Valle Karlsson, Seko och Sineva Ribeiro, Vårdförbundet. Bild: Seko/Vårdförbundet.
Valle Karlsson, Seko och Sineva Ribeiro, Vårdförbundet. Bild: Seko/Vårdförbundet.

Industriavtalet 20 år Fackförbunden i 6F vill hitta en ny lönebildningsmodell och slippa styras av industrimärket. Vårdförbundet och Kommunal menar att industriavtalet cementerar ojämställdhet.

Industriavtalet har spelat ut sin roll, skriver fackförbunden i 6F (Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko)SvD Näringslivs debattsida i dag. Förbunden menar att det kom till i en tid när industrin var en mycket större del av svensk ekonomi och när det behövdes för att dämpa inflationen. »20 år senare är problemen snarare de omvända«, skriver 6F.

De argumenterar också för att de löneökningar som har följt av flera år med industrin som märke har gynnat tjänstemän på arbetares bekostnad, samt att industriavtalet har hindrat låglönesatsningar för att minska lönegapet mellan kvinnor och män.

– Det primära är inte att vi ska gynnas som förbund utan vi lyfter skillnader mellan kvinnor och män, arbetare och tjänstemän. Sifferlösa avtal har för tjänstemännen varit ett sätt att komma ifrån märket och få ut mer, säger Valle Karlsson, avtalssekreterare på Seko till Dagens Arena.

Valle Karlsson betonar att den utredning som 6F har bestämt sig för att tillsätta, inte påverkar årets avtalsrörelse, där 6F fortfarande står bakom LO-samordningen.

En orsak till att 6F vill utreda en ny lönemodell är att Teknikföretagen har hotat att säga upp industriavtalet om IF Metall kräver låglönesatsningar.

– Vi vill starta en utredning för vi tar det här hotet som Anders Weihe (förhandlingschef på Teknikföretagen red.anm) har upprepat flera gånger på allvar. Vi fick också kritik förra året när LO-samordningen sprack: vad har ni för alternativ till märket? Då blev vi ju svaret skyldiga, säger Valle Karlsson.

Kritiken att industriavtalet som norm riskerar att cementera ojämlikhet delas av Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund, som intervjuas av tidningen Arbetsvärlden. Även om hon anser att industriavtalet också varit bra för Kommunals medlemmar, så innebär det en oönskad brist på flexibilitet.

– Det är som att ha en tvångströja på sig, det går inte att andas. Man måste knäppa upp den något för att kunna göra förflyttningar, säger Lenita Granlund till tidningen.

Både Lenita Granlund och Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro anser också att viss löneutjämning – eller åtminstone minskning i löneglappet mellan kvinnor och män – har skett till priset av att kvinnor har tvingats försämra villkoren i kollektivavtalen.

Eftersom SKL är arbetsgivare åt så många yrkesgrupper, som lärare, sjuksköterskor och socialarbetare slår försämrade kollektivavtal brett.

– Det räcker med att en av oss säljer någonting för att få lite mer lön så får vi alla den försämringen, säger Sineva Ribeiro till Arbetsvärlden.

Så länge industrimärket är normen kommer vi aldrig få jämställda löner, säger Sineva Ribeiro.

– Jag ser att det i dag är helt andra verksamheter som växer och som gör att Sverige växer, säger hon.

Nationalekonomen Lars Calmfors, ordförande i det av Svenskt Näringsliv finansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet, stämmer delvis in i kritiken mot industriavtalet.

– En svaghet har varit att det har varit svårt att åstadkomma relativlöneförändringar. Man luckrade upp det lite med extra lönelyft över märket för undersköterskorna, säger Lars Calmfors till Arbetsvärlden.

Han tror att det bästa skulle vara ett lågt industrimärke som fortsätter vara normbildande, eller, om det inte lyckas få fler i arbete, att branscher som går bättre än industrin tillåts sätta ett eget högre märke. Man kan också tänka sig att märket blir mindre bindande för hela arbetsmarknaden, säger Lars Calmfors.

– Det skulle också hjälpa de kvinnodominerade branscherna därför att de har marknadskrafterna i ryggen nu i väldigt hög grad, säger Lars Calmfors.

Men Unionen, som är ett av facken inom industrin som sätter märket, försvarar dagens ordning.

– Industriavtalet vilar på en insikt om hur svensk ekonomi fungerar, det vill säga att svenska exportföretag har en avgörande betydelse för Sverige och att vi måste utgå från en löneökningstakt som de kan bära – annars kommer vi att förlora jobb och konkurrenskraft, säger Niklas Hjert, förhandlingschef på Unionen till Dagens Arena.

Även om det är färre som jobbar i industrin idag, vägs det upp av att många tjänsteföretag levererar till industrin och därmed är beroende av hur industrins export går, menar han.

När det gäller att märket skulle cementera löneskillnader pekar Niklas Hjert på att det har gjorts låglönesatsningar på senare år.

– Om man ser till arbetare och tjänstemän så är ju industrin det enda område där det finns en bra jämförelse mellan de grupperna, och där vi de senaste åren har haft en jämförbar löneutveckling mellan de här grupperna, säger Niklas Hjert.

Att inte andra yrkesgrupper samarbetar på samma sätt med statistik är något han beklagar.

– Vi är i allra högsta grad skeptiska till sifferlösa avtal. Det är ett sätt för vissa förbund att försöka rida på märket och få mer, och det skapar en osäkerhet om hur mycket vissa grupper får, säger han.