Avfärdandet av god ton på Twitter är en kamp för överlevnad. Det skriver Sara Abdollahi och Lisa Carlsson i förra numret av magasinet Arena (nr 5 2013) om god ton-debatten.
Det språk som länge har präglat medierna, den akademiska världen och offentliga rum ses i många fall som något neutralt och apolitiskt.
Något som bara finns där, som alla har tillgång till och kan använda sig av på lika villkor. Men språk skapas i och av ett samhälle präglat av patriarkala strukturer, där medelklass, vithet och heterosexualitet är normen.
Vårt språk, våra ord och uttryck och de sätt vi talar präglas av men påverkar också dessa faktorer. Språk kan vara maktutövande.
Språk kan kränka, förnedra och stänga ute.
Språk kan användas för att bemästra vissa kroppar och tysta vissa röster.
Trots det förutsätter den vita medelklassen att deras språk inkluderar alla. Även de som kanske inte har tillgång till, eller inte vill använda sig av, det språket.
På senare år, i och med utvecklingen av sociala medier, har allt fler människor fått tillgång till det offentliga samtalet.
Människor som tidigare kanske var långt ifrån publicering i etablerade medier kan nu göra sina röster hörda på ett helt annat sätt. Detta utmanar det språk som tidigare setts som en självklarhet i medier och föreställningen om ”det goda samtalet” som sker på lika villkor är plötsligt rubbat.
För ett par veckor sedan skrev pr-konsulten och före detta journalisten Staffan Dopping ett blogginlägg där han beskrev hur debattklimatet har hårdnat.
Dopping undrade vart den goda tonen hade tagit vägen och visade exempel på hur han hade blivit bemött i samtal på Twitter. Blogginlägget skapade diskussioner på Twitter om vart den goda tonen tagit vägen.
Kritikern och förlagschefen Johan Hilton skrev för några veckor sedan en debattartikel i DN där han beskrev tonen i kulturdebatter som unken och instängd. Han fäste särskilt stor vikt vid Twitter där han menar att diskussionerna ofta är aggressiva och oförlåtande vilket riskerar att splittra vänstern.
Lawen Mohtadi, författare och kulturjournalist, besvarade texten med att peka på brister på rasifierade röster i medierna.
Mohtadi menade på att luften på Twitter inte alls är unken, utan tvärtom bidrar till att aktivt ifrågasätta bland annat rasism. Att ifrågasätta rasism är inte identitetspolitik, det är politisk kamp som handlar om överlevnad.
När god ton efterfrågas av människor som har haft privilegiet att alltid få höras visar det en oförståelse kring den egna positionen. En omedvetenhet kring hur förtryck upprätthålls genom språk.
Ständiga ifrågasättanden om vad som är rasism, användade av nedsättande ord, exotiserande, hur inbillat välmenande det än må vara, är extremt kränkande för någon som ständigt utsätts på grund av sin hud, efternamn och släktskap och som hela tiden återskapas som ”den andre”. Samma sak gäller för kvinnor som förväntas stå ut med mäns ständigt kritiserande och raljerande över vad feminism är och vad det bör vara eller inte vara.
Kravet på god ton kräver kroppar som anses självklara, logiska och sansade. Kroppar som har en självklar plats i vårt samhälle, och avviker du från den rådande normen kommer din ton aldrig att vara god nog.
Arbetarklassen, kvinnor och rasifierade människor har historiskt varit de som tillskrivs aggressivitet och känslomässig argumentation oavsett vad de har sagt eller hur de har sagt det. Kvinnors krav på rösträtt avfärdades för att kvinnor var irrationella, medborgarrättsrörelsen i USA ansågs som hotfull och strejker inom arbetarrörelser har beskrivits som hot mot nationen.
Många gånger räcker det med föreställningar och fördomar kring vissa kroppar för att människor ska ses som aggressiva, våldsamma och hysteriska. Som synen på män som rationella och kvinnor som emotionella, eller den vita mannen som objektivitetens bärare.
För någon vars liv ständigt är villkorat av hudfärg, klass, sexualitet, sexuell identitet och kön är ilska inte alls en orimlig reaktion i sådana samtal och lägen.
Frantz Fanon menar att när människors liv begränsas och deras värde förminskas kommer till slut bägaren att rinna över.
Att vända sig emot kravet på god ton handlar om att se hur språk används som förtryckande verktyg, för att tysta marginaliserade grupper.
Det går inte förvänta sig att de som länge utestängts från offentliga debatter ska anpassa sig efter de normer som råder där.
Rasism, sexism och homofobi kan inte bemötas ödmjukt när det ibland handlar om överlevnad för de som utsätts. Överlevnad som i att orka med, och kunna hantera, sin situation.
Audre Lorde skriver att överlevnad inte är en akademisk färdighet. ”Det är att lära sig hur man tar våra skillnader och gör dem till styrkor. Ty härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus.”
Visst, det kanske inte är god ton, men för alla är kravet på god ton inte god ton.
Sara Abdollahi och Lisa Carlsson (ur Arena #5 2013)
Johan Hilton svarade på detta inlägg i Arena #6 2013. Läs artikeln här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
