För vem gråter högern?

Efter att alla ansikten var tappade stegade Fredrick Federley alltså upp i riksdagens talarstol och snyftade.

Det var något om hans mamma, hans mångdubbla lojaliteter och så det där med att kunna se sig själv i spegeln dagen efter.

Som på beställning lanserade försvarsminister Sten Tolgfors lägligt (detta var drygt fyra timmar in i slutdebatten om signalspaningslagen) några förslag för att integritetskontrollera hela den där avlyssningshistorien.

Lättad kunde vår hjälte förorda återremiss till försvarsutskottet och får man tro Aftonbladets snyftiga rapportering har den unge Federley därmed räddat riket.

Oklart är emellertid hur. Tolgfors skenmanöver för att få unghögern att snyta sig och rätta in sig i ledet påverkar inte huvudfrågan: Sverige kommer att gå från att avlyssna människor som är misstänkta för brott till att avlyssna människor som inte är misstänkta för brott. Förslaget om kraftigt utökade avlyssningsmöjligheter fick bara snurra ett varv och komma ut med lite kosmetika.

Framförallt har Federley lyckats med det politiska konststycket att svika bägge sina maktbaser. Både hans parti (som pressade honom mot ett ja) och hans väljare (som pressade honom mot ett nej) kan med rätta känna sig svikna.

Så för vem gråter högern? Det intressanta är ju de borgerliga tårarna: Det här är andra gången på kort tid som Federley ställer till känslomässiga scener i riksdagen.

Fredrick Federley är nämligen inte alltid ledsen. För två veckor sedan den 5 juni var Fredrick Federley glad. Då röstade den borgerliga majoriteten igenom sina försämringar i sjukförsäkringen och detta gjorde Federley så lycklig att han applåderade i kammaren.

Miljardbesparingar på sjuka trots att överskotten i sjukförsäkringen uppgår till 14 miljarder kronor? En rehabiliteringskedja som varken innehåller förslag på förbättrad rehabilitering eller stärkta möjligheter att få jobb? Är denna av remissinstanserna så sågade skrivbordsprodukt verkligen något att hurra över? Räcker det inte med att rösta igenom spektaklet, måste det verkligen applåderas? Ja tydligen!

Att de långstidssjuka, de arbetsskadade och de psykiskt sköra ska fasas ut ur vår gemensamma sjukförsäkring och tvingas ta socialbidrag, det bör tydligen hejas på som vore det ett mål i en fotbollsmatch.

Däremot: när den egna ryggraden antar konsistensen av övermogen banan och man slits mellan mamma och Maud. Då faller tårarna.

Ja, det var ju det där med att kunna se sig själv i spegeln på morgonen.  

Don't cry for me stureplanscentern!