Jimmies ord får mig att må illa

Men i den här frågan slåss han mot väderkvarnar.

Hela valrörelsen försökte jag att inte ge Sverigedemokraterna onödigt syre. Det känns ofta som att provokation är deras livsluft. (Ja, vid sidan om rasismen då, förstås.)

Jag ser framför mig att morgonmötet på partikansliet börjar med frågan: Vad kan vi säga, skriva eller affischera som kan få människor att gå i taket? 

Min taktik har varit att inte lockas av betet. Bli inte sådär upprörd som de vill att du ska bli. Och framförallt, skriv inte om det. 

Kan inte längre låta bli

Men nu är valrörelsen över, så de närmsta fyra åren kanske det inte gör så mycket om man då och då använder sitt offentliga skrivutrymme för att diskutera SD. När Jimmie, som ett sista pr-trick i valrörelsen, åker till Rinkeby för att förtidsrösta, kan jag inte längre låta bli. 

”Det här ser ju inte ut som Sverige.” Jimmies ord får mig att må illa. Det vänder sig i magen. Det jag hör honom säga är att jag inte ser ut som Sverige. 

I mitt stilla sinne tänkte jag: Åh, kära Jimmie. Tåget har redan gått. Jag är född här. Jag kommer att dö här. Mina barn är födda här. Och det finns inget du kan göra åt saken. Nära tre miljoner människor i Sverige delar vårt öde. De är själva födda utomlands eller har en eller två föräldrar som är det. Det är för sent för dig, Jimmie. 

När Jimmie tittar på husen i Rinkeby säger han att han tycker att de är avskräckande. Låt mig påminna om att de som först flyttade in i miljonprogramshusen tyckte att de var fantastiska: badrum, varmvatten, tunnelbanestation, centralvärme och gemensam tvättstuga. Och att husen har den utformning de har, kan man väl knappast lasta dagens Rinkebybor för. 

Är det den enskildes fel?

Och jag vet Jimmie: I ett område som Rinkeby finns det massor av problem och utmaningar. Men är trångboddheten den enskildes fel? Kan föräldrarna i Rinkeby stå till svars för att lärartätheten i området är lägre än i mer välbärgade stadsdelar? Bär en, bland 500 000 arbetslösa, ensamt ansvar för sin situation? Knappast. 

Det enda som värmer mitt hjärta är att Jimmie, i den här frågan, slåss mot väderkvarnar. Hans kamp är obehaglig men troligen också lönlös. Valresultatet visade att väljarna fått nog av den politik han saluför. 

I bakhuvudet går hbtqirörelsens slagord på repeat: We’re here, we’re queer. Get used to it. 

Samma sak gäller för mig och Rinkebyborna. 

Vi är här. Vi är bruna. Vissa är dessutom troende. Vänj dig vid det.

Silvia Kakembo