sista som oppositionsledare. Och på måndag presenterar hon den rödgröna budgetmotion som kan göra henne till statsminister. Det som ska bära hennes alternativ kan inte bara vara viljan till regeringsskifte.
Känslorna svallar i Örebro. Sedan förra året har fyra överfallsvåldtäkter rapporterats och sju kvinnor utsatts för våldtäktsförsök. Nerikes Allehanda verkar i rapporteringen fullständigt ha tappat greppet och ska granska "våldtäkter ur ett etniskt perspektiv". Det är inte första gången NA hamnar i knäet på mörkblå krafter.
Det är en illusion att framsteg inom forskningen kan lösa klimatkrisen. Ny teknik kan säkert ge resurssmarta alternativ, men parallellt måste en förändring av vår livsstil påbörjas. De borgerliga blir lätt vansinniga inför behovet av att koppla samman individen med kollektivet, det privata med det politiska.
Finanskrisens globalpolitiska konsekvenser är långsamma, men konturerna börjar framträda. Krisen kan innebära en historisk slutpunkt för den euroamerikanska sfärens dominans. Syds krav att vara med där besluten fattas går inte längre att ignorera och de har nu 47,2 procent av rösterna i Världsbanken.
Den rasistiska högern har det senaste decenniet fått ökad makt i många länder - så även i Ungern efter gårdagens parlamentsval. En förklaring kan vara att högerns huvudfåra har lämnat nationalismen och ett tomrum som nu fylls av betydligt mer obehagliga krafter.
I går beslutade Presstödsnämnden att Nationell Idag ska få över två miljoner kronor. Presstödet utformades för 55 år sen för att värna mångfalden på dagstidningsmarknaden. Det kan inte ha varit riksdagens mening att det i framtiden skulle gå till en tidning med fascistiska drag.
Det är en vanlig medial schablon att det inte är någon större skillnad mellan de politiska blocken. Och det är sant om man ser till vad partierna föreslår i en valrörelse. Moderaterna har verkligen utnyttjat den mediala bilden. Men förändringarna under de senaste fyra åren har varit omfattande.
När det gäller entreprenörer inom skola och vård kanske det inte handlar så mycket om individerna, som om systemens hållbarhet. Med så svag kontroll som vi har, närmast uppmuntrar samhället enskilda aktörer till fusk och dribbel med utkvitterade skattepengar.
De "nya" Moderaterna må låna all sin retorik från S i jakten på väljare, samtidigt som de monterar ner välfärden på bästa Bo Lundgren-manér. Med SD presumtivt i riksdagen blir det tydligare att de fortfarande ser världen genom samma ögon som förr: de hårda, repressiva mörkblå.
Rasfilosofin har format vårt land. Forum för levande historia och Etnografiska museet har i Stockholm öppnat en gemensam satsning kallad (O)mänskligt. Det är en träffande titel på två störande bra utställningar. Rasforskningens politik var omänsklig.
Vårbudgeten rymmer godisutdelning till pensionärer och barnfamiljer, utan en enda långsiktig tanke om framtiden. Några hundralappar i sänkt skatt för pensionärer finansieras med att de extra statsbidragen dras in. Och flerbarnstillägget är bra men futtigt jämfört med guldregnet som de rikaste fått under de gångna åren.
Fattiga rödskjortor, rika gulskjortor. Tillsammans turas de om att samla stora skaror för att få igenom sin grupps strävan. Det låter som en sentida variant av skolgårdsleken "Röda vita rosen", men är en hårddragen och orättvis beskrivning av det politiska Thailand. Verkligheten är långt mer komplicerad.
När Maria Wetterstrand talar om att krossa Socialdemokraternas maktmonopol handlar det om att ändra S självbild, att man inte klarar sig utan vänner, utan en öppnare attityd. Mona Sahlins brott mot den gamla S-arrogansen är därför framsynt. Det förestår inte något "kjolarnas krig", som högern vill göra gällande.
