Jazz Trots en kort karriär lämnade han ett enormt musikaliskt arv efter sig. Jon Andersson minns John Coltrane som skulle fyllt 100 år på onsdag.
John Coltrane föddes i småstaden Hamlet i North Carolina, den 23 september 1926. Under tiden i high school spelade han klarinett och althorn i en lokal orkester, men bytte sedan till saxofon. En tidig hjälte var bebopens portalfigur Charlie “Bird” Parker, som kom att revolutionera jazzen med sitt saxofonspel: “Första gången jag hörde Bird spela slog det mig med full kraft”, skrev Coltrane i en artikel i jazztidningen Down Beat Magazine 1960. Andra tidiga hjältar var Lester Young och Johnny Hodges. Den tre år äldre Dexter Gordon skulle också ha stort inflytande på Coltrane som ung vuxen.
Influerad av gospel
Coltrane var tidigt influerad av bluesmusik, men också gospel. Det senare mycket på grund av att han var uppväxt i en religiös familj. Pappan var predikant och farfadern präst. Det religiösa och spirituella skulle följa Coltrane under hela hans karriär. Influenser som är särskilt tydliga i hans kanske mest kända album ”A Love Supreme” (1965).
Samma år som John Coltrane skulle fylla 12 år avled både fadern och farfadern och därefter hans farmor och faster. Allt inom loppet av några månader. Det blev ett hårt slag för familjen både ekonomiskt och känslomässigt. För Coltrane blev musiken en sorts livlina. Något han skulle hålla fast vid under resten av sitt liv.
Som så många andra musiker i hans generation fastnade Coltrane för bebopen, som utvecklades under 40-talet. Musikstilen byggde i hög grad på improvisationer och storbandet övergavs för mindre konstellationer bestående av fyra eller fem musiker. Jazz slutade vara en musikstil som man dansade till och blev i stället något som man framför allt lyssnade på.
Under 40-talet och en bit in på 50-talet ägnade den unge John Coltrane sig åt att försörja sig som en sorts inhyrd blåsintrumentalist i diverse grupper i Philadelphia, som han flyttat till 1943. I början på 50-talet bytte han från altsaxofon till tenorsaxofon.
Det var under dessa år som Coltrane fick mycket av sin musikaliska utbildning som med tiden skulle göra honom till den kanske främste tenorsaxofonisten genom alla tider. Tyvärr var det också en miljö där det var lätt att få tag på droger, vilket ledde till att Coltrane som så många av hans kollegor utvecklade ett heroinberoende.
Långa solon
Coltrane fick sitt stora genombrott under den senare delen av 50-talet då han blev medlem i Miles Davis Quintet. En grupp som förutom Coltrane och Davis bestod av Red Garland på piano, Paul Chambers på bas och Philly Joe Jones på trummor. Deras mest kända inspelningar är de fyra albumen “Cookin”, “Relaxin”, “Workin” och “Steamin” som spelades in under under två maratonsessioner 1956. Det snabba inspelningstempot berodde på att Davis var tvungen att fullfölja sitt åtagande gentemot skivbolaget Prestige innan han kunde lämna för Columbia. Albumen anses än i dag vara några av de allra bästa som gjorts i jazzhistorien. Inte dåligt med tanke på det snabba inspelningstempot.
Året efter splittrades bandet, delvis beroende på Coltranes heroinmissbruk. Men Coltrane var snart fri från sitt missbruk och 1959 skulle han tillsammans med Davis och andra musiker som altsaxofonisten “Cannonball” Adderley och pianisten Bill Evans spela in världen förmodligen mest kända jazzalbum: “Kind of Blue”. Även om det är Miles Davis namn som står på konvolutet så är det också i allra högsta grad John Coltranes album. Utan hans fantastiska saxofonsolon hade albumet inte varit alls lika bra.
Även om Davis såklart uppskattade Coltrane som musiker var han inte alltid lika förtjust i bandmedlemmens förkärlek för att spela solon. När Coltrane först gick med i Miles Davis Quintet frågade Davis varför hans solon måste vara så långa.
– Det tar så lång tid för mig att ta in allt, hade Coltrane replikerat.
Davis ska då ha svarat.
– Varför tar du inte hornet ur munnen?
Briljant moment
I slutet av 50-talet hade det blivit tydligt att Coltrane var för skicklig för att fortsätta som medlem i någon annans band. Davis hade, trots att han var född samma år som Coltrane, fungerat som en sorts mentor. Men nu var det uppenbart att Coltrane ville fortsätta på egen hand, trots att Davis försökte behålla honom.
