Kösamhället

Essä En stor del av våra liv spenderas i väntan. Köer, i alla upptänkliga slag. Undra hur stor del av våra liv som hinner passera medan vi köar.

Köer. En stor del av våra liv spenderas av väntan. Köer, i alla upptänkliga slag. Undra hur stor del av våra liv som hinner passera medan vi köar. Till banken. Kiosken. Bussen. I bilen. Krogen. Telefon. Vårdcentralen.

Vi skolas av köerna vi väntar i, lär oss att gå i led, vänta på vår tur, inordna oss.

Kösamhället, en rubrik utan innehåll. En av böckerna som fortfarande återstår att skriva.

Sist i kön

Tänker på bostadskön. Som nyinflyttade i studentstaden Umeå gav den mig och min dåvarande flickvän två lägenheter i stan. I områden som kanske inte sågs som de mest attraktiva, men för vår del var omvärldens förväntningar underordnade priset på hyran. Hur kommer det sig att jag undgått att se kön till lägenheter för vad den verkligen är? En till synes rättvis väntan på dina drömmars bostad. Som i realiteten mäter tiden på ett sätt som missgynnar de som är utsocknes. 

Sist i kön.

Förra året cirkulerade rapporter från några av huvudstadens krogköer. Resultatet: Tre svarta killar stoppades i dörren på sju av åtta krogar. Tre vita killar blev insläppta på alla ställen utom ett. Utfallet bekräftade något vi redan visste.

– Att ständigt behöva oroa sig för om man kommer in någonstans eller får vara delaktig i samhället, att om och om igen bli utsatt för rasism i sin vardag kan vara mycket skadligt för dem som är utsatta Det får inte vara så att dörrar stängs bara för att du har en viss hudfärg eller tillhör en minoritet. Det är viktigt att dem som har ett ansvar enligt lagen, krogägarna, också tar det ansvaret, kommenterade Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius reportaget.

Arrhenius uppmanade de portade killarna att inkomma med en anmälan och inkallade samtidigt de aktuella krogägarna till ett samtal om vad de gör för att efterleva gällande lagstiftning.

Ett maktmedel

Ett liknande mönster återfinns i arbetsmarknadens köer, där arbetssökandes meriter värderas enligt en skala där de som anses avvikande hamnar längst ner i den ständigt växande högen av ansökningar. Att byta namn från Mohammed till Anders och att medvetet gömma undan delar av sin identitet för att passera som normal har blivit del av det normala.

Kön skolar oss. Också skolans köer, som inte bara formeras utanför matsalen. På skolmarknaden ställs barn redan i tidig ålder i kö för att komma in på de mest attraktiva skolorna. Kön gör det möjligt för skolor att göra avsteg, sortera bort de elever som kan antas medföra alltför stora kostnader.

På så vis blir kön ett maktmedel.

Är verkligen alla köer orättvisa? Försöker komma på exempel på den raka motsatsens köer, en förutsägbar praktik i ett välordnat maskineri som är lika för alla.

Demokratins kösystem

Hög, klar luft, skinande sol, spänd förväntan. Med röstkort i hand står jag i kön i väntan på att förverkliga demokratins löfte om att all makt utgår från folket. Köandet som högtid, del av ritualen framför alla andra i den parlamentariska demokratins praktik.

Samtidigt är det inte alla som ges rätt att vänta på sin tur i demokratins kösystem. Dessförinnan är det nämligen vissa som behöver ta sig vidare från ytterligare ett led, för att passera som rättmätiga köande. Endast de som motsvarar uppsatta kriterier för medlemskap släpps i leden. Kriterier som blir alltmer finmaskiga.

Köandet ligger i tiden.

Tänker på människorna som anhopas i led utanför kyrkornas frukostar, luncher och matbutiker. Frustrationen och uppgivenheten som fyller vänthallen i hopp om att tåget ska komma. Leden tätnar i takt med att behoven ökar, trygghetssystemen glesnas ut. Som ett resultat av politiska prioriteringar i form av neddragningar och uppskjutna investeringar i den nödvändiga infrastruktur som håller en fungerande samhällsgemenskap samman.

Vänthallens utdragna ovisshet förbinder människor med vitt skilda belägenheter och erfarenheter.

Utdragen ovisshet

Min fru Anna kraschade redan efter några år på sitt första lärarjobb. Trötthet och smärta, som ett resultat av ackumulerad stress. Trots läkarintyg såg Försäkringskassans läkare ingen anledning att förlänga sjukskrivning. Fram tornade ett berg av samtal, möten, intyg, överklaganden, så oöverstigligt högt att det framkallade svindel. I stället för den anvisade kön valde vi sjukskrivning utan ersättning. Hellre inga pengar än fortsatt stress, oro och ovisshet.

Anna är knappast ensam om sin erfarenhet. Köerna till trygghetssystemens digitala klagomurar tätnar, medan påbuden om krav på aktivering och återinträde i arbete skärps. Anna hade dock privilegiet många andra saknar: en partner med hög lön som gav den trygghet välfärdssystemen inte längre förmår garantera. Samtidigt skapar den privilegierade tryggheten en gnagande känsla av att vara beroende av någon annans välvilja. Den finns där, hur mycket jag än intygade att pengar bara är pengar.

Med pågående åtstramningar är det allt fler som tvingas in i motsvarande utdragna ovisshet, och därpå en lika tvingande tacksamhetsskuld, över att tillhöra fåtalet utvalda. På sätt och vis blir köandet en alltmer bärande princip för hur samhällets rättigheter och skyldigheter fördelas.

Ingen dum titel

Kösamhället, det är ingen dum titel ändå. Kanske är det hög tid att den boken skrivs.

Oro. Frustration. Ilska. Hopp. Köandet kan frammana de mest varierande känslor.

Förresten: Hur kan väntan bli en produktiv rörelse framåt? Demonstrationståget, kan inte det i själva verket ses som en skanderande kö, formerad av människor i en enda lång väntan på en framtid som komma kan?

Ju fler som väntar, som tillsammans manifesterar sin längtan, desto större chans att drömmar slår in. I synnerhet för de som står sist i kön.

We’ll know for the first time

If we’re evil or divine

We’re the last in line

Dio, The last in line, 1984