Pierre Schori. Bild: Arild Vågen / Wikimedia Commons
Pierre Schori. Bild: Arild Vågen / Wikimedia Commons

Almedalen17 Vårdklockans kyrka var sannolikt den enda plats i Almedalens Babelstorn som ihågkom världens längsta och ännu pågående övergrepp: den 50-åriga ockupationen av palestinsk jord, som alltmer börjar likna den ryska annekteringen av Krim, skriver diplomaten och socialdemokraten Pierre Schori.

Det var Socialdemokrater för tro och solidaritet som i tisdags bjudit in den israeliske stjärnjournalisten Gideon Levy och den palestinske kristne teologen Nidal Abu Zuluf från Bethlehem för att med kabinettssekretaren Annika Söder och prästen Anna Karin Hammar tala om möjligheten av att nå en rättvis fred medelst ickevåld. Själv var jag tilldelad rollen som moderator.

Utgångsläget var minst sagt dystert. Om 2017 markerar 50 år av apartheidliknande tillvaro för palestinierna, kommer 2018 att påminna om al-Nakba, »den stora katastrofen« för 70 år sedan, då mer än 700 000 palestinier utvisades som ett direkt resultat av FN:s delningsplan för Palestina och grundandet av staten Israel.

Hårda fakta understryker dagens allvar och förklarar den samlade vreden och förtvivlan hos de ockuperade:

Över fem miljoner efterkommande från de fördrivna i al-Nakba lever fortfarande i påtvingad landsflykt.

Sedan 1967 har Israel upprättat 127 illegala bosättningar och 100 utposter på Västbanken, skyddade av 98 permanenta militära och 59 tillfälliga kontrollstationer, och med över 60 kilometer väg öppen endast för israeliska fordon.

I bosättningarna finns nu 600 000 israeler, 205 000 i östra Jerusalem och över 380 000 på Västbanken. medan Gazas 1, 7 miljoner invånare hålls instängda i »världens största fängelse«.

Om 2017 markerar 50 år av apartheidliknande tillvaro för palestinierna, kommer 2018 att påminna om al-Nakba, »den stora katastrofen« för 70 år sedan, då mer än 700 000 palestinier utvisades.

Den till synes ohejdbara expansionen av nya bosättningar under den mest extrema regeringen i Israels historia, påhejad av den mest extrema administrationen någonsin i USA, väckte hårda frågor under seminariet:

Var går Israels gränser idag? Vilket Israel erkänner vi? Är Israel verkligen «regionens enda demokrati«?

Vilka medel ska omvärlden använda för att skapa rättvisa och trygghet för både israeler och palestinier och förhindra ett nytt krig?

Vilken roll kan enskildas bojkottaktioner och officiella sanktioner, likt de som tillämpades i Sydafrikafallet, spela?

Anna Karin Hammar uppmanade till stöd åt den internationella BDS-kampanjen som kräver bojkott, desinvesteringar och sanktioner mot Israel så länge ockupationen och folkrättsbrotten fortgår.

Annika Söder underströk att BDS är en folklig bojkottrörelse, som inte regeringen kan engagera sig i. Hon påtalade i stället vikten av en fast tillämpning av EU:s regler om produkter framställda på ockuperad mark.

Enligt dessa ska det framgå att de områden som Israel ockuperade år 1967, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Östra Jerusalem, inte är en del av Israel. Därför får inte varor därifrån märkas med »Made in Israel«. Hon framhöll Sveriges erkännande av Palestina vilket möjliggör en uppriktig dialog och ett bra biståndssamarbete. Dock försvåras biståndet till Gaza av Israel.

Gideon Levy var pessimistisk. Netanyahu och hans likar vill inte ha en tvåstatslösning. Brott mot internationell lag och palestiniernas rättigheter begås varje dag. Stöd år medborgarrättsorganisationer som Breaking the Silence, B´Tselem och och Al-Haq var viktiga, men det är en illusion att tro att de nödvändiga förändringarna kan komma inifrån Israel. Det behövs yttre påtryckningar och sanktioner är därför viktiga.

Han ifrågasatte att Israel var en demokrati. För judiska israeler ja, själv kunde han trots sin fräna kritik verka fritt. Men palestinska israeler är andra klassens medborgare, och de ockuperade saknar alla demokratiska rättigheter.

Nidal Abu Zaluf berättade om de dagliga restriktionerna som gått från »hopp till förtvivlan«. Själv hade han satts i fängelse och berövats körkort och telefon för att ha organiserat en bokmässa på sitt universitet.

Hela hans liv var under israelisk kontroll, rörelsefriheten och andra medborgerliga rättigheter, men också tillgången till vatten och el som manipulerades av bosättarna. Han uppmanade EU och Sverige att gå längre än vad de gjort hittills. Folkrättsbrotten måste få ett slut, det räcker inte med deklarationer. »Vi betalar för ockupationen. Ni måste betala för er deklarerade solidaritet«.

En situation där ockupationen alltmer framstår som en annektering, som i sin tur skulle kunna jämföras med USA: s annektering av Guantánamobukten, Kinas av Tibet och Rysslands av Krim.

I den talrika publiken fanns både den palestinska och israeliske ambassadören. Mot slutet av vår tilldelade tid började den israeliske diplomaten ropa om ensidighet i panelen. Jag framhöll att vi varken hade tid eller lust att överföra konfliktens parter i regionen till mötet, därför fick inte heller den palestinska ambassadören ordet.

Mötets syfte var att med de inbjudna utröna hur en fortsatt ockupation skulle påverka situationen och om/vad/ Sverige skulle kunna göra i en låst och destruktiv situation.

En situation där ockupationen alltmer framstår som en annektering, som i sin tur skulle kunna jämföras med USA: s annektering av Guantánamobukten, Kinas av Tibet och Rysslands av Krim.

Pierre Schori är diplomat och socialdemokratisk politiker, tidigare bland annat biståndsminister och chef för Sveriges FN-representation i New York.

5 juli 2017