Trädgården som ett gemensamt paradis

Recension Olivia Laings premiss i Den tidlösa trädgården är oerhört romantisk.

Vad är egentligen en trädgård? De flesta har sin egen relation till vad en trädgård är, vad den symboliserar och innebär.

Långt ifrån alla har lyxen att leva med en, för vissa är kanske trädgården en utopi, eller ingenting att tänka över alls.

Författaren Olivia Laing ställer frågan från ett annat håll: Vad är ett paradis? Det är en trädgård, visar det sig. Ordet paradis kommer nämligen från persiskan och betyder inhägnad trädgård. I detta tar boken Den tidlösa trädgården – på spaning efter ett gemensamt paradis avstamp.

Praktiskt, svettigt och ändlöst

Laing undersöker i essäform vad trädgårdar har inneburit för oss som en slags reproduktion av Edens lustgård genom tiderna. Premissen är oerhört romantisk, hen och den betydligt äldre livspartnern Ian köper ett hus med en inmurad trädgård i Suffolk i England. Det är pandemi och behovet av att avskärma sig från världen är stort, speciellt då Ians hälsa är skör. Trädgårdsarbetet blir en distraherande sysselsättning, ett praktiskt svettigt och ändlöst arbete med att återställa den praktfulla trädgården, som gömmer sig under all sly och övervuxen otyglad växtlighet som en försummad trädgård innebär.

Trädgårdens ursprungliga ägare var en känd trädgårdsmästare, och Laing, som aldrig tidigare haft en egen trädgård, tar sig an arbetet med att avtäcka hans design med ett hängivet, ibland nästan besatt, engagemang. Det får mig att genast vilja gå ut i min egen trädgård, beskära Wisterian, gräva en ny rabatt, skapa ett eget litet blommande paradis.

John Miltons episka diktverk Paradise Lost och konstnären William Morris genuina trädgårdsintresse och samhällsengagemang ackompanjerar Laing i hennes undersökningar av trädgårdens betydelse. Boken i sig liknar på många sätt en vildvuxen men tämjd trädgård, utan murar men med ett tydligt ramverk. Parallellt med de många praktiska momenten och beskrivningarna av blommor, buskar och träd i Laings trädgård växer något mycket större fram.

Slaveriet går inte undkomma

Omvärlden och historien är ständigt närvarande och Laing väjer inte undan de mer problematiska aspekterna av den engelska trädgårdskulturen. Kolonialismen och slaveriet går inte att undkomma, inte heller överklassens anspråk på värdskap över naturen, eller viljan att kuva den, för att inte tala om de många miljoner människorna som trädgårdsmurarna ämnade att stänga ute.

Laing skriver personligt och levande, både hoppfullt och lite melankoliskt. Som i beskrivningen av konstnären Cedric Morris trädgård, som under 1930-talet blev en fristad för homosexuella konstnärer som inte var välkomna i samhället. Det bitterljuva i Laings egen uppväxt i ett queert hushåll, där trädgården blev ett sätt att försöka smälta in i normen.

Under läsningen upphörs jag inte att överraskas av den oändliga variationen av växter som finns i de minutiöst planerade trädgårdarna Laing besöker, hur mycket tid, energi och skaparglädje som lagts ner i dem. Det får mig att känna mig hoppfull inför att mänsklighetens försummade trädgård kan återskapas till ett gemensamt paradis, fast utan murarna.

Selma Yousif Mesbah