Iran och Israel har inte alltid varit fiender

Analys Medierna missar samarbetet från revolutionen 1979 till början av 1990-talet.

Historieskrivningen, som medierna återkommande upprepar är att Iran och Israel varit fiender sedan den islamiska revolutionen 1979.

Det stämmer inte.

Att Israel och Ayatollorna samverkade under tolv mycket viktiga år, 1979–1991, har helt fallit bort. Vad som också fallit bort är betydelsen av Taqia inom den regimstyrande shiismen i Iran. Taqia är i korthet en slags religiös legitimitet för att kunna säga eller göra en sak, men mena och egentligen stå för något annat.

Man behöver förstå denna för att fatta den skoningslösa vrede som i dag präglar de iransk-israeliska relationerna och som USA dragits in i och nu drabbas av med ytterst oklara scenarier för att få ett ”rimligt” slut.

Vänner med shahen

Att Shahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi, och Israel var nära vänner innan revolutionen är däremot välkänt. USA och Storbritannien såg Iran under shahens ledarskap som en garant för ett långsiktigt samarbete med väst och som beskyddare av västs oljeintressen i Persiska gulfen. Hur välvilligt Storbritannien och USA var mot Shahen kunde noteras, när shahen tilläts annektera Större och Mindre tunböarna i Persiska viken och ockupera ön Abu Musa, då britterna ännu hade kontroll över dagens Förenade Arabemiraten, dit öarna hör.

Shahens aktion genomfördes något dygn innan Förenade Arabemiraten, FAE, kunde utropa sig som självständigt.

FAE har med stöd av de fem övriga arabiska Guldländerna återkommande begärt att få till stånd en förhandling med Iran för att återfå öarna.

När Ayatollorna tagit över makten i Iran, fortsatte den nya regimen att vifta bort FAE:s krav, då man såg och ser öarna som iranska – en uppfattning som på felaktiga grunder också återges i flertalet uppslagsverk.

Mosad byggde upp säkerhetstjänst

När rivaliteten under de senaste tre åren ökat mellan Kina, USA och EU om ett fördjupat ekonomiskt samarbete med de arabiska Gulfstaterna, beslöt EU och USA att ge sitt fulla stöd till FAE:s rättmätiga anspråk på alla de tre öarna. Kina samt Ryssland gjorde detsamma.

Detta skedde trots att Iran 2023 blivit medlem i Shanghai Cooperation Organization, SCO, och förväntade sig stöd från just Kina och Ryssland i ö-frågorna.

Det är känt att den israeliska säkerhetstjänsten Mosad byggde upp och utbildade Shahens säkerhetstjänst, SAVAK, tillsammans med CIA. Medan samarbetet mellan USA och den iranska säkerhetstjänsten bröts efter den islamiska revolutionen och tagandet av den amerikanska ambassadgisslan 1979, fortsatte den israeliska säkerhetstjänsten Mossad sitt samarbete med den nya iranska regimen och dess säkerhetstjänst fram till 1990-talets inledningsskede. Att så var fallet togs också upp av den dåvarande iranske presidenten, Akbar Hashemi Rafsanjani, i ett av sina återkommande fredagstal till studenterna vid Teherans universitet.

Samtidigt som USA kallades Stora Satan i iranska media och Israel Lilla Satan, ansåg de styrande ayatollorna att det var både rätt och nödvändigt att fortsätta det säkerhetspolitiska samarbetet med Mossad och Israel. Ändamålet helgar medlen.

Levererade vapen

Det amerikanska gisslandramat i Iran inleddes i november 1979. 52 amerikaner diplomater vid USA:s ambassad togs till fånga under 444 dagar. Då hade de amerikanska vapenleveranserna till Iran upphört – med ett undantag, de hemliga och temporära vapenleveranserna inom ramen för den så kallade Iran-Contra affären 1986. Syftet med denna affär var dels att få fram medel för att största Sandinisterna i Nicaragua, dels få amerikansk gisslan i Libanon frisläppt.

När Irak inledde kriget mot Iran i december 1980, behövde Iran både en växande tillgång till reservdelar och mycket mer vapen. Israel påtog sig rollen att bistå Iran. Med användning av den omfattande amerikanska vapenteknologin, som Israel hade tillgång till, kunde man i nära samarbete med Kina bygga upp en massproduktion av vapen och reservdelar för Iran. Kina blev med hjälp av Israel huvudleverantör av vapen och reservdelar till Iran under hela det irakisk-iranska kriget 1980–1988.

Det blev en komplicerad och utdragen process för dåtidens västmakter att tvinga Iran att gå med på ett vapenstilleståndsavtal med Irak 1988. Genom att inte köpa iransk olja och gas försökte väst undergräva den iranska statens ekonomi.

