Böcker Samtidigt som jag är positiv till Moulas ansats har jag invändningar mot hans filosofiska lösningar. Det skriver Mats Wingborg som läst Payam Moulas bok ”Det goda – om livets mening, demokratins kris och politikens förnyelse”.
Sällan handlar den politiska debatten om politikens grundvalar, vad som ytterst definierar ett gott samhälle och ett gott liv. Payam Moulas bok ”Det goda – om livets mening, demokratins kris och politikens förnyelse” (Tiden 2026) är ett välkommet undantag. Moula är också skolad i ämnet. Han är utbildad filosof och har ett särskilt intresse för moralfilosofi, därtill är han redaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden och har tidigare varit sakkunnig åt energiminister Ibrahim Baylan.
Inspirerad av naturrätt
Moula bidrar med andra ord till att lyfta politikens underliggande premisser. I många konkreta frågor är vi också överens, som att det behövs en omfördelande politik och att det är hög tid att göra upp med vinstintresset inom den offentligt finansierade välfärden, däribland skolan.
Samtidigt som jag är positiv till Moulas ansats har jag invändningar mot hans filosofiska lösningar. Moula är inspirerad av naturrätt och dygdeetik. En särskild förebild är Aristoteles och hans verk ”Nicomachiska etiken”. Tanken är att moraliska principer kan härledas ur människans natur. Den relevanta moraliska frågan, enligt denna tradition, är inte vad som är rätt, orätt eller en plikt, utan vad för slags karaktärsdrag vi bör dana.
Moulas tankegång är att vi utifrån studier av människan kan beskriva hennes natur. Ur den kunskapen kan vi, menar Moula, dra slutsatser om vad som är ett gott liv och vilka dygder som ska främjas. Och med det som grund kan vi till sist dra slutsatser om hur det goda samhället bör vara beskaffat.
Inget oskrivet blad
Människan är inget oskrivet blad. Homo sapiens, som vår art kallas, har en gemensam genbank som skapar ramar för våra liv. Det betyder inte att det är givet hur den mänskliga naturen ska ringas in. Handlar det om beteenden och karaktärsdrag som gäller för de allra flesta? Eller hur ska vi gå tillväga?
Ännu mer oklart är hur en beskrivning av människans natur ska omsättas i en moralisk teori. Jag tror inte att en sådan övergång är möjlig, det normativa kan inte härledas ur det empiriska. På denna punkt är jag inte ensam i min kritik. Filosofen George Edward Moore (1873-1958) kritiserade en gång i tiden tanken att det går att definiera moral utifrån vad som ingår i människans natur eller vad som är biologiskt betingat. Moore kallade denna typ av resonemang för det ”naturalistiska felslutet”.
Det är också värt att notera att förespråkare av naturrätt och dygdeetik inte är överens om vilken moral och vilka dygder som påstås kunna härledas ur människans natur. Därtill blir ofta den föreslagna etiken alltför allmänt hållen för att ge vägledning för konkret politik. Moula hävdar, i likhet med Aristoteles, att vi bör främja karaktärsdrag som får en människa att ”blomstra”. Moula preciserar dessa tankegångar genom hänvisningar till filosofen Martha Nussbaum, även hon inspirerad av Aristoteles. Nussbaum lyfter fram ett antal, enligt henne, fundamentala mänskliga ”förmågor”, däribland fysisk hälsa, kroppslig integritet, fantasi, praktiskt förnuft och samhörighet.
Bakvänd bevisföring
Mest konkret av detta är fysisk hälsa och det går förstås att hitta många politiska reformer som skulle bidra till att förbättra folkhälsan. Men även bland dem som vill främja folkhälsan finns många olika förslag och en del kommer i konflikt med andra politiska mål, någon konkret politik följer knappast av förslaget. Ännu svårare är det att omsätta övriga förmågor till politiska reformer. De ger helt enkelt en begränsad vägledning.
