Om oppositionen går segrande ur detta blir det nödvändigt med kompromisser.
Det blev ett olidligt jämnt val, kanske är det inte ens avgjort än. De sent inkomna förtidsrösterna och rösterna från utlandet, räknade på onsdag, kan avgöra hur det sista mandatet faller.
Faktum är att det kan bli svårt att bilda regering, det kan bli nästan vilken som helst av de tänkbara kombinationerna.
Både majoriteten av opinionsundersökningarna och Vallokalsundersökningarna träffade fel. Rejält fel. De förutspådde några procents övervikt för oppositionen, men i praktiken är det nästan helt jämnt.
Därmed är det svårt att dra några slutsatser kring regeringsfrågan.
I sitt tal inför partifolket sade Magdalena Andersson att alla partier nu måste släppa gamla låsningar, underförstått att det kan krävas en regering över blockgränsen.
Så kanske det blir, givet att oppositionens övertag på ett mandat håller sig två dagar till.
Ett delat Sverige
Utöver det går två slutsatser går att dra redan nu.
För det första: Utvecklingen mot ett politiskt allt mera delat Sverige förstärktes. Storstäderna och landets urbana centrum är numera rödgröna, inte minst för att Vänsterpartiet och Miljöpartiet går bättre där än i resten av landet. På samma sätt förstärktes uppdelningen mellan hur män och kvinnor röstar.
För det andra: Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val. Inte lika dåligt som vissa opinionsundersökningar antydde, men dåligt.
Det kommer leda till en omfattande eftervalsdebatt internt i partiet, och i grova drag går det redan nu att förutsäga hur de olika analyserna kommer att se ut.
De flesta kan nog vara överens om att Socialdemokraterna hamnade i bakvattnet under själva valrörelsen.
I januari hade partiet runt 34-35 procent i de flesta opinionsmätningar. Att lyckas tappa 6–7 procent under ett valår, när man samtidigt är det ledande oppositionspartiet och missnöjet med Tidöregeringen varit stort under större delen av mandatperioden måste räknas som ett misslyckande.
Tog inte initiativet i valrörelsen
En förklaring är att Tidöpartierna gjorde en stark valrörelse, givet att själva resultatet är det som räknas. Jag vet inte om de kommit överens om det, men strategin påminde om Donald Trumps ”flood-the-zone-strategi”. Från april och framåt gjorde de fyra partierna oavbrutet nya utspel. Sverigedemokraterna släppte fram sin mest högerpopulistiska och extrema gren (läs Richard Jomshof), Simona Mohamsson gjorde det ena marginella men klickvänliga utspelet efter det andra, Moderaterna gav löften som hade fått den gamle vänsterledaren Lars Werner sjuk av avund och Kristdemokraterna gjorde en påstådd gir åt vänster.
De fick också debatten att handla om Liberalerna och Simona Mohamsson, vilket gjort att hon framstått som en politiker det går att rösta på.
Allt detta gjorde att de dominerade valdebatten.
Socialdemokraterna verkade ha bestämt sig för en avvaktande strategi, där de länge räknade med att missnöjet mot regeringen skulle räcka. De hade ett starkt valmanifest, men hade svårt att förmedla det i den flod av budskap som präglade valrörelsen.
Till det ska läggas Vänsterpartiets och Centerpartiets röda linjer, där Centern sade sig vägra regera ihop med Vänsterpartiet och Vänsterpartiet krävde regeringsplats för att rösta på en regering.
Oro på ena kanten, och ständiga utspel, ofta tillsammans, på den andra. Jämte Mohamssons centrala roll i offentligheten inför valet blev regeringsfrågan till slut också viktigare för väljarna.
Analyser åt olika håll
Men utöver valrörelseanalysen kommer det dra åt olika håll inom Socialdemokratin. Kretsen kring Magdalena Andersson och valledningen kommer troligen säga att det var just konflikten mellan C och V, och det faktum att båda uppmanade rödgröna väljare att rösta på just deras parti för att det skulle bli höger- eller vänsterlutning.
Det ligger något i den analysen.
Reformisterna och vänstern inom S kommer hävda att det var flirtandet med Kristdemokraterna, talet om en mittenregering och att partiet inte gjort en tillräckligt tydlig vänstergir, med större, och i valrörelsen tidigare lanserade, satsningar på välfärden.
Det ligger något i även den analysen.
Ytterligare en analys är att den förflyttning som S gjort under mandatperioden, med en kriminal- och migrationspolitik som liknat Tidöregeringens, har drivit väljare till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är en utveckling som liknar den i andra länder och egentligen ganska förutsägbart.
Det ligger något även i detta.
Helt klart är i alla fall att de partier som suttit i opposition under fyra år nu måste släppa prestigen om det ska vara möjligt att bilda en regering med det skakiga underlag väljarna tycks ha presenterat dem för.
Centern kan inte fortsätta att blockera Vänsterpartiet, som i sin tur måste vara berett på rejäla kompromisser för att inte Centern ska blockera dem.
Unik upphämtning
Om det nu inte svänger över ett mandat på onsdag och vi får samma resultat som för fyra år sedan.
Det skulle i så fall vara en unik upphämtning från Tidöpartiernas sida.
I stort sett skulle det betyda att Tidöpartierna bara haft övertaget i opinionen under två veckor på fyra år, båda veckorna just runt själva valdagen.
Det kan man kalla timing – om det nu blir så.
Med ett sånt resultat har vi med största sannolikhet att se fram emot fyra år till med stora skattesänkningar och mindre pengar till välfärden, orimliga utvisningar, ytterligare naggande i kanten på demokratiska grundförutsättningar och
Det vore, milt uttryckt, inte bra för Sverige.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