Ayatollah Khomeini hade ställt upp tre krav för att kunna underteckna ett stilleståndsavtal, nämligen:

1. Att Saddam Hussein skulle bort.
2. Att FN:s Säkerhetsråd skulle fastställa att det var Irak som inledde kriget.
3. Att Iran skulle ha rätt till ett omfattande krigsskadestånd.

Väst ignorerade Irans tre krav och fortsatte sina påtryckningar mot landet. Till sist insåg Khomeini att han var tvungen att ingå ett vapenstilleståndsavtal för att rädda Iran.

Khomeini talade om taqia

I samband med fredagsbönen vid Teherans universitet före undertecknandet av stilleståndsavtalet höll Khomeini en lång föreläsning om just taqia och hur detta används av den religiösa ledningen i det shiitiska Iran.

Genom att tillämpa taqia kan man ha manöverutrymmet kvar, då det alltså ger religiös legitimitet för att kunna säga eller göra en sak, men mena något annat. Taqyya kan användas för att skydda sin tro och eller sin församling eller, som ayatollorna i Iran framhåller, den shiitiskledda statens intressen, och mycket annat…

Talet, som var långt, publicerades i tre delar i Teheran Times. Sedan kunde vapenstilleståndsavtalet formellt undertecknats… men hade således egentligen aldrig undertecknats.

Samarbetet fortsatte

Samtidigt fortsatte den oheliga iransk-israeliska samarbetet. ”Alliansen” byggde på att Iran skulle stödja Israel, mot att Israel å sin sida skulle stödja Irans ambitioner att återuppbygga och axla den stormaktsroll som shahen haft visavi de arabiska gulfstaterna och andra arabstater. Iran fick Israel att se positivt på islam och öppnade moskéerna på Västbanken och i Gaza för Hamas.

Iran månade om att stärka Israels antagonistiska syn på alla former av arabiska nationalism och se dess yttringar i alla former som dess verkliga fiende – särskilt utpekades den palestinska befrielseorganisationen, PLO, och Al Fatah, därav stödet till Hamas.

Den djupa fiendskap som numera präglar de iransk-israelisk relationerna, har inte heller fått en korrekt förklaring i medierna. Varför och när bröts den israelisk-iranska samverkan och ersattes av fiendskap?

Iran bjöds inte in

Brytningsprocessen inleddes 1991. Detta sammanhängde med att Iran inte blev inbjudet till ett toppmöte i Madrid.

USA hade tillsammans med FN, EU och Ryssland bjudit in Israel och ett antal arabstater i syfte att försöka inleda en process för fred och samarbete i mellanöstern, men Iran bjöds alltså inte in.

Detta var oacceptabelt för Iran. De såg Israels agerande inte bara som ett löftesbrott utan som ett direkt fientligt agerande.

Att Israel och PLO inledde hemliga fredsförhandlingar i Oslo, som ledde till de israelisk-palestinska fredsöverenskommelserna, de så kallade Osloavtalen 1993 och 1995, mellan Israel och PLO, och som inkluderade upprättandet av den Palestinska myndigheten, PA, gjorde inte saken bättre.

Situationen förvärrades ytterligare, då Iran inte heller inbjöds till det första internationella ekonomiska toppmöten om mellanöstern med Israel och flertalet arabstaterna, som hölls i Casablanca 1994.

De som deltog var utöver, den palestinska myndigheten, Jordanien, Egypten, Marocko och Tunisien även de sex arabiska Gulfstaterna, Bahrain, FAE, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien.

Detta kändes som en käftsmäll för Ayatollahledarna i Iran.

Det första ekonomiska toppmötet följdes av ytterliga tre, i Amman 1995, Kairo 1996 samt i Doha 1997, med USA, FN, EU och Ryssland som deltagare. Syftet med dessa möten var att diskutera stora regionala ekonomiska projekt för ett framtida Mellanöstern, baserat på ett israeliskt-arabiskt samarbete – utan Iran.

Efter mordet på Yitzhak Rabin gick luften delvis ur processen, men Irans vrede var redan tydlig, och samverkan med Mossad hade fått ett abrupt slut.

Irans hämnd

Hämnden från Irans sida kom 1994, då det största judiska kulturcentret i Latinamerika, beläget i Buenos Aires, bombades. 85 personer dödades i attacken, som enligt Högsta domstolen i Argentina utfördes av Iran och Hizbollah.

På begäran av Argentina utfärdade Interpol en internationell arresteringsorder mot Irans dåvarande inrikesminister Ahmad Vahidi, som nekade till brott och inblandning från Irans sida.

Samtidigt som fredsprocessen mellan Israel och PLO/PA gick i stå av flera skäl, och andra intifadan utbröt 2000, kom Iran att fördjupa sina egna alternativa strategier i Mellanöstern för att få så mycket inflytande som möjligt i regionen – utan stöd från Israel.

