Ledare A-kassan är inte ett bidrag men en möjlighet att vara mellan två jobb ett litet tag.
Ska vi sänka eller höja a-kassan? Frågan är såklart av yttersta vikt, och det är genant när högt uppsatta politiker inte vet vad deras förslag skulle innebära i kronor och ören för någon som blivit av med jobbet. A-kassan måste ligga på en rimlig nivå för att den ska fylla sin funktion för arbetstagaren.
Under pandemin höjdes både grunden i och taket på A-kassan. Det skulle vara tillfälligt, man skulle sänka den igen efteråt. Nu vill en riksdagsmajoritet att höjningen blir kvar, och det tycker borgligheten osar valfläsk. De borde kanske stödja Vänsterpartiets förslag om att indexera a-kassan till löneutvecklingen, så kan man utesluta populism?
De som är emot att pandemihöjningen blir kvar säger att arbetslösa behöver en morot för att skaffa ett nytt jobb. Svenska arbetstagare förtjänar bättre än att deras trygghet står och faller med ett gäng som tror att arbetsmarknaden är kanin-agility. Misstankar om lathet är ett otillräckligt politiskt underlag.
När den då nytillträdda Alliansen förändrade regelverket kring a-kassan lämnade 400 000 personer a-kassorna och ofta även facket
Åkesson har sagt att SD går i opposition om Moderaterna sänker a-kassan, men det verkar vara ruffel och båg. SD:s ekonomiskpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt är “öppen för att komma framåt” i frågan och kan tänka sig förändringar. Sverigedemokraterna låtsas på sedvanligt sätt bry sig om de stora problem ett allt hårdare svenskt klassamhälle har, men säljer arbetstagare billigt så fort rampljuset slocknar.
Därför blir det också viktigt att tala om hur a-kassan är uppbyggd. Närmare bestämt: ska staten ta över ansvaret? Det har föreslagits av L, Sd, ibland även Mp.
Det kan låta sympatiskt med en allmän a-kassa istället för nuvarande system, men a-kassan är något annat än ett bidrag. Den är en del av ett större fackligt dominospel, det handlar om maktspiraler. När den då nytillträdda Alliansen förändrade regelverket kring a-kassan lämnade 400 000 personer a-kassorna och ofta även facket. Tappen har fortsatt, vilket är synd om man vill ha mer maktbalans mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det finns redan statliga sociala skyddsnät. Vi vet vad som brukar hända med dem om de borgerliga får bestämma. Ibland pratar högern som om a-kassan redan var ett bidrag de vill ta bort. De pratar om att folk fastnar i a-kassan år ut och år in och säger nej till alla jobb. De glömmer att a-kassan redan är temporär. Det finns redan krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande (men det finns också ett fackligt löfte). Politiker ska hållas på armlängds avstånd från a-kassan.
I en vacker värld ska en arbetstagare kunna rösta med fötterna. Hon ska inte behöva gå med på vad som helst på sin arbetsplats, utan kunna vara mellan två jobb ett litet tag. Då behövs en dräglig a-kassa. Tyvärr verkar det som om kraven i den här lågkonjunkturen kommer vara något ödmjukare, många vill bara kunna bo kvar där de bor eller ha råd med sina dyra barn. Även då är fackligt medlemskap och a-kassa viktigt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
