Israel-Palestina Något hållbart alternativ till en förhandlad lösning där också palestinierna i reell mening får ”ett hem i Palestina” finns inte. Men, det israeliska dramat har sin egen logik. Det skriver Börje Ljunggren inför det stundande valet i Israel.
Under hela den långa era som Netanyahu styrt Israel har vi sett en strid ström av judiska bosättare till Västbanken. I dag uppgår de till över 700 000. Bosättarna är illegala och det faktum att ”västvärlden”, med USA som Israels garant, under nästan 60 år, de facto, i strid mot FN:s resolutioner, tillåtit antalet att växa till dagens drygt 700 000, och fortsatt växer, framstår som ofattbart ansvarslöst, som om palestinier inte existerade.
Utvandring
I en artikel i Financial Times den 14 augusti med titeln ”The exodus from Israel” beskrivs en ström i motsatt riktning, med sekulära och bättre utbildade israeler som lämnar landet. Sedan 2023 har antalet personer som lämnat varit större än antalet nya bosättare. Tragedin fördjupas.
Utvandringen har drivits på av en period av exceptionell oro i Israel. I början av 2023 inledde premiärminister Benjamin Netanyahus regering ett kontroversiellt initiativ för att reformera rättsväsendet, vilket, konstaterar Financial Times, utlöste den djupaste inhemska krisen i Israels snart 80-åriga historia.
Hamas brutala attack den 7 oktober samma år ledde till Israels ockupation av Gaza med mer än 70 000 dödsoffer, och ett krig som utvecklades till en flerårig regional konflikt. Israel har skördat framgångar och de andra parterna har försvagats. Men ”framgångarna” har kostat landet ofantligt mycket ekonomiskt, mänskligt, kulturellt, och politiskt.
In i medeltiden
Israel har på nytt trängt långt in i Libanon, och attackerat en militärflygplats i nordvästra Syrien. Utvidgningen ledde till tre att tre viktiga länder i regionen – Saudiarabien, Pakistan och NATO-landet Turkiet – i augusti 2026 ingick ett försvarsavtal. Motsättningar fördjupas, i synnerhet mellan Israel och Turkiet.
Som Aluf Benn, chefredaktör för Hareetz, Israels mest frispråkiga liberala tidning, konstaterat, har Netanyahus grundläggande hållning alltid varit att aldrig behöva komma överens med palestinierna, att underminera och kringgå den nationella palestinska rörelsen. De illegala bosättarna driver med våld bort palestinierna från deras mark och deras hem, utan att den israeliska polisen och militären ingriper, eller ingriper på förövarens sida. Rekvisiten för apartheidpolitik är, tragiskt, uppfyllda. 2026 var mer än 5,9 miljoner palestinier registrerade som UNWRA-flyktingar.
I januari 2026 förklarade Netanyahu att Israel kunde blomstra utan fred. Man kunde utan någon större kostnad fortsätta att ockupera palestinsk mark, skapa en rent judisk stat, och därmed en permanent palestinsk diaspora. I ett uttalande den 19 augusti går Israels ultrakonservativa säkerhetsminister Ben Gvir till nya ytterligheter. Han anser, rapporterar Politico, ”att riktade dödsskjutningar borde utföras i Gaza, ta bort 30-40 palestinier varje natt…de är inte människor som förtjänar att leva”. Uttalandet har utlöst krav på EU-sanktioner. Ministern utlovar en scen med galge för avrättningar av palestinska terrorister genom hängning. En resa in i medeltiden.
Har hårdnat
Håller Netanyahu på att lyckas? Kan han uppnå ”total seger” och förpassa ”den palestinska frågan” till historien? Det kan inte uteslutas att Netanyahu vill hävda det, men det vi bevittnar är sannolikt bara ett nytt kapitel i ett av samtidshistoriens mest tragiska drama.
Netanyahus saga borde snart vara all, och också israelisk politik baserad på de ortodoxa ytterlighetspartiernas intolerans. Men, mentaliteten i Israel har hårdnat, blivit cynisk och inhuman. Landet polariseras, och I oktober går Israel trots allt till ett val med oviss utgång. För att få rösta måste man befinna sig i landet. Alla israeliska ”expats” – de flesta av dem Netanyahu-motståndare – måste resa hem till Israel för att kunna rösta. Regeringen försöker försvåra det.
Nya krafter förenas i sitt engagemang för förnyad israelisk-palestinsk dialog. En sådan är A Land for All, som framför sig ser två självständiga stater, Israel och Palestina, förenade på överstatlig nivå, där man bland annat beslutar om försvar. Hur väl de förmår hävda sig i rådande klimat återstår att se. Vad omvärlden tänker spelar liten roll.
Egen logik
Gaza-tragedins omfattning ledde till att Frankrike och Storbritannien inför mötet i september 2025 i FN:s generalförsamling erkände ”icke-staten” Palestina. Därmed har mer än 150 av FN:s 193 medlemsländer erkänt Palestina. Att så sker innebär, som vi vet, i sig inte att ”Palestinafrågan” är på väg mot en lösning. Då Cecilia Uddén i slutet av oktober 2025 i Stockholm samtalade om sin bok “Allt har en smak av aska” konstaterade hon, att erkännandena hade karaktär av ”mantra”, ett slags besvärjelse. Uddén själv är, som boktiteln antyder, långt ifrån hoppfull. Något bortom det förutsägbara skulle krävas.
Något hållbart alternativ till en förhandlad lösning där också palestinierna i reell mening får ”ett hem i Palestina” finns inte. Men, det israeliska dramat har sin egen logik.
Mycket står på spel i det stundande valet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