Dessa strategier kom att inkludera ett allt djupare samarbete med det shiitiska Hizbollah i Libanon, som successivt stärkts efter det libanesiska inbördeskriget som slutade 1990. Hizbollahs nya muskler framgick med all tydlighet under det andra libanesiska kriget med Israel 2006. Det började den 12 juli och avslutades den 14 augusti samma år.

Israel hade inte förväntat sig denna styrka från Hizbollah. Djupa relationer har funnit sedan långt tillbaka mellan ledande iranska ayatollor och ledande shiitiska familjer i Libanon, då de tillhör samma inriktning inom shia den så kallade tolvshiitiska inriktningen. Söner i viktiga shiafamiljer i Libanon har rest för att utbilda sig vid viktiga shia-lärosäten i Iran, där Qoms lärosäte är det viktigaste.

Det är tydligt att den religiösa shiitiska identifikationen sitter väldigt djupt och gått före deras arabisk-libanesiska identitet.

Ökat inflytande i Irak

Genom den amerikansk-brittiska invasionen i Irak 2003, kom Irans inflytande att inledas och växa snabbt i det maktvakuum som uppstått när hela den irakiska stats- och försvarsstrukturen nedmonterades av ockupationsmakterna.

Iran fick härigenom möjlighet att få alla sina tidigare krav från 1988 uppfyllda – även om det inte skedde någon bekräftades i FN:s säkerhetsråd, nämligen att Saddam var borta, Iran kunde gå in i Irak och bygga upp irakiska shiamiliser som tillsammans med det iranska revolutionsgardet som fått ett växande inflytande i Irak och över dess ekonomi.

Detta kan ses som ett gigantiskt krigsskadestånd.

Iran, som sedan 1979 haft goda relationer med Syrien och dess alawitiske president Hafez Assad, samt senare med dennes son Bashar al-Assad, fick ett allt större inflytande i landet, efter att inbördeskriget brutit ut 2011 och Assadregimen kraftigt försvagats.

Iran kunde därefter orkestrera inflyttandet av tiotusentals Irankontrollerade shiitiska milismän, främst afghaner och pakistanier samt i viss utsträckning även deras familjer, till Syrien.

Efter Assadregimens fall kan de inte vara kvar och stora grupper har återvänt till de iranska flyktinglägren för shia från Afghanistan för att därefter tvingas tillbaka till Afghanistan. Samma öde drabbade afghanska shia som tvingades återvända till Pakistan.

Identifikation under Irans ledarskap

Parallellt med uppbyggandet av shialojala miliser i Irak och Syrien hade Iran upparbetat ett samarbete med viktiga zeiditiska stamföreträdare i Jemen, särskilt med huthierna, och fortsatte att odla sitt samarbete med ibaditerna i Oman.

Strategin, att på ett systematiskt sätt odla, fördjupa och formatera samarbetet med och öka inflytandet över icke-sunnimuslimska grupper och minoriteter i mellanöstern, har blivit en framgångsstrategi för Iran. Den växande religiösa samhörigheten har kombinerats med en politisering och mobilisering av en allt starkare identifikation med det ayatollastyrda Iran.

Hela denna process har kombinerats med en militant sida, nämligen den imponerande iranska uppbyggnaden av miliser på så många håll i mellanöstern. Det handlar om att skapa och kraftfullt utveckla en gemensam islamisk identifikation under de iranska shiitiska ayatollornas ledarskap, där de arabiska identiteterna skall vara underordnade.

Detta gäller även det sunnimuslimska Hamas, som står i tacksamhetsskuld till Iran för tillträdet till moskéerna på 1980-talet. I medierna benämns dessa samarbetsstrategier som skapandet av proxyarméer, men strategierna går mycket djupare och är skapade för mycket mer långsiktiga relationer och strukturer.

I dagens situation, baserat på hur premiärminister Netanyahu lurat in president Trump i ett fullständigt galet krig mot Iran, har vi sett hur den amerikansk-israeliska sidan hamnat i ett ohållbart läge, medan Iran med dess gigantiska förberedelser, underjordiska tunnlar och städer klarar sig trots trycket.

Detta i kombination med kontrollen över Hormozsundet – delvis tillsammans med Oman som blivit en indragen partner, gör att Iran kommer att kunna hålla ut, om så behövs, både över Trumps födelsedag och det amerikanska mellanårsvalet, ifall inte USA går med på en mycket fördelaktig uppgörelse för Iran, som dessutom kan använda sig av taqia, vilket leder till en stor osäkerhet om vad Iran egentligen gått med på.

När omvärlden fått skåda att inte ens Israel förstörelse av Gaza kunnat klara Hamas tunnelsystem, hur kunde då den amerikanska ledningen tro att den skulle kunna ”förgöra” Iran?

Marianne Laanatza