
En ny världsordning håller på att ta form framför våra ögon.
På toppmötet i Shenzhen i södra Kina ska ledarna för Kina, USA och Ryssland diskutera hur ”världsfreden ska skyddas” och ”de strategiska förhållandena stabiliseras”.
Det första är önskvärt, det andra oroväckande.
Ja, mötet ger skäl till flera farhågor. Flera kommentatorer har redan gjort en parallell till mötet i Jalta 1945 då Churchill, Roosevelt och Stalin gjorde en överenskommelse om efterkrigstidens världsordning.
Första gången i modern tid
Jämförelsen är intressant. Då mötes två ledare för demokratiska länder och en diktator från ett kommunistiskt land. Detta var i början av 1945. De tre stod i begrepp att vinna andra världskriget, vilket skett till priset av enorma umbäranden. Nu möts Kinas Xi Jinping som leder en kommunistisk enpartistat, Vladimir Putin som styr ett allt mer totalitärt land och Donald Trump som agerar som den kung den amerikanska konstitutionen skulle omöjliggöra.
Det är första gången i modern tid ett trepartsmöte av det här slaget hålls. Det bär vittnesbörd om hur maktförhållandena ser ut. USA är fortfarande en dominerande global aktör, inte minst militärt och ekonomiskt. Ryssland är ett stort land som har försvagats efter murens fall 1989. Vid den tiden var Kina ännu en obetydlig maktspelare globalt, men har sedan dess växt ut till världens nästa största ekonomi efter USA, först genom att bli världens fabriksgolv, sedan genom att ta viktiga steg även på andra områden, med exempelvis elbilar och AI. Kina är numera också en militär stormakt.
Mötet är ytterligare ett exempel på att Ryssland släpps in i värmen trots anfallskriget mot Ukraina, som snart pågått i fem år. Kina biträder och stödjer i praktiken Ryssland på många sätt. Under Joe Biden gav USA Ukraina ett avgörande ekonomiskt och militärt stöd. Donald Trump har stängt den ekonomiska kranen. Det är Europa som betalar för de vapen från USA som levereras till Ukraina. Trump har köpt Putins historiebeskrivning och gett Ukraina skulden för kriget, har skällt ut och förnedrat Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj vid ett besök i Vita huset. Samtidigt har han inlett ett krig mot Iran och har ställt sig på Israels sida under Gazakriget.
Det är mot den här bakgrunden mötet i Kina är olycksbådande, snarare än lugnande.
En ny världsordning
Vi befinner oss i en ny världsordning, eller en maktordning som håller på att ta form framför våra ögon. Under kalla kriget stod två supermakter mot varandra, som genom sin stora kärnvapenarsenal upprätthöll en terrorbalans. Efter Sovjetunionens upplösning var USA den enda kvarvarande supermakten, där ”Washington consensus” blev en dominerande överideologi i den ekonomiska politiken och USA kunde agera som världspolis genom sin militära styrka. Men inget varar för evigt. Ryssland är en skugga av sitt forna jag. Men vill just därför återta en plats i världspolitiken.
Vägen dit går genom krig och att återta förlorade territorier och gamla sovjetiska delrepubliker, som Ukraina.
Kina utmanar USA och västvärlden på det ekonomiska och teknologiska området och har egna ambitioner att efter århundranden av underordning bli den dominerande aktören globalt. Men det finns också andra länder som i sina regioner tar plats och vill göra sin röst hörd, som Indien i Sydasien, Turkiet i Mellanöstern och Brasilien i Sydamerika. Det är inte heller någon tillfällighet att EU inte är med vid bordet.
Såväl Trump och Putin ser Europa som svagt och degenererat.
Utan att konsultera EU
Donald Trump har redan antytt att en överenskommelse som rör Europa kan bli aktuell framöver. Uppenbarligen utan att Europa och EU konsulterats.
Därför blir jämförelsen med Jaltamötet så drabbande och skrämmande. Står en ny uppdelning av världen i intressesfärer för dörren? Det kan på pappret och på kort sikt ligga i de här tre länders intresse. USA ser under Trump hela den västra hemisfären som en amerikansk intressesfär. Han agerande i Sydamerika är bara ett exempel. Han vill införliva eller i varje fall kontrollera Kanada och Grönland. Att vilja är förvisso en sak och att kunna en annan. Men de politiska signalerna är likväl otvetydiga. Ryssland vill under Putin återta förlorade delar av det gamla sovjetiska imperiet. Kina har också stora maktambitioner, till att börja med i Sydkinesiska sjön och beträffande Taiwan. Och i nästa led kan detta vara inledningen på nya krig, kanske rentav stora krig mellan stormakter. Till detta kommer att USA vänder Europa ryggen men har ambitioner att fortsätta att ”kontrollera” Mellanöstern och ser med misstro på Kinas ökade ekonomiska makt. Detta är en tillräckligt allvarlig varningssignal som vi i Europa inte kan ignorera.
Tiden innan första världskriget
Norske Odd Arne Westad är en av vår tids stora historiker. Han är född i Oslo men numera verksam vid Yale i USA. Det har varit vanligt att göra parallellerna mellan vår tid och åren innan andra världskriget och nazismens och fascismens framväxt. Men Westad menar i sin nya bok ”The Coming Storm: Power. Conflict and Warnings from History” att tiden innan första världskriget är mer relevant jämförelse.
Världen var då stadd i snabb förvandling. Gamla imperier försvagades och nya stormakter gjorde anspråk på makt och territorier. Så är det även idag. Och därför är risken för nya stora krig nu större än tidigare. Det behöver inte bli så. Själv kallar Westad boken “en varning, inte en profetia”. Och det finns många oroväckande tecken. Trepartsmötet är bara ett.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
