Essä Det finns en märklig motsägelse i dagens politiska sökande efter det genuint svenska. Ju ivrigare sökandet blir, desto mer av Sveriges faktiska historia tycks behöva lämnas utanför. Följer man spåren bakåt blir det snart svårt att avgöra var det ursprungliga Sverige skulle sluta och allt det andra börja. Det skriver Haris Agic.
Något har hänt med berättelsen om Sverige. I stora delar av dagens politiska höger beskrivs landet som resultatet av en lång utveckling som gått fel. Migrationen. Kriminaliteten. Segregationen. Skolan. Energin. Välfärden. Problemen skiftar, men mönstret känns igen: Sverige måste på något sätt återställas.
I sin mest koncentrerade form ryms den i två ord:
”Stoppa sosseriet.”
Slagordet tillhör Sverigedemokraternas politiska språk. Men det intressanta är mindre vem som formulerat det än den bredare historiesyn som orden är en del av. När talet om att återställa Sverige möter sökandet efter det genuint svenska väcks en fråga: Vad är det för Sverige som ska återställas?
Inget orört Sverige
Det är en berättelse som sträcker sig längre än till enskilda politiska beslut. Hela samhällsutvecklingen framstår som problemet – nästan som en beläggning över landet som måste skrapas bort för att något ursprungligare ska träda fram.
Men börjar man skrapa blottas snart bildens egen orimlighet. Något orört Sverige finns inte därunder.
Ta arbetarrörelsen. Den växte fram här, ur svenska klassförhållanden, bruksorter, fabriker och föreningslokaler. Ur människors erfarenheter av arbete, fattigdom och beroende, men också ur anspråket på värdighet och drömmen om ett annat liv.
Tillsammans med frikyrko- och nykterhetsrörelserna räknas arbetarrörelsen till de tre klassiska svenska folkrörelserna. Deras betydelse för demokratiseringen är väl belagd. Demokrati var också vardaglig praktik. Människor samlades. Förde protokoll. Begärde ordet. Blev nedröstade. Försökte igen. Demokratin övades fram, möte efter möte.
Arbetarrörelsen kom att få en särskilt stark ställning. Socialdemokraterna var enligt SCB största parti i samtliga riksdagsval från 1921 till 2018 och återigen 2022. Ett sådant inflytande innebär förstås också ett betydande ansvar för det som gått fel.
Politisk vision
Men Sverige byggdes aldrig av ett parti.
Demokratiseringen hade liberala, folkliga och socialistiska rötter. Bönder, företagare, frikyrkor, kvinnorörelse, nykterhetsrörelse och fackföreningar drev olika intressen och stod ofta i konflikt med varandra. Den svenska modellen växte fram mitt i dessa motsättningar. Saltsjöbadsavtalet 1938 slöts mellan LO och arbetsgivarsidan SAF. Motsättningarna försvann inte. Man fann former för att hantera dem.
Även folkhemmet kan betraktas så. Det var politisk vision och konkret reformbygge, men efter hand också en föreställning om samhället som ett gemensamt rum. Skolan, bostaden, sjukvården, folkbildningen, socialförsäkringarna. Institutioner där tankar om jämlikhet, trygghet och individuell frihet tog materiell form.
Det rummet hade sina gränser. Alla omfattades inte på samma villkor. Också rasbiologin hör till svensk historia. När Statens institut för rasbiologi inrättades 1921 hade tankarna bakom det ett brett stöd över dåtidens politiska gränser, också inom socialdemokratin. Folkhemmet växte fram i ett samhälle där människor samtidigt sorterades och värderades efter föreställningar om ras och arv.
Också det är Sverige.
Glömt striderna
Att något har djupa rötter gör det varken gott eller demokratiskt. Historien visar vad människor före oss har gjort av sitt samhälle. Den säger inte att vi måste göra likadant.
Kultur finns också i det som blivit så vardagligt att ingen längre tänker på det som kultur. I institutionerna och vardagens förväntningar. I föreställningen om vad staten är skyldig medborgaren och vad medborgaren är skyldig andra. I orden vi använder om rättvisa, frihet och ansvar.
Det svenska samhället tog form bland människor som ville olika saker med det. De gick till Folkets hus och fackföreningsmöten, till kyrkor och föreningslokaler. De bar på olika föreställningar om hur landet borde se ut. Ingen av dem var mindre svensk för det.
Sverige blev till mellan dem.
Konflikter och kompromisser sedimenterar med tiden till institutioner, vanor och självklarheter. Några generationer senare möter vi resultatet som kultur och har nästan glömt striderna som föregick det.
Nationalism lämnar spår
Detsamma gäller vår egen tid. Den nationalism som åter fått starkt politiskt genomslag står inte utanför svensk historia. Den har vuxit fram här, ur erfarenheter, konflikter och föreställningar i det svenska samhället, och kommer också att lämna spår.
Man kan vilja bryta med tidigare politik, riva upp reformer och förändra riktningen för landet. Men ett Sverige som bara kan återupprättas genom att delar av dess historia glöms bort är en villfarelse. Historien rymmer liberaler och socialister, bönder och industriägare, frikyrkor och fackföreningar. Strejker och förhandlingar, nederlag och kompromisser. Människor som stod långt ifrån varandra men ändå fick brottas med samma fråga:
Hur ska vi leva tillsammans?
Den frågan är lika svensk som något av svaren på den.
Historien kräver ingen lojalitet med dem som kom före oss. Men den som söker efter ett rent och ursprungligt Sverige bakom dess lager riskerar till slut att skrapa bort så mycket av Sverige att bara föreställningen om det återstår.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
