Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande.
Lars Calmfors är en av våra mest kända nationalekonomer, han skriver mycket och har åsikter om det ena och andra. Numera är han en senior forskare som bidrar till den offentliga debatten, vilket hedrar honom.
Diskussionen blir bättre och sakligare om forskare och akademiker gör sin röst hörd.
Politiskt befinner han sig väl någonstans där Folkpartiet (Liberalerna) placerade sig på den gamla goda socialliberala tiden, i skarven mellan Bengt Westerberg och Lars Leijonborg.
Men forskare kan aldrig tvätta bort sina värderingar och politiska åsikter från sina egna politiska förslag. Inte ens när det kommer till nationalekonomer. Men när nationalekonomerna presenterar sin forskning och sina förslag får man ibland intrycket att det är fråga om objektiva sanningar. Akademiker gör därför klokt i att redovisa sin egen politiska värdeskala.
En rörig politisk tid
Ordet demokrati har två led: folk och styre. Det vill säga folkstyrelse. Eller som det heter i Sveriges författning: ”All offentlig makt utgår från folket.” Inte all makt, men den offentliga makten. Demokratin bäddas in i ett konstitutionellt regelverk, där de folkvalda har att följa gemensamt upprättade lagar, regler och normer. De politiska partierna och de offentliga institutionerna, departementen, rättsstaten och ämbetsverken har här skilda men kompletterande roller.
Där möts i den bästa av världar politiska värderingar och sakliga underlag i ett konstruktivt samspel. Politikerna fattar de avgörande besluten, baserade på värderingar, avvägningar och kompromissen mellan olika intressen och politiska förslag.
Men föreställningen om att det ovanför allt detta existerar en opolitisk politik är alltid lockande för en och annan, särskilt för de som själva innehar en ”expertroll”. Från tid till annan luftas därför idén om expertstyre. Särskilt när det är stökigt i politiken. Och vi lever nu i en rörig och orolig politisk tid.
Och det är precis det Lars Calmfors nu gör, han förespråkar en artikel i Dagens Nyheter idén om en tjänstemannaregering här i Sverige. Skälet är att regeringsbildningen verkar dra ut på tiden. Det är osäkert hur en kommande regering ska se ut och när det kan tillträda, om den kan tillträda. Kanske blir det nyval. Därför borde tjänstemännen och experterna ta över. Menar Calmfors.
Calmfors egna preferenser
Han presenterar också några namn som skulle kunna utgöra kärnan i en sådan regering. Han nämner Riksbankschefen Erik Thedéen (statssekreterare i finansdepartementet när Fredrik Reinfeldt var statsminister), riksdagsdirektören Ingvar Mattson, den tidigare liberala ministern och EU-kommissionären Cecilia Malmström och Swedbanks VD Jens Henriksson (statssekreterare när Göran Persson regerade landet).
Namnförslagen vittnar förstås om Lars Calmfors egna preferenser om vilka han anser är lämpade att styra konungariket Sverige, och som skulle kunna föra en politik han själv sympatiserar med.
Detta är själva komplikationen i sammanhanget.
Jag avstår från att föreslå fyra personer som tidigare varit politiker eller i mina ögon har gott omdöme, som nu verkar som tjänstemän eller experter. Jag är inte heller säker på att de namnen skulle falla Lars Calmfors i smaken.
Före rösträttens införande
Det mest kända och långvariga svenska försöket i den vägen är Hjalmar Hammarskjölds regering 1914 till 1917. Detta var före den allmänna rösträttens införande. Regeringen bildades efter att kungen och högern tvingat fram liberalen Karl Staafs avgång (som på den tiden stod till vänster i politiken). Kungens Borggårdstal beseglade hans öde.
Regeringen regerade höjda ovanför de politiska partierna.
Den var lojal med kungen och konservativt lagd, med starka sympatier för Tyskland. Så starka att Hammarskjöld vägrade att skriva under ett handelsavtal med Storbritannien. Livsmedelsförsörjningen försvårades. Statsministern hette i folkmun nu ”Hungerskjöld”. Efter en kortvarig högerregering genomdrev sedan en liberal-socialdemokratisk regering den allmänna rösträtten och åtta timmars arbetsdag.
Mario Monti ledde förstås en teknokratisk regering i Italien i början av 2010-talet. Och Mario Draghi formade från 2021 en liknande regering i 20 månader innan det tog slut.
Efter det italienska nyvalet 2022 vann högerpopulister Giorgia Meloni makten. Hon har sina rötter i den postfascistiska högern.
Kanske är det också en lärdom. Expertstyre kan bereda vägen för populister. Men det kan förstås även politiska blockeringar och handlingsförlamning förorsakad av låsningar och ovilja eller oförmåga att kompromissa mellan de politiska partierna.
Uppmaning att ta sig samman
En ämbetsmannaregering är kanske en nödlösning under extrema omständigheter. Där är vi inte. Men expertregeringar tenderar ofta att bli kortvariga, eftersom de per definition inte kan vara opolitiska och i slutändan ändå måste söka stöd bland de personer och partier som väljarna röstat fram.
Man kan förstås läsa Lars Calmfors inhopp i eftervalsdebatten på olika sätt. Han propagerar för en ämbetsmannaregering som driver hans egen ekonomiska politik. Den välvillige bör se det som uppmaning till de politiska partierna att ta sig samman. Röda linjer försvårar kompromisser. Utan kompromisser inga regeringar och inga beslut. Då kan någon komma på den dåliga idén att ta Lars Calmfors på orden.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
