debatt Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Att vara emot en diktator, som Bashar al-Assad, är ingen ursäkt för att inte kritisera Syriens nya styre, skriver den syriska författaren Mohamad Zaal Alsalloum.
Det finns en seglivad föreställning i delar av den europeiska vänstern: om en syrier motsatte sig Bashar al-Assad måste han också försvara den makt som kom efter honom. Som om motstånd mot en diktator automatiskt vore ett kontrakt med nästa regering.
Så fungerar inte politisk frihet.
Jag tillhör den generation syrier vars politiska erfarenhet formades av upproret 2011. För oss handlade revolutionen om frihet, värdighet, fängelserna, tortyren, massakrerna och rätten att inte styras genom rädsla. Den erfarenheten upphör inte därför att Assad har fallit. Men den övergår inte heller automatiskt i lojalitet med Ahmed al-Sharaa eller någon annan makthavare.
En revolution är inte en evig fullmakt till den första regering som kommer efter diktatorn.
Vi pressas in i geopolitiska läger
Ändå pressas syrier gång på gång in i färdiga geopolitiska läger. Är du emot Assad? Då måste du vara för USA, islamisterna eller dagens makt i Damaskus. Är du emot Daesh? Då misstänks du för att ursäkta Assad. Kritiserar du Iran, antas du stå på Washingtons sida. Kritiserar du israeliska angrepp eller ockupation, placeras du i motsatt läger.
Detta sätt att tänka gör syriern till ett objekt i någon annans ideologiska karta.
Vänstern borde känna igen problemet. Hela dess emancipatoriska tradition bygger på idén att människor själva är politiska subjekt. Ändå har en del av den europeiska vänstern i Syrienfrågan ofta sett stormakterna tydligare än syrierna själva. Washington, Moskva, Teheran, Ankara och Tel Aviv blir huvudpersoner. Den syriske fången, demonstranten, flyktingen eller demokraten reduceras till bevismaterial i en teori om imperialism.
Det är fullt legitimt att analysera västlig maktpolitik. Det är nödvändigt. Men antiimperialism förlorar sin frigörande mening om den kräver att ett folk accepterar en lokal diktatur därför att diktatorn har fiender i väst.
Andra vill förklara vår revolution för oss
Samma sak gäller nu. Att motsätta sig Assad förpliktar ingen att tiga om övergrepp från nya makthavare. Att välkomna en diktaturs fall betyder inte att man avsäger sig rätten att kritisera det som kommer efter.
Jag kan samtidigt vara emot Assad, Daesh, sekteristiska miliser, utländsk ockupation och övergrepp från Syriens nuvarande styre. Det är inte motsägelsefullt. Det är själva innebörden av politisk självständighet.
Det är också här den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Solidaritet med ett folk kan inte betyda att man väljer dess fiender och allierade åt det. Den måste börja med att erkänna dess rätt att tala i eget namn.
För syrier är detta inte en akademisk fråga. Under femton år har andra människor ständigt förklarat för oss vad vår revolution ‘egentligen’ var. Nu riskerar samma mekanism att upprepas i diskussionen om tiden efter Assad.
Låt oss slippa ännu en europeisk omskrivning.
Vi gjorde inte uppror för att byta en obligatorisk lojalitet mot en annan.
Mohamad Zaal Alsalloum, syrisk poet, författare, översättare och journalist, bosatt i Lyon
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
