Krönika En ny analys visar att danska industriföretag kan sätta löner som markant understiger de anställdas produktivitet – något som försämrar samhällsekonomin. Finansdepartementet och Finanspolitiska rådet bör lyssna.
Ett återkommande tema i mina krönikor de senaste åren har varit frågan hur arbetsmarknader fungerar. Ett skäl till detta är att den politiska diskussionen under många decennier har hämtat sin kunskapsmässiga legitimitet från en teori som många gånger har uppvisat en mycket svag koppling till verkligheten.
Trots detta rangliga fundament har mycket starka och närmast lagbundna politiska slutsatser dragits, alla i ”flexibiliserande” riktning. Regleringar på arbetsmarknaden kan med det här synsättet inte leda till något annat än en sämre fungerande arbetsmarknad, något som gör oss alla – allmänintresset – till förlorare.
Sverige släpar efter
En uppfattning som jag flera gånger har återkommit till i det här sammanhanget är att vi i Sverige släpar efter den internationella forskningsfront som under senare år har tagit sig vidare från det närmast krampaktiga bevarandet av det teoretiska monopolet, till att på djupet ge sig i kast med att försöka förstå hur verklighetens arbetsmarknader, med all sin enorma komplexitet, i praktiken fungerar.
Den här uppfattningen är mycket svår att inte omfamna när man läser den ringa forskning som har gjorts i Sverige och kontrasterar den mot den explosion som vi ser runt om i västvärlden. Det blir extra tydligt av det faktum att forskningen om Norge är mycket väl utvecklad och ligger i den internationella fronten. Resultaten därifrån är också många gånger tydliga.
Ett sådant är att även i Norge – och i linje med länder som USA, Tyskland och Frankrike – kan företagen inom industrin, trots regleringar i form av starka fack, kollektivavtal och ett centralt lönemärke, använda sin så kallade lönesättarmakt till att med omkring 20 procent pressa de anställdas löner under deras produktivitet.
Ekonomin utvecklas sämre
Precis som vi väljare har gett politiken i uppdrag att genom lagstiftning och myndigheter stävja dålig konkurrens på produktmarknader, leder den här makten till att samhällsekonomin utvecklas sämre i termer av produktivitet och sysselsättning än vad som hade varit fallet om högre löner hade tillåtits minska avståndet till produktiviteten. När lönen motsvarar produktiviteten fungerar samhällsekonomin som bäst. Som det ungefärligen uttrycks i en ny bok: ”Det finns inget positivt med lönesättarmakt på arbetsmarknaden… Endast arbetsgivarna är vinnare. Alla andra är förlorare.”
Det danska ekonomiska rådet, vars syfte är att genom oberoende analys tillhandahålla kvalificerade kunskapsunderlag för den ekonomiska politiken, har i årets rapport studerat lönesättarmakten inom dansk industri. Utifrån insikten att välfungerande (arbets-) marknader är en förutsättning för optimal allokering av resurser, framgår det av rapporten att lönesättarmakten inom danska industriföretag är betydande.
Den bästa uppskattningen är att lönerna understiger produktiviteten med 34 procent under åren 2000-21. För de största industriföretagen ligger lönerna mer än 40 procent lägre än produktiviteten. Den här skillnaden hade varit ännu större om inte facklig närvaro och kollektivavtal i viss mån hade lyckats begränsa företagens lönesättarmakt.
Förändringen över tid tycks vara att makten har ökat något och att detta förklaras av de största industriföretagen. Rådet drar slutsatsen att maktbalansen inom dansk industri tycks ha skiftat ytterligare till företagens favör – och att detta påverkar samhällsekonomin negativt. På lokala arbetsmarknader där det finns få arbetsgivare är lönesättarmakten större.
I företag med lönesättarmakt sjunker lönerna och sysselsättningen när den fackliga organisationsgraden minskar. Och organisationsgraden har fallit i Danmark och fler är medlemmar i fackförbund som inte förhandlar kollektivavtal. Andelen som är medlemmar i kollektivavtalsslutande fackförbund har sedan 2000 minskat från 72 till 54 procent. Detta bedömer rådet vara det mest representativa uttrycket för omfördelningen av makt – från löntagarna till arbetsgivarna.
En av rådets rekommendationer är att införa en avdragsrätt för fackligt medlemskap i kollektivavtalsslutande fackförbund. Skälet är att detta bär på möjligheten att minska de danska industriföretagens lönesättarmakt – och därigenom effektivisera allokeringen av samhällets resurser. Produktivitet och sysselsättning skulle gynnas. Allmänintresset skulle stärkas genom att begränsa ett marknadsmisslyckande. Andra reformförslag pekar i riktning mot utvidgade lokala arbetsmarknader, infrastrukturinvesteringar, kompetensutveckling, hemarbete och skärpt konkurrenslagstiftning.
För två år sedan skrev jag en artikel i Ekonomisk Debatt som innehåller perspektiv, analyser och förslag som ligger mycket nära de som det danska rådet presenterar i sin rapport. Förutom två mycket ideologiskt präglade repliker har artikeln inte lett till särskilt mycket diskussion. Med en mer trovärdig avsändare är det därför min förhoppning att de vise männens rapport kan bidra till att fler svenska forskare, myndigheter och politiker visar det rättmätiga intresset för den internationella forskningsfronten och de politiska implikationer som möjligen följer i dess spår.
Den generaldirektör som för en tid sedan uttryckte sig som att ”det här vet vi redan allt om i Sverige” bör inte visa vägen för framtiden. Professionaliteten kräver något annat – eftersom vi knappt vet någonting och ansvarsfull politik förutsätter kunskapsunderlag som förstår och beaktar den internationella forskningsfronten!
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
