Diktatorns tårta

Filmens charm väger upp mycket men inte alla av dess brister. Det tycker Jon Andersson som sett irakiska “Diktatorns tårta”, med svensk premiär i helgen. 

Vi befinner oss i Irak på 1990-talet. Det är efter invasionen av Kuwait och landet är hårt drabbat av ekonomiska sanktioner. Nioåriga Lamia bor med sin mormor i en liten by någonstans i de irakiska våtmarkerna. I ett lotteri på skolan blir Lamia utsedd till att baka en tårta till Saddam Husseins födelsedag. En “ära” som tillfaller en elev i klassen varje år. Lamia och hennes mormor är fattiga och varorna till tårtan är både dyra och svår att få tag på. Men läraren ger henne inget val. Om hon inte bakar tårtan kommer hon och hennes familj att straffas. 

Lamia och mormodern bestämmer sig därför för att bege sig till storstaden i jakt på råvarorna. Men väl i stan får den lilla flickan veta att mormodern, som är sjuk och arbetslös, har tänkt att adoptera bort flickan. Hon klarar helt enkelt inte av att ta hand om henne längre. Lamia blir förtvivlad och flyr ut på stadens gator för att på egen hand samla ihop ingredienserna till tårtan. Där stöter hon ihop med kompisen Saeed som hjälper henne med uppgiften. Det är anslaget i Cannesprisade “Diktatorns tårta”, med svensk premiär i helgen. 

Visar på personkult

Bakom filmen står debutanten Hasan Hadis. Den amerikansk-irakiske regissörens film har redan fått flera priser, däribland Camera d’Or på Cannesfestivalen som årets debut. Och det finns en hel del att gilla med filmen. Det gäller inte minst Banin Ahmad Nayef som är som klippt och skuren för rollen som Lamia. Hon gör en både komisk och känslomässigt drabbande tolkning av den nioåriga flickan. Kemin med Sajad Mohamad Qasem i rollen som Saeed är mycket bra. Tillsammans bildar de en duo som det är svårt att inte fatta tycke för. 

Att filmen utspelar sig i anslutning till den irakiske diktatorns födelsedagsfirande och Gulfkriget är också bra uttänkt. Under sin färd genom staden passerar Lamia och Saeed diverse porträtt eller parader till den irakiske diktatorns ära. Något som visar på den enorma personkulten av Saddam Hussein, som rådde i Irak vid den här tiden. Samtidigt pågår ett lågintensivt krig med sporadiska amerikanska bombningar. Det finns mycket att frukta för Lamia och Saeed. Miljön känns äkta och trovärdig. 

Tunt manus

Men det finns saker som inte är lika bra. Det gäller inte minst manuset som är minst sagt tunt. Historien om Lamias jakt på ingredienserna till tårtan hade kanske funkat i en barnbok eller i ett barnprogram. Som långfilm blir det inte lika lyckat. Det blir alldeles för långt och segt och redan efter första halvtimmen känns det som att filmen går på tomgång. Miljöerna och skådespeleriet räcker inte riktigt till för att skapa en helgjuten filmupplevelse.

Samtidigt är det värt att poängtera att filmens charm, inte minst tack vare de duktiga barnskådespelarna, väger upp mycket av dess brister. Det gör “Diktatorns tårta” till en bra, men långtifrån fantastisk filmdebut. Hade manuset varit lika bra som skådespelarna hade “Diktatorns tårta” kunnat bli en riktigt bra film. Nu blir det inte mer än en svag trea i betyg. 

Jon Andersson