Presidentval För att förstå varför högerpopulismen åter kan vinna presidentposten i Brasilien måste man förstå de samhällsförändringar landet genomgått, inte minst att det religiösa landskapet har ritats om, med en växande grupp socialkonservativa evangelikaler som stödde Jair Bolsonaro, och nu även hans son Flávio.
Jair Bolsonaro dömdes förra året till 27 års fängelse för att efter valet 2022 ha planerat en statskupp. Han vägrade att erkänna resultatet, spred falsk information om valpåverkan och uppmanade sina väljare att omkullkasta resultatet.
I samband med rättegången presenterade åklagarna även belägg för att presidenten haft kännedom om planer att mörda den tillträdande presidenten Lula, hans vicepresident och en domare i den högsta domstolen.
Man kan tycka att detta borde gett namnet Bolsonaro en dålig klang i Brasilien. Men det har blivit tvärtom. Namnet är sonen Flávio Bolsonaros största tillgång. När den första valomgången i Brasilien avgjordes den 4 oktober var det Flávio som kom först, med omkring 47 procent mot Lulas 45.
Ingen av dem nådde mer än 50 procent. På söndag möts de igen och mycket tyder på att Bolsonaro kommer att vinna.
Det religiösa är socialt
2018 satt jag i en liten lägenhet i en favela i norra Rio de Janeiro och tittade på dokumentären Dançando com o Diabo (Dansa med djävulen) tillsammans med några vänner. Filmen skildrade livet i favelan ur tre perspektiv: polisens, de kriminellas och den evangelikala pastorns Dione dos Santos, som försöker få unga män att lämna kriminaliteten.
I en scen möter pastorn ett gäng tungt beväpnade unga män mitt i natten. “Jag är en soldat i Kristi armé”, säger han, och uppmanar de unga männen att välja en annan framtid – att visa regeringen att de kan bli läkare, pastorer och advokater. Sen ber de tillsammans.
Medan myndigheterna ser ett fattigt och eftersatt område, befolkat av knarklangare, prostituerade och missbrukare, säger han, ser Gud något annat. Han höjer rösten. Espírito da morte! ”I Jesu namn – försvinn!” ropar han. ”Må din kraft och härlighet uppenbaras, i Jesu namn. Klappa händerna för Jesus!”
Det som för mig framstod som nästan overkligt var de andra i rummet en del av en välbekant verklighet. I favelorna är kyrkan en högst närvarande social institution. Våldet är påtagligt, framtiden osäker och statens lyser med sin frånvaro. Kyrkan, däremot, erbjuder gemenskap, måltider, musiklektioner och ett alternativt liv bort från våldet.
Det religiösa är också socialt.
Efter den första valomgången har jag ofta tänkt på den där filmen. Pastorn var inte politiker, men hans arbete hade politisk betydelse.
Från progressiv katolicism till framgångsteologi
För att förstå vad som förändrats i Brasilien behöver vi gå tillbaka till den tid då den brasilianska vänstern byggde sin väljarbas. Under 1960- och 70-talen växte en progressiv katolsk rörelse fram i Latinamerika, präglad av Andra Vatikankonciliet och befrielseteologin. Den såg fattigdom som ett strukturellt problem som krävde politisk förändring. Progressiva präster och biskopar i Brasilien organiserade lokala nätverk och uppmuntrade organisering kring social rättvisa. Statsvetaren Guadalupe Toñán visar i en studie från 2026 att detta hjälpte Arbetarpartiet att nå väljare, inte minst i områden där fackföreningarna var svaga.
Befrielseteologin väckte emellanåt motstånd från Vatikanen, och 1978 började Johannes Paulus II att utse mer konservativa biskopar i syfte att begränsa de progressiva strömningarna i landet. Det gav effekt.
Toñán visar att Arbetarpartiet fick svårare att etablera sig och växa i de områden där de progressiva biskoparna ersattes, medan de stod starkare där de fanns kvar.
