Wasteman

Filmen blir även en implicit kritik mot fängelsesystemet. Det menar Jon Andersson som sett fängelsedramat ”Wasteman”, med biopremiär i helgen. 

Efter 13 år i fängelset får Taylor (David Jonsson) möjlighet att släppas i förtid. Om han kan uppvisa ett gott beteende. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Precis efter beskedet om frigivningen får Taylor en ny cellkamrat. Dee (Tom Blyth) är vänlig mot Taylor och låter honom låna en telefon så att han kan höra av sig till sin son som han förlorat kontakten med. Men cellkamratens närvaro innebär också en hel del problem. Dee säljer droger, vilket upprör Paul (Alex Hassell) och Gaz (Corin Silva) som fram till nu haft monopol på drogförsäljningen på avdelningen. Taylor befinner sig plötsligt mitt emellan de två stridande fraktionerna samtidigt som han gör allt för att släppas från fängelset så att han kan återförenas med sin son. 

Kritik mot fängelsesystemet

En av producenterna bakom filmen är Philip Barantini, som regisserat filmen ”Boiling Point” och den prisbelönta dramaserien ”Adolescence”. Det var två oerhört täta och emotionellt drabbade dramer som stilmässigt stack ut, då allt var filmat i en tagning. ”Adolescence” får nog ses som ett av de bästa och viktigaste verk som gjorts på film eller tv under 2020-talet. Det var en serie som också sa mycket om vårt samhälle och om hur sociala medier och bristande vuxenansvar kan bidra till att leda en ung pojke i fördärvet.  

Riktigt så bra är inte ”Wasteman”. Men Cal McMau, som debuterar som långfilmsregissör, har skapat ett både tätt och gripande fängelsedrama. Det är våldsamt, brutalt och drabbande. De vanliga filmsekvenserna varvas med bilder inifrån fängelset filmade med mobilkamera. Ett innovativt stilgrepp som bidrar till filmens autenticitet. 

Filmen blir även en implicit kritik mot fängelsesystemet, som antingen blundar för eller ignorerar det brutala våldet och drogförsäljningen. Taylor har till exempel ett konstant inflöde av droger, vilket får en att fundera över hur han ska kunna återanpassa sig till samhället när han kommer ut. Föreställningen om fängelset som ett ställe där människor kan fortsätta att begå brott i stället för att rehabiliteras stärks med filmen. 

Emotionell dimension

Filmen skiljer sig också från andra fängelsedramer jag sett som nästan helt fokuserar på våld och interna strider. Det finns här också, men sidoberättelsen om Taylors försök att återknyta kontakten med sin son bidrar med en emotionell dimension som ofta saknas i den här typen av dramer.

Filmens huvudberättelse känns dock stundtals lite konventionell. Men de känslomässiga aspekterna och tvisten i slutet gör ändå att filmen åtminstone till viss del kan erbjuda något nytt. 

Skådespelarinsatserna är bra. Inte minst imponerar Tom Blyth som den karismatiske Dee. David Jonsson är också bra som den betydligt mer försiktige Taylor. En karaktär det är lätt för oss i biopubliken att identifiera oss med. 

”Wasteman” är på det stora hela ett mycket sevärt fängelsedrama som bjuder på såväl nagelbitande spänning som ett känslomässigt djup. Dessutom innehåller filmen en hel del samhällskritik. I en tid där allt fler ställer krav på högre straff och ser fängelset som det enda svaret på hur den ökade brottsligheten ska bekämpas blir ”Wasteman” ett avskräckande exempel.

Jon Andersson