Spionroman En modig och skarp kritik av Europas militärstrategiska och ekonomiska beroende av USA.
Frankofilen John le Carré skulle ha stämt in i hyllningskören i Frankrike som i fjol utsåg Gilbert Gallernes Våra kära allierade (Nos Chers alliés) till årets bästa spionroman.
Priset instiftades 2023 av en grupp tidigare chefstjänstemän inom de sex franska underrättelsetjänsterna – ja, så många är de – som nu verkar i vänskapsföreningen l’Amicale des anciens des services spéciaux, en organisation med rötter i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget.
Deltar i den politiska debatten
I dag agerar de sex organisationerna över hela världen,”på marken med hjälp av många utlandsfransmän, på haven och i rymden”.*
Ordföranden i L´Amicale, André Juillet, är en tidigare chef för en av dessa organ, DGSE, den franska motsvarigheten till CIA.
I styrelsen finns ännu en före detta DGSE-chef, generalen Francois Mermet, som under president Jacques Chirac var chef för det franska kärnvapentesten i Stilla Havet.
Medlemmarna deltar flitigt i den politiska debatten. På tal om dagens amerikanska utrikespolitik jämförde Juillet den i ett tv-program med president Bush fatala Irakkrig 2001:
”När amerikanerna hävdade att Saddam Hussein hade en atombomb så förklarade vi i DGSE för president Chirac och utrikesminister de Villepin att hela historien var falsk, när både våra brittiska och amerikanska kolleger höll med Bush”.
Inga amerikanska baser
Våra kära allierade är en litterär bomb i sitt slag, som en mix av John le Carré och Albert Camus. Den speglar den växande uppskattningen i Frankrike av presidenterna Charles de Gaulles och François Mitterrands skeptiska syn på USA.
President de Gaulles ord vid landets dramatiska uttåg ur Natos integrerade militära kommando för 60 år sedan citeras nu flitigt:”Frankrike har bestämt sig för att återvinna sin fulla suveränitet över hela sitt territorium”.
Med andra ord: inga amerikanska baser eller soldater på fransk mark.
Som president förvaltade Mitterrand arvet från de Gaulles nationalism i ett bittert inlägg; ”Frankrike vet det inte, men vi är i krig med Amerika”.
Hans uttalande återges i boken.
I Vår kära allierade framstår det nuvarande politiska och industriella ledarskiktet i USA inte som en kär allierad utan som en hänsynslös fiende och ett hot mot Europas säkerhet.
La Revue économique de France ser boken inte bara som en politisk thriller utan också som en modig och skarp kritik av Europas militärstrategiska och ekonomiska beroende av USA och nödvändig för att förstå dagens brutala verklighet.
Le Monde understryker den europeiska dimensionen av ett korrupt politiskt spel där utländska geopolitiska intressen och inrikespolitiska industrijättar kämpar om herraväldet, med mord och megamutor som insats.
Gallernes berättande är medryckande, fienden är tydlig, och faran för Europas demokrati uppenbar. Redan i första kapitlet kastas läsaren in i ett mord på en undersökande journalist vid namn Rafael Arno. Genom telefonavlyssning har ett amerikanskt företag förstått att han har kommit deras lugubra verksamhet på spåren. Två av företagets mördare bryter sig in i Arnos charmiga taklägenhet och kastar ut honom från balkongen mot en säker död.
Författaren spar inte på krutet
Korruptionen är lika gigantisk som de enorma summor som står på spel. Det rör sig inte om nya stridsvagnar eller missiler utan om det i verkligheten pågående jaktplanprojektet SCAF (Système de combat aérien du futur), som drivs av Frankrike, Tyskland och Spanien och avses bli en hörnsten i en europeisk strategisk autonomi.
SCAF lanserades 2017 av Emmanuel Macron och Angela Merkel och ska ersätta nuvarande Rafale och Eurofighter Typhoon efter 2040.
I boken är det inte polisen, Must eller Säpo som klarar upp historien utan journalistens gudfar, en pensionerad före detta chef för det inhemska underrättelseorganet DGSI.
Korruptionen visade sig ha gått högst upp i de politiska och industriella kretsarna som sätter Mammon före Jeanne d´Arc. Thrillerns kärna blir då en påminnelse om hur sårbar demokratin kan bli, ställd mot dagens sofistikerade och hänsynslösa krafter i de pengastinna globala ”säkerhetsföretagen”.
Rekommenderas till försvarsministern
Gallerne lyfter fram institutioner och företag som utnyttjas i sammanhanget.
Bland dessa finns Western Institute for Security Cooperation som sedan bildandet 1946 har format generationer av latinamerikanska officerare, och mera än 60 000 militärer, till att bli villiga verktyg åt det riktiga CIA.
Men skarpast är Gallerne i sin kritik mot det amerikanska dataanalysföretaget Palantir, ”som finansieras av CIA”. Företaget lär utnyttjas av ICE, Trumps organisation för att bekämpa ”illegal invandring” och av Israels militär.
Samma Palantir som svensk polis använder sig av och som diskuterats i riksdagen.
Våra kära allierade rekommenderas varmt och särskilt till försvarsminister Pål Jonson och ÖB Michael Claesson som i olika omgångar, mitt under amerikanska bombanfall i Karibien och Iran, har gästat Trumps krigsdepartement och dess chef krigsminister Pete Hegseth utan att med ett ord ha kommenterat dessa uppenbara brott mot folkrätten.
Pierre Schori
*DGSE (typ CIA), DGSI (FBI), DRM (MUST), DSRD (FRA), DNRED (Tullen) och TRACFIN (mot internationell ekonomisk kriminalitet och terrorism).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
