Klimatet Olika sätt att förstå klimatförändringarna påverkar vad som uppfattas som problem, ansvar och möjliga lösningar. Det skriver Cecilia Mabeldott.
Under lång tid har klimatfrågan främst behandlats som en fråga om utsläpp, energi och hållbar utveckling. Men på senare år har klimatet också blivit en fråga för försvarsdepartement, underrättelsetjänster och säkerhetspolitiska forum. Från London till Bryssel beskrivs klimatförändringarna allt oftare som ett hot mot nationell säkerhet, samhällsstabilitet och geopolitisk ordning.
Logisk utveckling
Det är på många sätt en logisk utveckling. Klimatförändringarna påverkar redan tillgången till mat, vatten och energi. De bidrar till migration, politisk instabilitet och ökade spänningar i redan sårbara regioner. Att säkerhetsinstitutioner intresserar sig för klimatet är därför knappast förvånande.
Men när klimatförändringarna flyttar in i säkerhetspolitikens rum förändras också sättet de förstås. Nya frågor hamnar i centrum. Andra hamnar i bakgrunden.
För samtidigt som klimatet allt oftare beskrivs som ett säkerhetshot har en annan berättelse om klimatkrisen vuxit fram. En berättelse som inte främst frågar vad klimatförändringarna gör med stater, utan vad de gör med människor. Inte vem som ska skyddas, utan vem som redan bär konsekvenserna.
Det är i mötet mellan dessa två berättelser, klimatsäkerhet och klimaträttvisa, som denna essä tar sin utgångspunkt.
Begreppet klimatsäkerhet
I klimatsäkerhetsnarrativet förstås klimatkrisen genom säkerhetspolitikens logik. Frågan är inte bara vad klimatförändringarna gör med människor och ekosystem, utan vad de gör med samhällens stabilitet, staters motståndskraft och den internationella ordning som bygger på dem.
Den berättelse som idag hörs från försvarsdepartement, underrättelsetjänster och internationella säkerhetsforum har ett namn: klimatsäkerhet (climate security). Här står nationell och internationell säkerhet i centrum. Klimatförändringarna förstås som ett hot mot kritisk infrastruktur, försörjningssystem, samhällsstabilitet och staters förmåga att hantera framtida kriser.
Att kalla något en säkerhetsfråga är dock aldrig en neutral beskrivning. Det är en handling i sig, en process som inom säkerhetsforskningen brukar beskrivas som securitization. När en fråga flyttas från den vanliga politiska debatten till en logik av existentiellt hot förändras också vilka åtgärder som framstår som legitima. Klimatet har, i den här berättelsen, blivit en sådan fråga.
Ny avsändare
Klimatet beskrivs ofta som en hotmultiplikator. Men det handlar inte bara om att klimatförändringarna förvärrar redan existerande problem. De förändrar också de geopolitiska villkor inom vilka stater agerar. Smältande havsis i Arktis, öppnandet av nya sjöfartsleder, ökenspridning och ökande vattenbrist kan skapa nya säkerhetspolitiska spänningar och omfördela strategiska fördelar mellan stater.
Det säger också något om hur klimatfrågan har flyttat mellan olika institutionella rum. När brittiska underrättelsetjänster varnar för att kollapsande ekosystem kan leda till matbrist, migration och politisk instabilitet blir klimatförändringarna plötsligt en fråga för säkerhetsredaktioner, försvarsanalytiker och utrikespolitiska beslutsfattare. Samma risker har länge beskrivits av klimatforskare och miljöorganisationer. Det nya är inte nödvändigtvis budskapet, utan avsändaren och den institutionella kontext i vilken budskapet framförs.
En fråga om beredskap
Att klimatfrågan får ett allt större utrymme inom säkerhetsinstitutioner är på många sätt välkommet. Klimatrelaterade frågor har länge haft svårt att konkurrera om politisk och medial uppmärksamhet. Skogsbränder, översvämningar och orkaner passar nyhetslogiken. Men klimatförändringarnas mest genomgripande konsekvenser utvecklas ofta långsamt och framträder som gradvisa riskförskjutningar snarare än avgränsade händelser.
