Krönika Vilken politisk betydelse ska härkomsten ha?
Jag kom till Sverige för femtio år sedan. Här har jag byggt mitt liv. Jag har tre barn födda i Sverige, med svenska mammor. Jag har varit riksdagsledamot och i mer än tjugofem år arbetat som ombud i olika juridiska sammanhang.
När Sverigedemokraterna nu strider om vem som ska räknas som svensk blir frågan därför personlig: Är jag, i deras ögon, en del av Sverige?
Jag hör själv hur det låter. Som om jag lägger fram ett försvarstal. Som om femtio år av liv, arbete, familj och samhällsansvar är handlingar som ska lämnas in för granskning.
Varför ska jag behöva göra det?
Betydelsefull skillnad
I SD:s interna debatt försvarar ena sidan partiets officiella princip om en öppen svenskhet, där kultur, språk, identitet och lojalitet står i centrum. Andra röster betonar härkomst och biologiska band. Richard Jomshof har framhållit biologiska bands betydelse som en av flera beståndsdelar i samhällsgemenskapen. Mattias Karlsson har svarat att svenskhet inte handlar om biologi.
Skillnaden är betydelsefull. Debatten kan inte rättvist beskrivas som att alla på den ena sidan uttryckligen vill stänga svenskheten för människor med utländsk bakgrund. Men frågan kvarstår: Vilken politisk betydelse ska härkomsten ha?
SD:s valplattform från 2026 säger att även den som inte fötts som svensk kan assimileras och bli svensk. Där finns ett löfte om att tillhörigheten är möjlig att uppnå.
Vad händer med det löftet när biologiskt ursprung samtidigt tillmäts betydelse?
Ett språk kan man lära sig. En kulturell tillhörighet kan växa fram. Lojalitet kan visas genom handlingar och ansvarstagande. Sina förfäder kan ingen byta ut.
Om ursprunget blir det avgörande villkoret spelar det därför ingen roll vad en människa gör. Femtio år kan bli hundra. Hon kan arbeta, bilda familj och delta i demokratin, men ändå stå kvar utanför den gemenskap andra anser sig födda till.
Det är den konsekvensen debatten måste handla om.
Vad ska härkomsten användas till?
Frågor om nationell identitet tillhör inte enbart den yttersta högern. Liberaler, konservativa och socialdemokrater diskuterar också språk, sammanhållning och gemensamma värderingar. Ett samhälle behöver kunna tala om vad som håller det samman.
Men när politiken börjar sortera nationens medlemmar efter härkomst måste idéernas historiska sammanhang granskas. Föreställningen om ett avgränsat folk, vars gemenskap måste skyddas från dem som betraktas som främmande, har en central plats i fascismens historia. Fascismen förenar en utestängande nationalism med auktoritärt styre och underordnar individens rättigheter den föreställda nationella enheten. I nazismen fick den rasbiologiska gränsdragningen sin mest förödande historiska gestalt.
Högernationalism, fascism och nazism är olika begrepp. Ett uttalande om biologiska band räcker inte för att beteckna en person som nazist. En seriös kritik måste vara noggrann.
Samma noggrannhet kräver att vi vågar undersöka beröringspunkterna. Historiska jämförelser blir meningsfulla när de hjälper oss att förstå hur en idé fungerar: vilka den släpper in, vilka den stänger ute och vilka politiska konsekvenser den kan få.
Därför vill jag fråga dem som ger härkomsten en särskild betydelse: Vad ska den användas till?
Ingen abstrakt diskussion
Ska den ge företräde till inflytande? En starkare rätt att kalla landet sitt? Ska vissa medborgare behöva bevisa sin lojalitet medan andras tas för given? Och vem ska avgöra hur många generationer som krävs för att en familj ska anses höra hemma?
Även den öppna svenskheten måste tåla frågor. Vem avgör när någon har anpassat sig tillräckligt? Hur mycket får vi skilja oss åt och ändå tillhöra samma nation? Ett löfte om tillhörighet blir osäkert om villkoren ständigt kan ändras av den som anser sig ha rätt att bedöma andra.
För mig är detta ingen abstrakt diskussion. Jag har suttit i Sveriges riksdag och deltagit i landets demokratiska beslutsfattande. Jag har under årtionden arbetat med att föra människors talan i juridiska sammanhang. Mitt liv är sammanvävt med det svenska samhället.
Ändå märker jag hur jag återigen räknar upp mina meriter.
Det är kanske det mest avslöjande av allt. Debatten får mig att argumentera för en tillhörighet som jag sedan länge lever varje dag.
SD får förklara
Den som aldrig har varit riksdagsledamot måste också kunna höra till. Detsamma gäller den som saknar en lång yrkeskarriär eller inte har bildat familj med en svenskfödd person. Mina barns mammors ursprung ska inte behöva åberopas som bevis för min plats i landet. Mina barns egen tillhörighet ska inte heller behöva mätas genom deras föräldrar.
Medborgarskap, nationell identitet och kulturell gemenskap är olika saker. Men i en demokrati måste medborgarnas lika rättigheter stå fasta, oavsett hur ett parti värderar deras svenskhet. Ingen ska behöva leva med föreställningen att släktbakgrunden ger andra en mer självklar rätt till det gemensamma landet.
SD:s företrädare får förklara hur de ser på nationen. De måste också svara för vad deras gränsdragningar betyder för människor som har sina liv här.
Jag kom till Sverige för femtio år sedan. Under dessa år har Sverige blivit mitt hem, och mitt liv har blivit en del av Sverige.
Den tillhörigheten tänker jag inte behandla som en ansökan som fortfarande väntar på ett partis godkännande.
Juan Fonseca
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