I mina ögon är Moulas bevisföring bakvänd. När politiska reformförslag motiveras borde utgångspunkten vara hur de påverkar människors livsvillkor, preferenser och välbefinnande. Varför ta omvägen över människans natur? Därigenom uppstår det naturalistiska felslutet och det gör resonemanget stumt och okänsligt för hur människor faktiskt påverkas. Här finns ett kärnproblem: Kan ett samhälle och en politik grundad på människans natur komma i konflikt med vad som bäst gynnar människans villkor, preferenser och välbefinnande? Om svaret är ja, tyder det på att teorin är orimlig. Om svaret är nej, talar det för att teoribygget om en politik grundad på människans natur är överflödig.
Liberalismen begränsad
Moula försvarar inte bara en naturrättslig dygdeetik. Han avvisar också andra konkurrerande idéer som utilitarism, nihilism, existentialism och socialliberalen Rawls rättviseteori. Särskilt den sistnämnda kritiken är intressant. Moula menar att Rawls – och liberalismen överhuvudtaget – är alltför tunn och att den i stort sett bara ger argument för fri- och rättigheter och ett samhälle utan djupa klassklyftor. Enligt Moula är detta otillräckligt.
Han menar att liberalismen är alltför begränsad och inte användbar för att försvara kulturpolitik och insatser för att skapa mer gemenskap. Underförstått att hans egen ansats – med naturrätt och dygdeetik – ger betydligt fler och bredare svar på frågan om hur samhället ska se ut. När Moula förklarar vilken konkret politik som kan härledas ur filosofiska teoribyggen blir han emellertid ganska svepande. Hans käpphäst är att människan enligt naturen är en social varelse och att politiken därför ska motverka ensamhet, men hur det resonemanget ska omsättas i praktiska reformer förblir oklart.
Ändrar karaktär
Några kapitel senare ändrar Moulas bok karaktär. Han diskuterar inte längre politikens grundvalar utan konkreta reformer och ”meningen med socialdemokrati”. Han hävdar att det behövs en politik som är mer materiellt inriktad och att människors frihet idag begränsas av arbetslöshet, ofrivillig deltid och låga löner. När det gäller alla dessa resonemang står han och jag på samma sida. Samtidigt kritiserar Moula det han beskriver som socialdemokratisk kulturradikalism. Han har själv beskrivit sin position som att han står till vänster i den ekonomiska politiken men till höger efter GAL-TAN-skalan (grön, alternativ libertär kontra traditionell, auktoritär, nationalistisk).
Även på denna punkt är emellertid Moula sparsam med konkretiseringar. En av få saker han nämner är att han står bakom socialdemokratins stramare migrationspolitik. På sista tiden har emellertid socialdemokratin svängt, bland annat i synen på ungdomsutvisningar. Hur ser han på det? Och vad betyder hans position för hbtqi-rättigheter och åtgärder för att motverka etnisk diskriminering? En tolkning är att Moula anser att dessa frågor är viktiga, men inte lika angelägna som den materiella fördelningspolitiken. Ett vanligt men omdiskuterat antagande är också att en sådan hållning är taktiskt motiverad för att maximera det politiska stödet. En annan tolkning är att Moula inte bara tycker att de kulturkritiska åsikterna är mindre viktiga utan också är kritisk till delar av innehållet i den kulturradikala politiken, men om så är fallet vore det önskvärt med fler preciseringar.
Den stora frågan blir ändå till sist en annan. När Moula i de första kapitlen i boken försvarar en politik grundad på människans natur och dygdeetik förblir den politiska konkretionen vag. När han längre fram i boken intar positionen som vänster i den ekonomiska politiken och till höger på GAL-TAN-skalan finns inte längre några hänvisningar till naturrätt och dygdeetik. Men hur hänger detta ihop? På vilket sätt ger teorierna om en dygdeetik grundad på människans natur stöd för hans högerposition på GAL-TAN-skalan? Här vore ytterligare förklaringar och resonemang välgörande.
Mats Wingborg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
