Vi som röstade för förändring väntar på nästa avsnitt

Krönika Nyttigt att alla får titta på samma siffror innan de börjar gräla.

Jag börjar känna igen replikerna i regeringsbildningen bättre än replikerna i min favoritserie. Centerpartiet säger att Vänsterpartiet inte ska sitta i regeringen. Vänsterpartiet svarar att Centerpartiet inte får bestämma det. Sedan kommer nästa tv-inslag och, till tittarnas stora förvåning, säger båda partierna samma sak igen.

Det är frestande att kalla det en repris. Skillnaden är att en repris brukar ha ett slut som någon redan känner till.

Rätt att ställa krav

Jag förstår att regeringsfrågan är viktig. Vilka som sitter vid bordet påverkar vilken politik som blir möjlig. Partierna ska stå upp för sina väljare och sina vallöften. Men vi som röstade för förändring har också rätt att ställa krav. Vi röstade inte för en tävling i vem som kan måla den rödaste linjen. Vi vill veta hur Sverige ska styras.

Bakom valresultatet finns människor som väntar på besked om sjukvården, skolan, hyran och klimatet. Där finns också människor som vill se en annan syn på invandrade svenskar än den som präglat politiken de senaste åren. Deras frågor försvinner inte för att partiföreträdarna ännu en gång förklarar vem de inte vill dela ett konferensrum med.

Därför vill jag höra mer än ett nej. Vad är ni beredda att göra tillsammans? Var går det att mötas i sak? Vilka svåra frågor behöver ni lösa? Om svaret är att samtalen inte har kommit dit än, säg det. Det är åtminstone ny information.

Vi behöver inte ännu en pressträff

Centerpartiet har bjudit in de andra tre partierna till en gemensam genomgång av Sveriges utmaningar. Bra. Börja där. Det är säkert nyttigt att alla får titta på samma siffror innan de börjar gräla om vad siffrorna betyder. Men när genomgången är klar måste samtalet fortsätta. Sverige behöver mer än fyra partier som är överens om att det finns utmaningar.

Jag begär inte direktsändning från varje förhandling. En del samtal blir bättre om deltagarna slipper formulera varje mening för kvällens nyhetssändning. Men när partiföreträdarna väl går till tv-studion borde de ha något att berätta om vägen framåt. Det räcker med ett steg. En fråga de börjat diskutera. Ett område där de ser möjlighet att enas. Vi behöver inte ännu en pressträff för att få veta att en röd linje fortfarande är röd.

Magdalena Andersson har åter fått uppdraget att undersöka om hon kan bilda regering. De fyra partierna behöver inte låtsas att skillnaderna mellan dem är små. Det är just när skillnaderna är stora som ledarskap visar sig: i viljan att lyssna, förhandla och ta ansvar för ett resultat.

Vi väljare kan inte förhandla åt er. Men vi kan påminna er om varför ni sitter där. Nästa gång ni kommer till tv, berätta gärna något vi inte redan hörde i förra avsnittet. Helst hur ni tänker använda vårt förtroende.

Juan Fonseca