Regeringens beslut att återgå till de gamla reglerna för prövning av arbetsförmåga välkomnas av oppositionen. Men det är inte första gången regeringen tvingas backa i sjukförsäkringsfrågan. Dagens Arena har hela listan.
Efter två riksdagsbeslut och hot om misstroendevotum backar regeringen och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i frågan om prövning av arbetsförmåga i sjukförsäkringen. Riksdagens beslut att långtidssjukas arbetsförmåga efter sex månader ska prövas mot ”normalt förekommande arbeten” i stället för den ”reguljära arbetsmarknaden” godtas och införs den första juli i år.
Det här är inte första gången regeringen tvingas backa i sjukförsäkringsfrågan. Här följer en genomgång:
En av de största förändringarna när den nya sjukförsäkringsreformen trädde i kraft den första januari 2008 var att det infördes fasta tidsgränser då alla sjuka ska prövas mot arbetsmarknaden. Den första januari 2010 nådde den första gruppen sjukskrivna den bortre tidsgränsen och utförsäkrades.
- Minskningsregeln. Ett par månader efter reformen sjösattes den 1 januari 2008 backar regeringen efter massiv kritik från den så kallade ”minskningsregeln”. Regeln, som sågats av i princip alla remissinstanser, innebar att långtidssjukskrivna inte skulle få ut mer än 75 procent av lönen i ersättning efter ett års sjukskrivning. Om den sjukskrivne hade en privat eller kollektivavtalad tilläggsförsäkring skulle sjukpenningen minskas så att den sammanlagda ersättningen inte översteg 75 procent.
- Undantag från utförsäkring. Från början fanns det inga undantag från att bli utförsäkrad. Men efter kritik under hösten och vintern 2009 gick regeringen med på att införa några få undantag. Trots det förblev reglerna mycket strikta. För att inte bli utförsäkrad krävdes i praktiken att individen var sängliggande på sjukhus eller så mentalt förvirrad att den saknade verklighetsuppfattning.
- Nollklassade. Under senhösten 2009 uppmärksammas regeringen på problem med de individer som tidigare haft så kallad ”tidbegränsad förtidspension” – en försäkringsersättning som slopats. En ganska stor grupp visar sig ha haft ersättningen så pass länge att de enligt reglerna förlorat sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI. De riskerar därmed att bli nollklassade och stå helt utanför samhällets skyddsnät. Regeringen går med på att ändra vissa regler men får kritik för att inte göra tillräckligt.
- Cancersjuka utförsäkras. När den första gruppen utförsäkrades den 1 januari 2010 stod det klart att även väldigt svårt sjuka, bland annat cancersjuka, inte omfattades av de få undantag som regeringen infört. Detta uppmärksammades stort i media. Som svar på kritiken tvingades den borgerliga majoriteten i Socialförsäkringsutskottet att i all hast ta ett utskottsinitiativ och införa en så kallad ”oskälighetsbedömning”. Detta, menade man, skulle fungera som en säkerhetsventil. Oskälighetsbedömningen införs vid tidsgränserna 180 och 364 dagar.
- Utskottsinitiativ. Under sommaren 2011 tar oppositionen tillsammans med Sverigedemokraterna ett utskottsinitiativ i Socialförsäkringsutskottet. Utskottet kräver en återgång till de gamla reglerna för arbetsförmågeprövning och åtgärder för individer som nollklassats. Oppositionen vill även stoppa utförsäkringarna men får inte med sig Sverigedemokraterna.
- Nollklassade igen. I höstbudgeten 2011 försöker regeringen tillmötesgå oppositionen. Regeringen får bakläxa på regelförändringen som de tvingades göra hösten 2009 för de som haft ”tidsbegränsad förtidspension”. Dessa förändringar har inte varit tillräckliga och flera tusen personer har ändå nollklassats – en brist regelverket som Försäkringskassan redan förutspådde i sitt remissvar hösten 2009. En specialregel införs för att fånga upp dessa människor.
