Partierna vinner inte på affischer, men förlorar på att inte ha dem.
Valrörelsen har börjat på allvar och för mig är veckorna fram till ett val alltid vara förknippade med några saker.
En sådan är soliga lördagar, med krispig hösthimmel.
Kanske för att vädret var så under de första valrörelser jag har några minnen av, 1979 och 1982. På lördagarna hade partierna torgmöten i min hemstad Lidköping och eftersom både mamma och pappa var aktiva i lokalpolitiken var det där vi tillbringade några timmar varje helg. Jag brukade köpa en Bounty som lördagsgodis och strosa runt på stan medan föräldrarna delade ut flygblad och mamma höll korta appeller i skrapiga högtalaranläggningar.
En annan sak som jag – och troligen alla andra – förknippar med att det är valrörelse är valaffischerna.
Städer och vägrenar fylls av partislogans och lagom fotoshopade bilder på politiker.
En del tycker att affischerna är en styggelse. Skräp. Eller slöseri med resurser.
Jag älskar dem.
Spelar ingen roll att de är fulare
Affischerna är ett slags visuellt, i verkligheten existerande bevis för att vi lever i en fungerande demokrati.
Och då spelar det ingen roll att de blivit fulare, tråkigare och mer likriktade med åren, för det har de.
Jag vet att partierna i flera kommuner ställer samma fråga inför varje val: är det verkligen viktigt att vi har valaffischer? Kostar det inte för mycket pengar? Och tänk på alla valarbetare som krävs för att sätta upp dem!
Svaret verkat hittills alltid ha blivit ja – de behövs.
Jag är personligen övertygad om att det är rätt svar.
Inte för att partierna tjänar på att ha egna valaffischer, utan för att de skulle förlora på att inte ha det. Ett val handlar ju i hög grad om synlighet. Du kan ha hur goda argument för din politik som helst, om du inte samtidigt påminner väljarna om att det går att rösta på dig kommer du bli en förlorare.
Det betyder också att det är en styggelse att riva ned en valaffisch.
Ändå är det alltid vad som händer.
Det är fotfolket som drabbas
I år har det redan kommit rapporter från flera håll. I Flen, en annan av mina tidigare hemstäder, har flera partier fått sina affischer nedrivna. Samma sak i Karlstad, Örnsköldsvik och i andra städer. På Gotland har någon ritat hitlermustascher på en SD-kandidat. Där fattar jag vad klottrarna ville ha sagt, vilket SD-kandidaten hävdade att han inte alls gjorde, men det är ändå en styggelse.
För det första för att affischerna är en del av yttrandefriheten. Partierna har rätt att säga sin mening på det viset. Ingen har rätt att tysta dem.
För det andra för att det är partiernas fotfolk som sätter upp affischerna. De som river ned dem tänker säkert att de säger sin mening om någon av de politiker som är avbildade, men de som verkligen drabbas är de lokala partiorganisationerna och de ideellt arbetande aktiva som måste lägga ännu mer av sin fritid på att affischera om.
För det tredje förstör det alltså stämningen runt en valrörelse. Affischerna hör hemma där.
På samma sätt som Bounty och appellmöten.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