Säkerhetsinramningen erbjuder ett svar på det problemet. I klimatsäkerhetsberättelsen uppträder klimatförändringarna sällan ensamma. De framträder genom sina konsekvenser: som resursbrist, migration, politisk instabilitet och konflikt. Det långsamma hotet översätts till risker som redan ligger högt på säkerhetspolitiska agendor.
I klimatsäkerhetsnarrativet blir klimatanpassning en fråga om beredskap och strategisk positionering. Den som är bäst rustad att fungera i en varmare och mer instabil värld vinner inte bara motståndskraft, utan också ett potentiellt geopolitiskt försprång gentemot den som inte är det.
Begreppet klimaträttvisa
Om klimatsäkerhet frågar vilka risker klimatförändringarna skapar för stater, samhällen och den internationella ordningen, ställer klimaträttvisa en annan fråga: vem drabbas, varför drabbas de, och vem bär ansvaret?
Klimaträttvisa växte inte fram i försvarsdepartement eller säkerhetsråd. Den växte fram bland de grupper som redan levde med klimatförändringarnas konsekvenser: små önationer som såg havet stiga, ursprungsfolk vars marker förändrades och rörelser i det globala syd som ifrågasatte varför de som bidragit minst till klimatkrisen skulle bära dess tyngsta kostnader. Med tiden kom berättelsen också att få starkt fäste bland unga klimataktivister och sociala rörelser som riktade uppmärksamheten mot generationsansvar, global ojämlikhet och rätten till en beboelig framtid.
Utgångspunkten är enkel: de som bidragit minst till klimatförändringarna är ofta de som drabbas först och hårdast av deras konsekvenser. I denna berättelse är klimatförändringarna inte bara ett framtida hot. De är också resultatet av historiska beslut, ekonomiska strukturer och ojämlika maktförhållanden. Frågan blir därför inte bara hur risker ska hanteras, utan hur ansvar ska förstås och hur rättvisa kan uppnås.
Tre idéer
En studie av hur internationella civilsamhällesorganisationer kommunicerar klimaträttvisa visar tre återkommande idéer om vad som krävs för att klimaträttvisa ska bli mer än ett ord i ett policydokument: att lyssna, reparera och redesigna.
Att lyssna handlar om mer än representation. Det handlar om vem som får definiera både problem och lösningar. De som lever med klimatförändringarnas konsekvenser ska inte bara höras, utan ges reellt inflytande över de beslut som formar deras framtid.
Att reparera handlar om att erkänna och gottgöra skada. Det innebär att de aktörer som bidragit mest till klimatkrisen också bär ett särskilt ansvar för dess konsekvenser. Här ryms krav på kompensation, Loss and Damage, och ett erkännande av att dagens sårbarheter inte uppstått av sig själva, utan formats genom historiska processer av utvinning, exploatering och ojämlik utveckling.
Att redesigna handlar om något mer grundläggande. Om att ojämlikheten inte kan lösas enbart genom kompensation eller omfördelning inom rådande strukturer. De ekonomiska modeller, maktrelationer och institutionella arrangemang som skapat utsattheten måste också förändras.
När narrativen möts
Klimatsäkerhet och klimaträttvisa beskriver samma klimatförändringar, men de berättar olika historier om vad som står på spel. När de två perspektiven möts framträder tre grundläggande spänningar.
Demokrati
Den första spänningen handlar om vem som får definiera problemet.
I klimaträttvisenarrativet är delaktighet en förutsättning för legitima klimatåtgärder. De som lever med klimatförändringarnas konsekvenser ska inte bara höras, utan också ha inflytande över de beslut som formar deras framtid.