Parallellt växte en annan religiös rörelse explosionsartat: de evangelikala kyrkorna, i synnerhet pingströrelsen. I dag utgör evangelikalerna drygt en fjärdedel av befolkningen, och den växer snabbast i de grupper som traditionellt utgjort en del av Arbetarpartiets väljarbas – låginkomsttagare i stadsområdenas periferi.
Och i många pingstkyrkor är det framgångsteologin som predikas. Det vill säga, den som tror, och ger till kyrkan, belönas av Gud med hälsa och materiell rikedom. Teologiskt kan detta skifte i Brasilien förstås som en allmän förskjutning i synen på fattigdom och orsaker bakom den – från politisk och kollektiv till en fråga om individuell ansträngning. Fattiigdomen kan övervinnas av den som tror och anstränger sig, och det som hotar den lilla människan är moraliskt. Inte strukturellt.
Under devisen irmão vota em irmão (“en broder röstar på en broder”) har de evangelikala etablerat en stark närvaro i kongressen och kyrkorna har blivit aktiva aktörer i valkampanjer, med egna mediekanaler, nätverk och tv-pastorer som Silas Malfaia, som mobiliserar väljare kring frågor om religion, sexualitet och familj.
Evangelikalerna var en viktig väljargrupp för Jair Bolsonaro, och i 2026 års val uppger 62 procent av de evangelikala att de stöttar sonen Flávio – jämfört med 29 procent som stöder Lula.
Vänsterns bas förändras
Detta är en utmaning för vänstern. Visst är det är frestande att avfärda stödet för Bolsonaro som att fattiga väljare röstar mot sina egna intressen, men det förutsätter att vi som inte själva befinner oss där vet hur dessa intressen ser ut. Den lägre medelklass som växte fram under Lula har fått nya nya förväntningar. Det är inte längre tillräckligt med ekonomisk omfördelning. Man vill ha fler möjligheter, billigare krediter, större autonomi.
Nästan 40 procent av arbetskraften finns i den informella ekonomin och knappt nio procent är fackligt anslutna – en minskning från 16,1 procent 2012. Färre omfattas med andra ord av arbetsplatser och organisationer som traditionellt har knutit samman ekonomiska intressen med politisk handling, och det är här som bolsonarismen och framgångsteologin erbjuder nya svar.
Bolsonarismen erbjuder en berättelse som går ut på att människor ska inte ska behöva staten, utan på egen hand ska ta sig ur osäkerheten, genom tro, hårt arbete, eget företag eller en lyckad investering.
Det är ett löfte om framgång och kontroll över det egna livet.
Med hjälp av Freuds distinktion mellan fel och illusion erbjuder psykoanalytikerna Erico Andrade och Thais Klein ett sätt att förstå varför sådana löften kan vara politiskt kraftfulla. Ett fel kan rättas med mer information – delar av vänstern tenderar att tolka arbetarklassernas röst på extremhögern som ett fel, det vill säga en irrationell eller motsägelsefull handling, där arbetaren röstar emot sina egna intressen. En illusion, däremot, kan inte korrigeras genom mer information eller en vädjan till rationalitet. En illusion fungerar i stället som ett försvar mot hjälplöshet, och den lever kvar eftersom den ersätter maktlösheten med känslan av kontroll över det egna ödet.
Således delar illusionen och löftet om framgång samma religiösa logik: en bättre framtid som väntar den som håller fast vid tron. Löftet behöver inte ens infrias för att fungera. Lula kan uppvisa sina sociala framsteg, men de som får stöd eller bidrag vill inte stanna där. Många vill stiga, och det är där högerns löften träffar.
Vem bestämmer vad valet handlar om
På samma sätt som andra högerpopulistiska ledare polariserade Jair Bolsonaro landet kring skiljelinjer om kön, etnicitet, sexuell läggning. Striden fördes i hög grad i sociala medier och kyrkornas egna medier. Och budskapet spred sig som en löpeld – en studie av WhatsApp-grupper under det brasilianska presidentvalet 2018 visade att högerorienterade grupper spred 5,5 gånger fler meddelanden än vänstergrupperna.
