”Otålighet” är ett mönster i hela Ulf Kristersson karriär.
Om några månader är det val igen. Då kommer domen över Tidöregeringen och Ulf Kristerssons moderata pastorat. Mot den bakgrunden bör vi läsa Kristersson artikel i Svenska Dagbladet ”En statsministers kanske viktigaste roll”.
Han vill förstås skriva sin egen och Tidöregeringen historia, sätta bilden och dagordningen inför valet.
Ulf Kristersson passar på att nämna några andra statsministrar som ”genom sitt engagemang har pekat ut en riktning för regeringen och därmed präglat Sveriges historiska utveckling”. Kristersson nämner särskilt liberalen Karl Staaffs ”personliga insatser för den allmänna och lika rösträtten i Sverige”.
Staaf utmålades som landsförrädare
Kristersson förbigår att hans egna föregångare i Moderaterna (tidigare Högerpartiet och Allmänna valmansförbundet) stretade emot in i det sista. I den kampen blev försvarsfrågan högerns redskap mot liberalerna och inte minst mot Karl Staaff personligen, som utmålades som landsförrädare, bland annat eftersom han motsatte sig bygget av pansarskeppet F-båten. Hans regering föll efter Gustav V:s borggårdstal i början av 1914, med högerns benägna bistånd.
Karl Staaff avled sedan redan året därpå och det blev den liberal-socialdemokratiska koalitionsregeringen som tillträdde 1917 under liberalen Nils Edén ledning, där Hjalmar Branting inledningsvis ingick. Det var den regeringen som drev igenom lika och allmän rösträtt för män och kvinnor. Den lade omedelbart fram en proposition i ärendet. Men förslaget röstades ned i första kammaren där höger hade majoritet och till vilken rösträtten var graderad efter inkomst.
Efter flera försök la högern ned sitt motstånd. En extrainkallad (urtima) riksdag fattade beslutet den 17 december 1918. Då hade rädslan för en revolution fått den maktägande eliten att tänka om.
Hur ska man beskriva Kristerssons artikel i den här delen? Är det historierevisionism eller bara ett sätt att lägga den moderata historien till rätta? Men, glömskan göder enfalden och okunskap föder stolligheter.
Vill muta in berättelsen
Däremot lyfter Ulf Kristersson särskilt fram att Tage Erlander var på semester i Italien när Wennerströmaffären (han var rysk spion) briserade. Kanske ett sätt att göra sig lite rolig över Sveriges längsta statsminister? Erlander satt i 23 år i sträck. Den välvilliga tolkningen är att Kristersson vill illustrera den i och för sig korrekta slutsatsen att statsministerns arbetsbelastning är mycket högre i dag än på Erlanders tid. EU-medlemskapet och medielandskapet kräver många arbetstimmar och resor. Dessutom befinner vi oss i en synnerligen osäker säkerhetspolitisk situation.
I det här sammanhanget vill Kristersson muta in berättelsen om vad han själv bidragit med. Inte minst lyfter hans egen baby ”Det nationella säkerrådet ”(NSR), som han i sin artikel särskilt fördjupar sig i. Fredrik Reinfeldt införde ett kansli på statsrådsberedningen för krishantering efter tsunamin. Till denna har Kristersson adderat mängder av säkerhetskunnig personal, som alltså ligger direkt under honom själv. Verksamheten är stor som ett eget departement. Den byggdes upp.
Och det gick snabbt som tusan.
Den här funktionen fanns tidigare på försvars- och utrikesdepartementet. Men har nu centraliserats till Ulf Kristersson. NSR leds av en nationell säkerhetspolitisk rådgivare. Allt detta har tillkommit, framhåller Kristerssons, ”efter internationell förebild”. Läs: USA. Den amerikanske presidenten har ju en sådan rådgivare.
Men Sverige är inte USA och vi har inte presidenter utan statsministrar.
Slut på långbänkar
Upptakten har också varit knackig. Inte minst på grund av att det var just Henrik Landerholm som utsågs till säkerhetspolitisk rådgivare. Kristersson utnämnde sin gamla nära barndomsvän. Men Landerholm visade sig hantera sekretessklassad och hemligstämplad information med stor ovarsamhet. Det fanns hos högsta hönset på NSR betydande säkerhetsbrister och risker.
