En jobbgaranti ska stabilisera – inte konkurrera

Jobb det finns verkliga behov av hör inte hemma i garantin.

Det är oklart vilken artikel Oskar Brandt egentligen replikerar på. Han inleder med att fäktas mot siffror och förslag som inte finns i vår text. Varifrån han har fått siffran 19 000 kronor i månadslön är en gåta, då vi överhuvudtaget inte diskuterar specifika lönenivåer för sysselsättningsgarantin. Inte heller indikerar vi en ospecificerad sänkning av reservationslönen eller föreslår att a-kassan ska avskaffas.

Brandt verkar vidare ha missförstått själva syftet med den sysselsättningsgaranti vi förespråkar. Han reagerar på att vi beskriver jobben som ”enkla” och vill i stället se jobb som motsvarar den arbetslöses kompetens till marknadsmässig lön.

Men en viktig poäng med vår version av sysselsättningsgaranti är att den ska vara en likvid buffert och att den inte ska konkurrera med den privata sektorn om arbetskraft och därmed riskera att driva upp löner och priser.

Den ska fungera som en likvid sysselsättningsreserv – det mest friktionslösa sättet att möjliggöra övergång till nytt jobb i privat sektor efter en störning.

Hör inte hemma i jobbgarantin

Om en senior ingenjör blir arbetslös ska garantin finnas där som ett yttersta golv, men det är inte statens uppgift att inom ramen för en sysselsättningsgaranti uppfinna ett nytt ingenjörsjobb med marknadslön. Då upphör garantin att fungera som buffert och blir i stället en permanent statlig expansion som inte reagerar på konjunkturen.

Enkla arbetsuppgifter, som att digitalisera arkiv eller utföra enklare omsorgssysslor, är skalbara. En person kan sluta på fredagen för att ta ett jobb i privat sektor utan att verksamheten faller. Avancerade tjänster kräver däremot kontinuitet; en brokonstruktör kan inte lämna ritningen halvfärdig bara för att konjunkturen vänder.

Erbjuds dessutom marknadslön i garantin skapas inlåsningseffekter där incitamentet att söka sig vidare försvinner. Finns det ett faktiskt behov av viktiga specialistjobb i offentlig sektor ska de vara ordinarie tjänster till marknadsvillkor. De hör inte hemma i en jobbgaranti. Tvärtom är det statens plikt att sörja för att den offentliga sektorn varken hindras att anställa eller att den gör sig av med personal den behöver för att fullgöra sitt välfärdsuppdrag. Att stat och kommun sedan länge sviker denna plikt beror till stor del på det finanspolitiska ramverket, vilket tvingat Sverige att både skära sönder välfärden och överge den fulla sysselsättningen.

Ingenstans i artikeln kopplar vi, som Brandt påstår, ihop jobbgarantin med sänkt reservationslön och minskad efterfrågan. Hela vår artikel går i stället ut på motsatsen: att staten ska kunna föra en mer expansiv politik.

Ett prisankare

I dag stryper politiken efterfrågan så fort arbetslösheten sjunker under en viss skattad nivå, av rädsla för inflation. En sysselsättningsgaranti enligt vår modell fungerar som en automatisk stabilisator och som ett prisankare som tillåter staten att vara betydligt mer offensiv.

En central funktion i vår version av sysselsättningsgarantin är nämligen att lönen utgör ett prisankare. Vi skriver i debattartikeln: “Samtidigt skapar garantin ett nominellt prisankare för hela ekonomin. Genom att staten erbjuder [enkelt] arbete till en fast lön sätter man ett golv för marknadslönerna och etablerar en tydlig numerär för prisnivån. Det skapar en bottenplatta som förhindrar att löner och priser börjar skena okontrollerat nerifrån, även när staten för en offensiv finanspolitik.” Med marknadslöner försvinner denna viktiga funktion och möjligheten till den utökade finanspolitik som Brandt, liksom vi, förespråkar.

Brandt skriver att ”Inflationen hanteras genom verkliga begränsningar: arbetskraft, resurser, kunskap och infrastruktur – inte genom mänskligt lidande.” Det är en analys vi delar till fullo. Men skillnaden i våra förslag är avgörande för om denna vision kan bli verklighet.

Brandt menar att en jobbgaranti “ska stärka efterfrågan”. Vi menar att den ska balansera efterfrågan nära fullt kapacitetsutnyttjande. För att lyckas med det krävs de mekanismer Brandt avfärdar.

Hans krav på marknadslöner dödar nämligen garantins båda huvudfunktioner. För det första upphör den att vara en likvid buffert. Om staten konkurrerar med marknadslöner låses arbetskraften in och flexibiliteten går förlorad. För det andra försvinner prisankaret. Utan en fast värdering av det viktigaste priset i ekonomin – arbetskraften – förlorar garantin sin förmåga att stabilisera prisnivån. Utan dessa två funktioner kan garantin inte leverera den ekonomi som både vi och Brandt strävar efter.

Erik Arnell, utredare, MMT för Sverige

Peo Hansen, Professor i Statsvetenskap, Linköpings universitet, och adjungerad professor vid Johns Hopkins University i Bologna

Inlägget är en slutreplik till Oskar Brandts svar på skribenternas artikel om arbetslösheten och inflationen.