- Ännu en oskälighetsbedömning. Samtidigt införs en ny oskälighetsregel för de som utförsäkras vid den allra bortersta gränsen på 914 dagar. Den väldigt strikta bedömningen utvidgas något med en gummiparagraf. Även fall ”som liknar” de väldigt få tillstånd där individer undgår utförsäkring tillåts. Men man betonar samtidigt att det inte är meningen att gruppen som undantas ska växa.
- Prövning av arbetsförmåga. Efter hot om misstroendevotum tvingas socialförsäkringsminister Ulf Kristersson att acceptera riksdagens beslut och åter införa de gamla reglerna för prövning av arbetsförmåga.
Försöken att skapa ett begrepp och en definition som gäller alla bortseende från den enskilde individen och individens historia och den möjliga arbetsmarknaden kan inte lyckas. Individen har ofta en historia av utbildning, arbete och sjukdom och en social situation som påverkar och det går inte att rulla tillbaka historien och det går inte med en lagregel att förändra de verkliga relationerna på arbetsmarknad eller i övriga samhället. Den reguljära arbetsmarknad som är tillgänglig för en individ är beroende av individens förmåga, ålder, utbildning, tidigare erfarenheter och framtida möjligheter, samt hur det påverkar risken för återinsjuknande. Den arbetsmarknad som är tillgänglig för en tjugoring och den som är tillgänglig för en 60 åring är inte densamma. Specialisering av något slag i ett yrke är berömvärt men skär samtidigt bort möjligheten att arbeta i andra yrken, samtidigt som arbetslösheten ofta är stor i de enkla yrken som inte kräver specialisering där kunnande, ålder och erfarenhet i andra avseenden ofta är en belastning. Det finns helt enkelt yngre, mer entusiastisk, mindre sjukdomsbenägen, mer passande arbetskraft att tillgå. Det är av intresse att jämföra med den behandling tidigare politiker får när det av olika anledningar inte längre tillhör den betydelsefulla elit de tidigare varit en del av. Man gör allt för att hitta ett likvärdigt arbete. Sahlin rekommenderas till ILO, Juholt ska få en betydelsefull post, man låter inte bilan falla över den som misslyckats. Är skillnaden den att de inte är ’sjuka’ eller att ’de har full arbetsförmåga mot den reguljära arbetsmarknaden’?
Reform betyder förändring till det bättre. Låter konstigt när det ordet används i detta sammanhang.
Det behovs ett helhetsgrepp i denna fråga. Att vända eller att byta ord duger inte.
Det behovs en övergripande lagstiftning som ser till att funktionshindrade blir inkvoterade på arbetsmarknaden. Tyvärr så kommer arbetsmarknadens parter att göra allt för att motarbeta detta vilket medför att lagstiftning en är den enda vägen.
Det finns redan idag lagstiftning på området (Främjandelagen) men den används inte och jag förstår inte varför. Är lagen för tandlös eller är det AF som missköter sin myndighetsutövning. Kan någon förklara.
Visst är det märkligt att det skall ta så lång tid att göra en förändring när det gäller stöd till de som har det sämst.
Borgarna var mycket kvicka när det gällde att ”stjäla”/överföra statens pengar till de redan besuttna. Då var det bråttom.
Märkligt att folket i stort accepterar denna släpningen trots alla rapporter.
Vi fortsätter att vara en böld i bakdelen på borgarna.
Kjell, så du menar att den optimalt kvoteringsbara utifrpn diskrimineringstänkande skulle vara en lesbiskt kvinna, invandrare och med funktionshinder av fysisk och psykisk art, samt intelligensbefriad med språksvårigheter och lågproduktiv? Och att av hon av någon anledning på en synnerligen fiktiv arbetsmarknad skulle kunna kvoteras in? Låt henne bli medlem i bolagsstyrelser eller politiker för sjutton!
