Gästkrönika Oron på den nya tidens arbetsmarknad blir till stress som vänds inåt, mot oss själva. Våra tillkortakommanden tillskriver vi oss själva och våra egna prestationer, inte uppgiftens orimlighet. Resultatet blir en snabbt nedåtgående spiral där ingen skonas, skriver Olav Fumarola Unsgaard.
Isabella Löwengrip är en av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer de senaste 15 åren. Före detta bloggare, numera företagsledare. Hon driver flera verksamheter, men kronjuvelen är Löwengrip Beauty. Under hösten har företaget genomgått en större kris. Av allt att döma handlar det om en misslyckad utlandssatsning som blivit allt för dyr, samt stulit tid från den ordinarie verksamheten. Då en bärande del av hennes företagande är att ständigt finnas närvarande i sociala medier har även denna kris blivit en del av hennes flöde:
”Idag har jag knaprat Novaluzid och ätit Omeprazol. De brukar fungera när jag känner av magkatarr. Eftersom jag är van att leva ett hektiskt liv har jag lärt mig när jag ligger på gränsen och det är nu…//.. Mitt liv är så extremt just nu med den mediala uppmärksamheten samt undvika konkurs under tiden att jag behövt ett läkarteam som ser till att vi får upp mig på fötterna jämt. Annars hade det inte gått. Sedan september har det varit lugnade i olika styrkor, insomningstabletter och betablockerande.”
Texten ovan spreds från hennes blogg och Instagram vidare till tidningarnas nöjessidor. Några korta kommentarer ges, men ingen längre analys. Vilket är synd. För i berättelsen om Isabella Löwengrip och hennes pågående kris tror jag en större berättelse ryms. Som handlar om samtidens arbetsliv med ledord som entreprenörskap, tillgänglighet och varumärkesbyggande. På några år har dess baksida blivit synlig:
- Arbetsrelaterad stress idag är den vanligaste orsaken till sjukskrivning enligt Försäkringskassan. Mellan 2010–2015 har ökningen varit 115 procent. Betydligt fler kvinnor än män.
- Sömnsvårigheter bland personer under 40 år i vissa regioner har ökat med 205 procent de 5 senaste åren.
- Arbetsrelaterad stress och psykisk ohälsa börjar allt mer ta plats i debattens mitt. Nu senast Nour El Refais Landet Lyckopiller om psykisk ohälsa och för något år sedan SVTs EDITs reportageserie We can’t do it om utmattningssyndrom hos unga vuxna.
Vad är det som har hänt? Jag tror att vi nu, svart på vitt, börjar se konsekvenserna av de senaste årens ekonomiska omvandling. Det är lite oklart vad vi ska kalla denna omvandling. Några förslag från forskningsfronten är den andra maskinåldern, postfordism, den nya kapitalismen eller den fjärde industriella revolutionen. Nyckelord är digital teknik, entreprenörskap, fler behovs-anställda/ frilansar samt en flytande gräns mellan arbete och fritid. Fabrikens linjära produktionsmodell med det löpande bandet som idé ersätts av den nätverkande individualisten som co-workar på det lokala fiket. Livet levs, och varumärken byggs, i de sociala medierna. Och de tidsbegränsade anställningarna blir alltmer osäkra.
Att försvinna iväg på dass för att svara på mail eller uppdatera sociala medier har till och med givits namnet ”padd-bajsa”.
För att förstå den samtida ökningen av arbetsrelaterad stress, sjukskrivningar och ökande psykisk ohälsa måste vi också erkänna att det rådande entrprenöriella och individualistiska paradigmet är en del av problemet.Redan 2007 skrev den amerikanska sociologen Richard Sennett att de kommande årens arbetsliv kommer att präglas av ett skifte från skräck till oro, från utförande till känsla.
Industrialismen präglades av arbetarens skräck för att skadas rent fysiskt. Att fastna i en maskin, få en tegelsten i huvudet eller snubbla när du är uppe och klättrar på en byggnadsställning. Tjänstemannen i vår tid drivs mer av oro. Att du natt efter natt ligger vaken och funderar över arbetsdagens utmaningar. Att försvinna iväg på dass för att svara på mail eller uppdatera sociala medier har till och med givits namnet ”padd-bajsa”. Både sängen och toaletten är numera en del av ditt kontor. Det som händer där en förlängning av ditt arbete. Oron blir till stress som vänds inåt, mot dig själv. Dina tillkortakommanden tillskriver du hela tiden dig själv och din egen prestation, inte uppgiftens orimlighet. Resultatet blir, föga förvånande, en snabbt nedåtgående spiral. Och om oron blir konstant, livet utan återhämtning, väntar väggen, den kokta grodan eller en panikångestattack. Som i ett göteborgsregn i december, skonas ingen. Inte ens Isabella Löwengrip.
Vad väntar i framtiden och vad bör göras? Jag tror vi måste ta sjukskrivningssiffrorna och larmrapporterna på allvar. Vi måste erkänna denna våg av psykisk ohälsa som det allvarliga samhällsproblem det är. Men måste vi tänka bortom sömntabletter, betablockerare och antidepressiva piller. Bortom KBT, yoga och mindfulness. De kommer i bästa fall lösa problemet för den enskilda individen just här, just nu. Men problemet är större än så. Därför behövs det en radikal omvärdering av hur vi ser på arbetet. Frågorna om arbetslivet måste återpolitseras. Endast i det gemensamma kan vi finna lösningarna på de strukturella problemen.
Olav Fumarola Unsgaard är frilansjournalist och redaktör. Skriver just nu på en bok om arbetsrelaterad stress utifrån en politisk vänsteranalys.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
