Vilken är Andy Burnhams politik?

Starmers avgång blev till slut självklar, men vad vill den trolige efterträdaren?

Det kunde väl egentligen bara gå på ett sätt, och till slut blev det så. På måndagsförmiddagen meddelande Storbritanniens premiärminister Keir Starmer att han avgår som premiärminister.

Trycket på att han skulle lämna blev till slut för stort, och utmanaren Andy Burnhams seger i ett fyllnadsval till parlamentet, som gör att han på allvar kan utmana Starmer, blev en avgörande faktor.

Starmer fick sex år som partiledare för Labour och två år som premiärminister. Den senare uppgiften hade han svårt att axla. Han har framstått som en byråkrat och förvaltare snarare än som en politiker med vilja att åstadkomma förändring. En förändring som britterna behöver, efter 20 års ekonomisk kräftgång och ett utträde ur EU som skadat landet både ekonomiskt och politiskt.

Styrt med framgång

Det är också intressant att notera att Labour inte var vaccinerat mot det politiska kaos som präglat landet sedan brexitomröstningen för nästan exakt tio år sedan. Starmer är den sjunde premiärministern sedan folkomröstningen. En avgångstakt som man annars förknippat mer med länder som Italien eller de färskare demokratierna i östra Europa.

Nu framstår alltså Andy Burnham som den främste utmanaren om posten.

Burnham har försökt två gånger tidigare, men förlorat till först Ed Miliband och sedan Jeremy Corbyn. Den senare gången var han länge favorit, tills en omfattande och mer radikal gräsrotskampanj gjorde att Corbyn valdes.

Därefter har Burnham under nio år och med stor framgång styrt Manchester. Han framstår, i kontrast mot Starmer, som en folklig politiker, med bägge fötterna i den nordengelska myllan, eller möjligen på gatorna i de slitna nordengelska städerna.

Och den här gången saknar Burnham starka motkandidater. Dessutom är det inte bara posten som partiledare som väntar. Nästa val kan dröja tre år och han får tid på sig att sjösätta ett eget politiskt program.

Frågan är vad ett sådant program kommer bestå av. Brittiska BBC gjorde nyligen en genomgång av några tänkbara svar på den frågan.

Sparsam policy

Som Håkan A Bengtsson nyligen konstaterade i Dagens Arena står Burnham rent politiskt i mitten i Labour. En bra position för den som vill vinna stöd.

Han har sagt att han som premiärminister kommer följa de finanspolitiska regler som finansminister Rachel Reeves har satt upp. Konkret betyder det att han inte planerar att öka statens upplåning. Dessutom håller han fast vid Labours löfte att inte höja flera av de stora skattesatserna.

Det skapar ett ekonomiskt politiskt problem, för den brittiska ekonomin är hårt pressad, och dessutom planerar landet att göra som alla andra europeiska länder och höja försvarsutgifterna. Ett område där han aviserat ökade intäkter för staten är äldreomsorgen, där han vill införa en progressiv avgift, alltså högre för de rika, som skulle ge statskassan ökade muskler, om än oklart hur mycket.

I hans politiska program finns också punkter om att återindustrialisera norra England, bland annat genom sänkta företagsskatter, och att återta den nationella och demokratiska kontrollen över vatten- och avloppssystemen, liksom över järnvägssystemet, en fråga som även Starmers regering drivit. Under sin tid i Manchester har Burnham ökat den offentliga kontrollen över lokaltrafiken där.

Ett annat område Burnham lyft fram är behovet av nya bostäder, och han vill sjösätta ett omfattande program för att bygga kommunala bostäder.

Blir han vald?

Burnhams egna erfarenheter från ledarstriden med Corbyn gör att han inte kan ta ut något i förskott, men allt tyder på att det blir han som blir ny premiärminister.

I sitt avskedstal sade Keir Starmer att en ny person på posten bör finnas på plats innan hösten.

Sedan återstår att se om Andy Burnham kan styra skutan med en tydligare linje än Starmer har klarat av att göra.

Man brukar säga att människor helst av allt röstar på politiker de skulle vilja ta en öl med. Starmer såg de nog mer som en tillförlitlig familjeadvokat.

Återstår att se hur långt Andy Burnhams starkare folkliga framtoning räcker.

Jesper Bengtsson