Linus, problemet är mycket större än så som du säger det. Det finns många som kanske har en dålig hand eller ett dåligt ben eller som har någon kronisk sjukdom som idag är utestängda från arbetsmarknaden fast de om de fick chansen skulle kunna göra ett gott arbete om de hade ett anpassat arbete.
Som marknaden fungerar idag med ett överdrivet arbetsgivaransvar för korta sjukskrivningar så är det inte många seriösa arbetsgivare(sådana som inte fiskar i bidragsträsket) som vågar chansa på t.ex en kronisk sjuk även om denne är ytterst kompetent.
Facket är nog också inne på samma linje även om man inte uttalar det högt. En gubbe till på jobbet medför ju att fler ska dela på kakan vilket medför att varje bit blir mindre.
I detta läge torde en lagstiftning vara enda utvägen eftersom arbetsmarknadens parter knappast har vilja eller förmåga att lösa detta.
Kjell, jag vände mig mot patentlösningen ‘Kvotera’ eftersom det är ett trubbigt instrument. Jag håller med om din senaste problembeskrivning, men eftersöker andra lösningar. Det är en komplex fråga, men jag tror det handlar om ökat skydd för individen och minskade kostnader för företaget/verket/myndigheten/kommunen och minskad risk både för individ och företag.
De andra lösningarna du förespråkar är prövade i det oändliga. Lönebidrag utvecklingsanställningar, Samhall med mera. Tyvärr så är det så att arbetsgivare gärna tar emot ett lönebidrag men om inte personen kan prestera 100% så får det lika gärna vara. Om personen lyckas prestera 100% så är risken stor att facket sätter sig på tvären eftersom det då blir fråga om en lönedumpning. Samhall anställer nu mera bara personal som kan prestera fullt ut till en mycket låg lön.
Kvar finns nog bara de trubbiga lösningarna eftersom allt annat är provat.
Jag är övertygad om att Svenskarna ute på arbetsplatserna måste bli varse att människor är olika och även de som inte presterar fullt ut måste ha sin rättmätiga plats i samhället. I det perspektivet är nog lagstiftning den enda lösningen.
Det finns andra länder som har goda erfarenheter av ett sådant system.
Du har rätt i att de lösningar som prövats med lönebidrag, samhall mm misslyckats. Vad som inte prövats är individuella lösningar, bidrag som följer med individen in på den vanliga arbetsmarknaden med en kombination av minskat skydd för avskedande men samtidigt ökat individuellt skydd för individen i form av förstärkt försörjningsstöd, inkomstgarantier mm. Kvoteringar kan inte tillämpas på små och medelstora företag. Samhall och lönebidrag låser individen och skapar inte möjligheter för denne. Jag känner mig inte särskilt tvärsäker att finna en lösning i detta avseende men kvotering kan nog uteslutas som möjlig väg framåt.
Jag tror att du har fel. Med en kvotering så kommer det efter en tid att bli naturligt att sätta in människor på en uppgift de klarar. För en del som inte är inkvoterade kan det ju bli så att de får gå över till andra arbetsuppgifter eftersom vissa arbetsuppgifter inte kan utföras av den eller de som är inkvoterade. Efter en tid torde det bli helt naturligt.
Jag tror som du att det kan bli problem på riktigt små arbetsplatser men jag ser inget problem i att man undantar arbetsplatser med mindre än 10 anställda eftersom man kanske gör ett system där tex var tionde anställd skall utgöras av en inkvoterad. Med den inkvoterade skall också följa med förmåner som lönebidrag så att det hela inte blir för betungande för arbetsgivarna.
Som du säger så medför lönebidrag Samhall etc en risk för inlåsning men i många fall är det säkert bättre med en inlåning om man jämför med ett alternativ där individen ställs helt utanför arbetsmarknaden.
En väg att gå är att de arbetsgivare som tar emot denna arbetskraft får en nedsättning av arbetsgivaravgiften rakt över med några procent som kompensation vilket jag ser som bättre än ett individuellt lönebidrag. En kvotering gör det enklare att gå på den lösningen eftersom ett sådant system är lika rakt över.