Natur Kulturell kontinuitet och biologisk mångfald förstärker varandra, och bland de som värnar om livets mångfald hör urfolken till de viktigaste förkämparna. Det skriver Emil Siekkinen.
År 1909 instiftades Sarek nationalpark, vars syfte var att undsätta den utrotningshotade brunbjörnen. Ibland ses detta som det svenska naturvårdsarbetet födsel. Människan har emellertid ägnat sig åt att bevara naturen sedan urminnes tid. Naturvård med djupa rötter av detta slag är dock inte särskilt uppenbar, och det är först på senare år som den börjat uppmärksammas.
Inte ett modernt åtagande
År 2021 publicerades “Sacred natural sites and biodiversity conservation: a systematic review” av Piero Zannini och hans kollegor. I denna studie genomfördes en systematisk genomgång av forskningen gällande heliga naturområden och deras betydelse för biologisk mångfald. Resultaten visade att dessa naturområden oftare hade positiva än negativa effekter på biologisk mångfald, exempelvis genom högre artrikedom, större förekomst av ursprunglig vegetation, och bättre bevarade ekosystem. Därför menade forskarna att heliga naturområden i många fall fungerar som informella men effektiva former av naturvård, ofta grundade i religiösa föreställningar, kulturella traditioner, och lokala sedvänjor snarare än politiska initiativ.
Företeelsen visar att människans skydd av naturen inte är ett modernt, vetenskapligt, eller statligt åtagande: I Japan skyddas 100,000 hektar skog där shinto-tempel återfinns; i Indien bevaras omkring 100,000 heliga lundar av bybor; i Etiopien hittas uppskattningsvis 35,000 heliga skogar i anslutning till kyrkor och kloster; i Italien finns ett nätverk av katolska heliga platser med höga naturvärden. Många är tillägnade naturvännen och helgonet Franciskus av Assisi, men vissa av dessa har djupare rötter än så, och har ursprung i dyrkan av den romerske guden Jupiter.
Präglades av naturreligion
Något liknande kan anas i Sverige.
Sápmi präglades i årtusenden av den samiska naturreligionen och de heliga platser som återfanns i landskapet. Religionen byggde på föreställningen att naturen var besjälad och att berg, stenar, forsar, sjöar, och skogar hade egna andeväsen som måste visas hänsyn. Centrala i denna tradition var heliga naturföremål, ofta stenar eller ovanliga formationer i landskapet. Fjällsamerna hade sina heliga stenar på fjällen, fiskarsamerna på fjordarnas, insjöarnas, och älvarnas stränder. Dessa betraktades som boningar för gudomliga väsen eller områdets “rådare,” och dessa väsen ansågs vaka över växter, djur, och markområden och kunde påverka jaktlycka, väder, och människors välgång.
Föreställningarna fick konkreta konsekvenser för hur naturen behandlades. De heliga platserna kunde vara relativt stora, och de var alltid utmärkta, ibland av stängsel eller avgränsade med en naturlig avdelare, som vattendrag. I vissa fall byggdes en stenmur kring området och på muren placerades stockar, för att skydda offergåvor.
Platsen betraktades med stor vördnad, och människor undvek att tala högt, störa platsen, eller jaga i dess närhet. På så sätt uppstod fredade områden i landskapet där djur och vegetation lämnades relativt ostörda. Dessa vördade områden vårdades dessutom omsorgsfullt. De placerades gärna på bördig mark, och platserna smyckades med björklöv under sommaren och granris under vintern. Ris av detta slag kan bilda benjeshäckar. Dessa kan fungera som faunadepåer vilka bildar viktiga skyddsplatser och spridningskorridorer för flera arter. Djuren sprider frön i benjeshäckarna så att det skapas en mångfald av växter som sedan lockar till sig insekter. Den biologiska mångfalden stärks.
Heliga platser förstördes
Även vissa träd och skogsområden hade helig betydelse. Sådana platser kunde markera närvaron av särskilda rådare och skyddades därför mot ingrepp. Dyrkan av björk förekom också, men i takt med att folk tog avstånd från den äldre tron stämplades träd av detta slag för avverkning, och träden decimerades därmed med tidens gång.
Under den kristna missionstiden på 1600- och 1700-talen förstördes också samiska heliga platser i takt med att den traditionella världssynen trängdes undan, och i modern tid har kunskap om flera av dessa medvetet hållits dolda för utomstående, just för att minska risken för yttre påverkan.
Traditionen visar dock hur religiösa föreställningar kunde fungera som ett slags informellt naturskydd, och i det äldre samiska samhället var arbete, naturbruk, och religiösa föreställningar inte tydligt åtskilda från varandra. Landskapet var samtidigt ekonomiskt, kulturellt, och andligt betydelsefullt.
Resurshushållning
Det är svårt att avgöra vilken ekologisk betydelse de heliga platserna faktiskt hade. Några direkta studier av biologisk mångfald kring äldre samiska heliga områden utfördes aldrig. Samtidigt är det möjligt att den begränsade mänskliga påverkan kring sådana platser skapade områden där flora och fauna kunde utvecklas tämligen ostört.
Frågan om samisk markanvändning och biologisk mångfald sträcker sig dock långt bortom det i naturen som betraktades som heligt. Viktigare, ur ett bredare biologiskt perspektiv, är kanhända hur det samiska kulturlandskapet som helhet formats genom renskötsel, årstidsbunden migration, jakt, fiske, och långvarig lokal kunskap om naturen.