Kristersson lägger till att han inrättat ”SB inrikes” för inrikespolitiska frågor på Statsrådsberedningen, för att ”undvika att något departement sänker farten på just sin del”. Syftet är att ”säkra stark framdrift i alla de reformer som den här regeringar har enats om att genomföra”. Det ska vara slut på långbänkar där den minister som ”vill minst – och därför är långsammast – bestämmer takten”.
Kristersson poängterar särskilt att regeringen har fått ner tiderna för statliga utredningar. Det är inte längre fråga om stora mastodontutredningar, utan om ”snabbare och mer målinriktade utredningar”. Regeringen har rört sig från ”vad ska göras” till ”hur det ska göras”. Vi talar här om ett mentalt politiskt systemskifte. Den svenska demokratin har byggt på utredningar och undersökningar, på överläggningar och överväganden innan beslut fattas. Nu gäller det omvända, först beslut och sedan överläggningar och överväganden. Det har lett till lagändringar och beslut trots överväldigande invändningar från de som arbetar i berörda verksamheter, jurister och lagrådet.
Snabba beslut och hög fart
Särskilt handlar det förstås om kriminal- och migrationspolitiken. Viktiga principer har övergetts. Det har ju varit bråttom. Lagändringar tillämpas i en del fall retroaktivt, vilket bryter mot etablerad juridisk praxis. Vilket inneburit att tonåringar har kunnat skiljas från sina familjer och utvisas. Men Ulf Kristersson menar att det gäller att ”orka vara otålig”.
Denna ”otålighet” är i själva verket ett mönster i hela Ulf Kristersson karriär. Det har alltid snabba beslut och hög fart. Han var en framgångsrik MUF-ordförande i början av 90-talet, som kom in med fart och fläkt och nya kampanjmetoder. Men uppenbarligen fanns ett stort internt missnöje med honom i förbundet och han avsattes och ersattes av Fredrik Reinfeldt.
Han blev senare kommunalråd i Strängnäs och beskrevs av andra borgerliga politiker som ”ideologisk, driven, hetlevrad”, Kristersson pekade redan då med hela handen. Hans liberala alliansbroder konstaterade: ”vi tyckte alla att det gick för fort. Han ville förändra saker. Man ska aldrig springa fortare än att träskorna är kvar på fötterna”.
Därför kallades han ”Turbo” och ”Helvetes fort”.
Och fort gick det, särskilt när det gällde utförsäljningar och privatiseringar. Allt detta ledde till slitningar mellan allianspartierna, och samarbetet bröt sedan sönder. Även i Moderaterna fanns länge ett stort missnöje med Kristerssons tid i Strängnäs politiska liv.
Hans viktigaste roll i svensk politik
Samma sak kan sägas om perioden som socialborgarråd i Stockholm stad. Kristersson sålde ut kommunala tillgångar långt under marknadsvärdet, något som Regeringsrätten i efterhand dömde ut. Att han själv fick hyra en attraktiv lägenhet av ett av de företag som köpte kommunala fastigheter är kanske en pikant detalj. Liksom att han flög till Kina där hustrun hade konsultuppdrag och åkte taxi, för belopp över hundra tusen, på Stockholms stads bekostnad.
Politiskt är Ulf Kristersson en gåta. Han stod en gång för ”fri invandring” och är nu för ”stängda gränser”. Han har rört sig från principiellt motstånd mot allt Sverigedemokraterna står för till att driva igenom Tidöavtalet där Jimmie Åkesson fick igenom nästan hela sin politiska önskelista. Konstanten i Ulf Kristersson är väl privatiseringar och sänkta skatter alla dagar i veckan. Samt att det ska gå snabbt, helvetes fort.
Detta är Ulf Kristerssons unika bidrag till svensk politik, hans kanske ”viktigaste roll” i svensk politik de senaste decennierna. Det har gått undan. Innan det har kapsejsat.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