I klimatsäkerhetsnarrativet hamnar fokus oftare på snabbhet, beredskap och riskhantering. När klimatförändringarna förstås som ett säkerhetshot får experter, myndigheter och säkerhetsinstitutioner en mer framträdande roll i att identifiera risker och formulera lösningar.
Här uppstår en paradox. Samma säkerhetslogik som syftar till att skydda samhället kan samtidigt flytta beslut bort från de demokratiska processer som ger dem legitimitet. Säkerhetisering kan skydda ett demokratiskt samhälle genom att delvis kringgå dess demokratiska processer.
Frågan blir därmed inte bara hur klimatkrisen ska hanteras, utan vem som får definiera vad problemet är och vilka lösningar som framstår som möjliga.
Ansvar
Den andra spänningen handlar om ansvar. I klimaträttvisenarrativet står frågan om historiskt ansvar i centrum. Vilka aktörer och strukturer har bidragit mest till den kris vars konsekvenser idag drabbar andra? Klimatförändringarna förstås som resultatet av historiska processer: industrialisering, fossilberoende ekonomier, kolonial utvinning och ojämlika maktförhållanden. De grupper som ofta bidragit minst till klimatkrisen är samtidigt de som är mest utsatta för dess konsekvenser och har minst resurser att hantera dem.
I klimatsäkerhetsnarrativet ser logiken annorlunda ut. Fokus ligger inte på vad som orsakat hotet utan på hur det ska hanteras. Staten och dess institutioner får ansvar för att bygga beredskap, minska sårbarhet och skydda samhällets stabilitet. Klimatsäkerhetens invändning är uppenbar: klimatkrisen väntar inte på att världen ska enas om historiskt ansvar och kompensation. Men för klimaträttvisan är just detta kärnfrågan. Om de strukturer som skapat utsatthet lämnas orörda riskerar orättvisan inte bara att bestå utan att fördjupas.
Ansvar handlar därmed inte bara om vem som bär ansvar, utan också om när berättelsen tar sin början. För klimaträttvisan börjar den med de strukturer som skapade krisen. För klimatsäkerheten börjar den när krisen blir ett konkret hot mot samhällen och stater.
Det som framstår som stabilitet värd att skydda i den ena berättelsen förstås i den andra som en del av problemet.
Vem som räknas
Den tredje spänningen handlar om vem berättelsen egentligen handlar om.
I klimatsäkerhetsnarrativet är subjektet i första hand staten, samhället eller den internationella ordningen. Gränser och allianser markerar vem som ska skyddas och vem som befinner sig utanför skyddsgemenskapen. Klimatmigration kan inom denna logik framträda som ett hot mot stabilitet snarare än som ett uttryck för utsatthet.
I klimaträttvisenarrativet definieras subjektet inte av nationsgränser utan av sårbarhet.
Fokus riktas mot dem som redan idag lever med klimatförändringarnas konsekvenser, ofta till följd av andras utsläpp, ekonomiska system och historiska maktförhållanden.
Vem som räknas formas därmed på olika sätt. Där klimatsäkerhet utgår från territorium utgår klimaträttvisa från utsatthet. Det som framträder som ett säkerhetsproblem i den ena berättelsen kan i den andra vara en människa som redan bär klimatkrisens konsekvenser.
Narrativens betydelse
Klimatsäkerhet och klimaträttvisa är inte de enda sätten att förstå klimatförändringarna. Men de är två av de berättelser som idag har störst inflytande över hur klimatkrisen förstås och hanteras.
Narrativ beskriver inte bara verkligheten. De formar vad som framstår som möjligt att göra åt den. Vilka problem som uppfattas som akuta. Vilka lösningar som verkar rimliga. Och vilka perspektiv som hamnar i centrum eller i periferin.
Frågan är därför inte om klimatförändringarna utgör ett säkerhetshot. Frågan är vilka människor, erfarenheter och anspråk som riskerar att hamna utanför berättelsen när klimatkrisen allt oftare förstås genom nationella intressen, gränser och säkerhetspolitiska prioriteringar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