Känt är att dokumenterade samiska kulturtallar (vissa kan vara 400 till 500 år gamla), inte bara är historiska dokument över mänsklig aktivitet. De är även betydelsefulla biologiska ekosystem som erbjuder mängder av arter en livsmiljö. Sällsynta lavar och svampar trivs bra på exponerad, kådhaltig ved och gammal bark. Insekter hittar skydd i de gamla vedväxterna. Fåglar och ekorrar utnyttjar håligheterna som bo- och skyddsplatser, och träden erbjuder också föda.
Muntliga traditioner kring samen Inga Enarsdotter (1782-1866) berättar hur hon använde fisknät med stora maskor för att endast fånga mogen fisk och därmed undvika att fiskbestånden utarmades. Sådana berättelser visar att samisk användning av landskapen kunde präglas av praktiska former av resurshushållning och långsiktig förvaltning.
Renarna en del av skogen
I en konversation säger Lars Östlund, Sveriges förste professor i skogshistoria, att “det samiska lågintensiva skogsutnyttjandet skapade en viss variation i landskapet med gradienter av olika slag,” vad gällde näring, renbete, lövinslag, död ved, med mera. Detta bidrog säkert till viss ökad biologisk mångfald. Men möjligen viktigare var det man inte gjorde i relation till andra verksamheter, såsom kolning, pottaskebränning, tjärbränning, och tidig timmerhuggning – samer avlägsnade inte de mest värdefulla strukturerna i skogen, som exempelvis “grova och gamla träd.”
Äldre skogar i områden som länge använts av samer skiljer sig också från både urskogar och moderna produktionsskogar. Skogslandskapet består ofta av en mosaik av olika trädslag, åldrar, och täthet. Björk är ibland vanligare än i omkringliggande skogar, och strukturen präglas av återkommande mänsklig användning snarare än storskalig industriell avverkning. Sådana varierade miljöer skapar livsutrymme för fler arter än den svenska skogsindustrins homogena planteringar med jämnårig skog.
Renarna själva är del av skogen, och kan förhindra att vissa arter blir för dominanta, vilket möjliggör biologisk mångfald. Samtidigt sprider de frön medan de också återför näringsämnen till jordmånen.
Bevarat landskap
I samers regi är Sápmi alltså ett kulturlandskap som ger utrymme åt ekologisk mångfald. Liknande tendenser har noterats på olika håll i världen: Kulturell kontinuitet och biologisk mångfald förstärker varandra, och bland de som värnar om livets mångfald hör urfolken till de viktigaste förkämparna.
I Sápmi innebär detta att landskapet är en naturlig del av en årstidsbunden ekonomi. De ekologiska fördelarna är sprungna ur viljan att skydda landskap från den svenska ekonomiska utbredningen i form av gruvor, skogsbruk, vatten- och vindkraft, och vägar. Samisk kultur och den biologiska mångfalden är därmed i mindre grad knuten till forna tiders heliga platser och i högre grad sammanlänkad med de större, samiska kulturlandskapen och urfolkets förvaltningssystem – alltså samers markanvändning och motståndet mot underminerandet av kollektiva rättigheter och en världssyn som inte har reducerat naturen till en vara.
Detta har bidragit till bevarandet av ekologiskt värdefulla miljöer, och samtiden erkänner i allt högre grad dessa landskap som betydelsefulla både ur kulturell och biologisk synvinkel.
Frågan om biologisk mångfald handlar i hög utsträckning om hur människor använder marken i ett djupare tidsperspektiv. Såväl historien som samtiden visar att samisk markanvändning, grundad på kulturella traditioner, lokal kunskap, och långsiktig förvaltning, kan bidra till att bevara ett landskap som ger plats åt såväl människor som andra levande väsen.
Källor i urval
Bergman, I., och Östlund, L.: A sacred tree in the boreal forest: a narrative about a Sámi shaman, her tree, and the forest landscape, 2022
Bergman, I.; Östlund, L.; Zackrisson, O.; och Liedgren, L.: Värro mourra – the landscape significance of Sámi sacred wooden objects and sacrificial altars, 2008
Freschet, G. T.; Östlund, L.; Kichenin, E.; och Wardle, D. A.: Aboveground and belowground legacies of native Sami land use on boreal forest in northern Sweden 100 years after abandonment, 2014
Holmberg U.: Lapparnas religion, (Lappalaisten uskonto, 1915), 1987
Josefsson, T.; Gunnarson, B.; Liedgren, L.; Bergman, I.; och Östlund, L.: Historical human influence on forest composition and structure in boreal Fennoscandia, 2010
Josefsson, T.; Olsson, J.; och Östlund, L.: Linking forest history and conservation efforts: long-term impact of low-intensity timber harvest on forest structure and wood-inhabiting fungi in northern Sweden, 2010
Manker, E.: Lapparnas heliga ställen: Kultplatser och offerkult I belysning av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersökningar, 1957
Norstedt, G.; Fassl, M.; Baudet, M.; Sjaggo, P.; Josefsson, T.; och Östlund, L.: Beyond the trees: combining ecology and history to understand human impact on an old-growth forest landscape, 2025
Pearce, F.: Despite it all, 2026
Serning, I.: Lapska offerplatsfynd från järnålder och medeltid i de svenska lappmarkerna, 1956
SLU: A Sámi cultural landscape – cultural history research in Vattme, 2022
Zannini, P.; Frascaroli, F.; Nascimbene, J.; Persico, A.; Maxwell Halley, J.; Stara, K.; Midolo, G., och Chiarucci, A.: Sacred natural sites and biodiversity conservation: a systematic review, 2021
Östlund, L.; Zackrisson, O.; och Hörnberg, G.: Trees on the border between nature and culture: culturally modified trees in boreal Sweden, 2002
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