Kritiker menar att Arbetarpartiet har haft svårt att svara på utmaningen, att det flyttade sin tyngdpunkt mot identitetsfrågor, på bekostnad av de materiella frågor som arbetarna lever med.
Det är en omstridd bedömning, men om något pekar den på att den som bestämmer vad ett val handlar om har en klar fördel framför den som inte gör det.
Under valrörelsen 2018 deltog jag i ett valmöte för Lula i Rio de Janeiro. Stämningen god, tills rapparen och poeten Mano Brown tog till orda på scenen. Han riktade hård kritik mot den egna rörelsen. Vänstern hade slutat förstå vanligt folk, sa han. Om den ville undvika att falla mot avgrunden måste den “återvända till basen” och lyssna på vad människor faktiskt ville ha. Det var lätt att förstå vad han menade – bland de församlade var många från en vit medelklass som förvisso stöttade Lula, men som inte nödvändigtvis delade vardagen med de som arbetar långa dagar för löner som knappt räcker till mat på bordet.
Här finns en smärtsam kontrast mellan Lulas tidigare roll som agiterande facklig organisatör/syndikalist, med nära band till arbetarklassen, och en vänster som tycktes ha tappat kontakten, eller åtminstone kontrollen över kommunikationen, med sin sociala bas.
Förtroendekrisen
Ytterligare en viktig faktor är den förtroendekris som politiken i Brasilien går igenom. Korruptionsutredningen Lava Jato avslöjade ett omfattande system av mutor kring oljebolaget Petrobras, med kopplingar till politiker längs hela det politiska spektrat. Skandalen påverkade förtroendet för hela det politiska systemet och de sociala institutionerna.
Arbetarpartiet har suttit vid makten under 17 av de senaste 30 åren, och för väljare som vill se förändring blir det lätt att betrakta 80-åriga Lula som en representant för den gamla ordningen.
Den senaste skandalen kring banken Banco Master har gett högern ytterligare ammunition. Bankens kollaps har blottlagt misstänkta kopplingar till Högsta domstolen och politiker på båda sidor. Den har också dragit in domaren Alexandre de Moraes, som tidigare hyllades som demokratins försvarare för sin roll i rättsprocessen mot Jair Bolsonaro.
Moraes har blivit en mycket central figur i Flávio Bolsonaros valkampanj, som framställer sig som utmanare till ett korrumperat politiskt system. Kopplingen ger också nytt bränsle åt berättelsen om hans far som ett offer för ett korrupt rättssystem.
Ironin är att Flávio själv är karriärpolitiker och haft politiska uppdrag i över 20 år. Och även han utreds för att ha tagit emot miljonsummor från Banco Masters ägare Daniel Vorcaro. Men en rörelse som säger sig bekämpa eliten behöver inte vara fläckfri, bara trovärdig som utmanare.
Vem skickar vänstern?
Vem som vinner på söndag återstår att se. Lula leder fortfarande bland låginkomsttagare, svarta väljare och i nordöstra Brasilien. Vinner Flávio står frågan om faderns amnesti först på dagordningen. Förlorar han innebär det sannolikt ändå inte slutet för bolsonarismen.
Till syvende och sist handlar det om vem som organiserar människor vardag och vad den organisationen säger om varför de har det som de har det. Under lång tid hade fackföreningarna och progressiva delar av den katolska kyrkan den rollen i Brasilien. När de banden försvagades uppstod ett utrymme som fylldes av andra. I Brasilien blev det i hög grad evangelikala kyrkor. Utvecklingen är inte unik. Också i Europa söker många arbetare svar hos andra än de partier som en gång byggdes för och av dem.
Vänstern kan inte utgå från att människor förblir dess väljare av historisk lojalitet. Den måste, som Mano Brown sa, återvända till basen.
Pastor Dione dos Santos fanns där, mitt i natten.
Frågan är vem vänstern skickar.
Tuva Söderberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