1957 hade hans första solalbum “Coltrane” släppts på skivbolaget Prestige Men det var med sitt andra album som Coltrane på allvar skulle visa vad han kunde åstadkomma som soloartist. Albumet fick namnet “Blue Train” och släpptes på skivbolaget Blue Note året innan “Kind Of Blue”. På albumet där Coltrane backades upp av Lee Morgan på trumpet, Paul Chambers på bas och Curtis Fuller på trombon, visade han sin begåvning som låtskrivare. Det gäller inte minst titelspåret som börjar med att blåset introducerar huvudmelodin i några sekunder vartefter rytmsektionen fyller i, innan låten utmynnar i skivans första saxofonsolo. Det skulle bli det första av många briljanta moment i Coltranes solokarriär.
Bästa albumet
Från 1957 och fram till sin död 1967 skulle Coltrane stå för en av de mest imponerande solokarriärena i musikhistorien. 1960 skulle han också släppa det som i mitt tycke är hans allra bästa album. “Giant Steps”, var det första albumet som innehöll enbart Coltranekompositioner. Albumet börjar med titelspåret som bygger på ett cykliskt ackordmönster som har kommit att kallas ”Coltrane changes”. Andra klassiska spår är den supersnabba “Countdown”, som börjar med ett trumsolo innan en supersnabb saxofonslinga tar vid. Musikkritikern Lindsay Planer skrev i sin recension på All Music.com att: “Den resoluta intensiteten i ‘Countdown’ gör mer för att modernisera jazzen på 141 sekunder än många artister gör under hela sina karriärer.” Andra minnesvärda spår är balladen “Naima”, som var tillägnad hans dåvarande fru Juanita Naima Grubbs.
Min personliga favorit är dock “Syeeda’s Song Flute”, som öppnar B-sidan. Det är någonting med den direkta melodislingan som får mig att falla pladask varje gång. Kanske är den låten också det bästa exemplet på det som Lindsay Planer i sin recension beskrev som en av de stora styrkorna med albumet – att improvisationen slingrar sig fram mellan melodin och solona så att de i praktiken smälter samman.
Andlig resa
“Giant Steps” spelades in på skivbolaget Atlantic, som Coltrane tillhörde mellan 1959 och 1961. I slutet av 1961 lyckades han få ett skivkontrakt med det mer prestigefyllda skivbolaget Impulse, som var en del av ABC-Paramount Records. Under de första åren på Impulse hade Coltrane en fot kvar i den traditionella jazzen samtidigt som han började röra sig alltmer mot avantgarde. En mix som fick sitt mest tydliga uttryck i ”A Love Supreme”, av många ansett som Coltranes absoluta mästerverk.
Musikkritikern John Lewis beskrev det på ett bra sätt i boken “1001 Albums You Must Hear Before You Die”, då han menade att ”A Love Supreme”: “lyckas med den sällsynta bedriften att vara helt kompromisslös och samtidigt fullt tillgänglig.” Albumet som innehåller fyra delar – “Acknowledgement” “Resolution”, “Pursuance”, and “Psalm” – var ett uttryck för Coltranes återuppväckta religiositet efter att han tagit sig ur sitt heroinmissbruk 1957. Albumets andliga tema förstärktes ytterligare av skivomslaget som pryddes av ett brev till lyssnaren där Coltrane berättar om sin andliga resa samt en religiös dikt också författad av Coltrane. Rent musikaliskt innehåller albumet element av alltifrån modal jazz till free jazz och mer traditionell hard bop. Hela tiden med någon sorts gospelaktig undertext.
Under de sista åren av sitt liv skulle Coltrane röra sig allt mer mot avantgardiska uttryck. Album som “Ascension” (1966) och “Kulu Sé Mama” (1967) kan definitivt betecknas som free jazz. En stil där musikerna hade ett mer experimentellt förhållningssätt till improvisation och gick emot traditionella konventioner som fasta tempon, tonarter och ackordbyten. Det visade att Coltrane inte var främmande att pröva nya uttryckssätt ända in i det sista.
Mångfacetterad karriär
När Coltrane dog i levercancer 1967, endast 40 år gammal, lämnade han ett enormt musikaliskt arv efter sig. Den endast tio år långa solokarriären hade utmynnat i några av de bästa och mest klassiska albumen i musikhistorien. Lägg därtill hans insatser som musiker i olika konstellationer ledda av Miles Davis, vilket bland annat inkluderar klassikern “Kind of Blue”. Det är svårt att sammanfatta en sådan innehållsrik och mångfacetterad karriär med några få meningar. Kanske kommer ändå jazzkritikern Nat Hentoff närmast i sin text på skivomslaget till “Giant Steps”.
“Det som gör Coltrane till en av de mest intressanta jazzmusikerna är att han aldrig tycks sluta söka efter sätt att fullända det han redan har utvecklat, och samtidigt gå bortom det han vet att han klarar av.”
En text som är en mycket bra beskrivning av den i mina ögon inte bara främsta jazzsaxofonisten, utan också den bästa jazzmusiker som någonsin har levt.
Tre bra John Coltrane album
“Blue Train” (1958)
“Giant Steps” (1960)
”A Love Supreme” (1965)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
