Kommer Barack Obama göra en Jimmy Carter? Stämpla ut efter ett krisigt och trögt fyraårsskift och lämna över till en konservativ väckelserörelse?
Det är ett år kvar till presidentvalet, och att döma av Gallups så kallade ”approval ratings” ser det rätt mörkt ut för presidenten. Bara fyra av tio amerikaner ger Obama godkänt – över hälften underkänner honom. Avrättningen av Bin Laden gav ett tillfälligt lyft, men stödet sjönk snart till omkring 40 procent. Med tanke på att Obama hade ett 70-procentigt stöd i början av 2009 är det förstås deprimerande siffror för alla kvarvarande supporters.
Man ska inte överdriva missnöjet. Flera presidenter har legat risigt till hösten innan valet och vunnit ändå. Men kärvt är det, inte minst eftersom tillväxten sackar, arbetslösheten vägrar sjunka, budgetunderskottet är skyhögt och statsskulden fortsätter skena. Läget i ekonomin brukar nämligen vara avgörande för en sittande presidents chans att bli återvald.
Och inte lär han få mycket gjort det närmaste året. Republikanerna i kongressen har bestämt sig för att utnyttja sitt övertag och sätta stopp för Obamas agenda. Det senaste förslaget till åtgärdspaket mot arbetslösheten har till exempel mött unisont motstånd, trots att presidenten försökte fläta in många traditionella republikanska profilfrågor i väven.
Det enda som återstår för Obama tycks vara att kampanja; resa runt och berätta vad han skulle ha gjort om inte den kompromisslösa kongressen ställt sig i vägen, och samtidigt hoppas att det republikanska primärvalet sållar fram en klen motkandidat. Eller att republikanerna fäller varandra och mals sönder i media. Där finns en del att hoppas på: Rick Perry, som förut sågs som favorit, har gjort bort sig upprepade gånger. Och Teapartyrörelsens nya favorit, Herman Cain, har anklagats för sexuella trakasserier.
Men det händer också mycket utanför det mediala dramat. Kanske hittar man just nu den mest intressanta kristallkulan i Ohio. I veckan reste jag runt där för att spana in något som bara kan beskrivas som en folklig revolt. För ett och ett halvt år sedan drev den republikanske guvernören John R. Kasich igenom en antifacklig lag som Bushs kampanjguru Karl Rove beskrivit som en ”betydligt mer långtgående reform” än den som triggade proteststormen i Wisconsin. Rätten att förhandla och strejka inskränktes kraftigt, inte bara för lärare och barnskötare, utan också för brandmän och poliser.
Facken drog igång en massiv kampanj för att stoppa lagen. 10 000 volontärer knackade dörr och samlade in 1,3 miljoner namnunderskrifter, mer än fem gånger så mycket som behövdes för att få till en folkomröstning. Sedan dess har kampanjen accelererat och pengar forsat in från såväl det nationella facket som från konservativa tankesmedjor och finansmän. Man har sett det som en brytpunkt.
Matt Kibble, VD för Teapartyrörelsens stödorganisation Freedom Works, skrev så sent som för ett par veckor sedan att ”om facket och rödingarna lyckas stoppa de här modesta åtgärderna i Ohio så kommer deras kampanjer att svepa över landet, men om vi vinner är bordet dukat för reformer från kust till kust.”
Kibble lär oroa sig ännu mer nu, eftersom folkomröstningen till mångas förvåning slutade med en jordskredsseger för facket och de offentliganställda: Ohio röstade ner lagen med siffrorna 61-39 – en marginal som en del fackliga drömt om men knappast väntat sig. Nu blev budskapet till politikerna tydligt: jävlas inte med offentliganställda.
Men det var mer som stod på spel. Ohio är en så kallad ”swing state” – den tenderar att pendla mellan rött och blått. En seger i Ohio är närmast nödvändig för att vinna ett tight presidentval. Och efter de senaste händelserna har många som tidigare lutat åt republikanerna – som poliser och brandmän – klivit över i det demokratiska lägret.
Eller som historikern John Russo uttrycker det i New York Times: ”Genom att begå ett direkt övergrepp på de offentliganställda och deras fackföreningar kan Ohios guvernör Kasich ha gjort mer för Barack Obamas möjlighet att bli återvald än vad Obamas kampanjstab sannolikt kommer lyckas med de närmaste 12 månaderna.”
Kristallkulan är dock inte entydig. I Ohio hölls samtidigt en folkomröstning om Obamas sjukvårdsreform. Teapartyrörelsen och republikanerna har sett det som en chans att ge Obama en rejäl käftsmäll. Och i det här fallet vann högern. Avgörandet ligger i och för sig hos USA:s högsta domstol, men resultatet skickar ändå en signal: Ohioborna dissar centrala delar av Obamas politik. Och det är förstås något som konservativa medier gärna spinner vidare på.
Men även om amerikanernas åsikter i hög grad formas av media, så är en sak minst lika avgörande: organiseringen på marken. Mycket tyder på att Teapartyrörelsen har tappat styrfart, samtidigt som den allians av folkrörelser som i princip gav Obama nyckeln till Vita huset för tre år sedan har fått nytt liv.
Striden i Ohio har visat hur energin kan återskapas. Frågan är om den kan bevaras nu när striden är vunnen, och om den kan spridas nationellt. Om facken, unga vänstermänniskor och afroamerikanska medborgargrupper börjar jobba för Obama i hela USA ökar hans chanser radikalt. Och med den ockupationsvåg som sveper över landet håller sådana allianser på att formas lite var stans. Kanske blir det Obamas räddning?
Kent Werne, författare och journalist.
Ett av de fyndigare plakaten i Occupy-rörelsen lyder: ”We are the ones we have been waiting for”. Men man skulle också kunna byta ut det andra ”we” mot ”Obama”. För på sätt och vis borde den här mobiliseringen ha kommit direkt efter att Obama valdes till president, som fortsättning på den folkliga våg som förde honom till makten. Då hade han haft ett kraftigare mandat att kasta in i sina eviga förhandlingar med republikanerna. Men å andra sidan: efter ytterligare tre krisår har förutsättningar skapats för en ännu starkare rörelsen, som dessutom står friare från den politiska makten. Den viktigaste räddningsinsats som ockupationsrörelsen skulle kunna göra nu, vore om den räddade Obama tillbaka till den politik som entusiastiska väljare valde honom för.