Döden från Riddarholmen

Essä Från Riddarholmen sprider sig en dödlig farsot. Den förvandlar Stockholm till en tom och övervakad huvudstad där kulturen pressas undan, det offentliga rummet steriliseras och stadslivet tynar bort. Riddarholmen är symtom på en utveckling där säkerhetszoner, marknadshyror och svällande byråkrati gradvis dödar staden. Men det finns en väg tillbaka: mot ett mänskligare och mer levande Stockholm där kultur och vardagsliv åter får ta plats.

Sommarnattens svalkande leende breder smeksamt ut sig över en av de allra vackraste utsikterna i vår stolta huvudstad. Kvällssolen har nyss gått ner i ett eldrött skimmer bortom Solna skog och nu står hela Uppland snart i lågor. Evert Taube spelar evighetsluta på sin terrass medan Mälarens vågor kluckar dunkelmjukt mot de breda kajerna. Från Söders höjder till Stadshuset öppnar sig ett bländande panorama av vattenlek och glitter.

Stämningen här borde locka till euforiska utbrott om det söta som vill blanda sig med salt eller om Mälarens stora kärlek till havet. Men platsens sterila tomhet avskräcker från alla sådana utsvävningar. Den där leende sommarsvalkan ska snart vika för kalla, avvisande kårar när en spöklik tystnad sprider sig som giftig dimma från sotmörka gränder och ödsligt ekande torg.

Riddarholmen i centrala Stockholm är en död plats. Det lilla historiska skäret i huvudstadens geografiska mittpunkt har successivt tömts på nästan allt mänskligt liv. Här bor inte en enda människa i dag. Per Godberg, den sista privatpersonen, flyttade ut redan för 16 år sedan. Efter honom flyttade dödstystnaden och begravningsstämningen in.

Ett arkitektoniskt museum

Medan andra delar av innerstaden pulserar av handel, restauranger och kvällsliv, domineras Riddarholmen bokstavligen av sin monumentala iskyla, sina slutna avvisande fasader och sin förlamande ödslighet bakom ämbetsverkens och domstolarnas låsta portar. Riddarholmen har blivit ett arkitektoniskt museum, tronande på minnen från fornstora dar, men blind och döv för sin samtid.

De generösa öppna ytorna kring kajerna och aristokratins stora barockpalats skriker efter liv och rörelse, efter åtminstone ett fik eller en enkel servering – och varför inte en offentlig badplats som skulle kunna ta andan ur besökare? Men här råder givetvis badförbud, med hänsyn till (den obefintliga) sjöfarten på Riddarfjärden.

Statens Fastighetsverk, som äger nästan alla byggnader och all mark (16 hektar) på Riddarholmen, liksom gator, torg och kajer, föredrar nakna kullerstenshav och vidsträckta parkeringsöknar framför människor – med undantag av statens egen armé av byråkrater som behärskar ön på dagarna. Efter kontorstid när domarna och ämbetsmännen har gått hem blir bara vind och vatten, sten och trafikbrus på avstånd kvar.

Den svenska stormaktens mausoleum

I Riddarholmskyrkan vilar döda svenska kungar med sina drottningar från Magnus Ladulås till Gustaf V, summa 15 monarker under sju sekler. När kyrkan undantagsvis någon gång är öppen kan man, självklart mot entréavgift, få titta in i deras dödshus: mörka gravkor av sten och metall, omgivna av svartnade vapensköldar, tunga sarkofager i marmor och annan dödens symbolik.

Interiören utmärks inte direkt av rörelse eller gemenskap, utan av tomma ritualer och en stillastående, dövstum historia. Detta är ett gravmonument där staten och monarkin har lagrat sina döda, ett mausoleum över den svenska stormakten och dess dynastier.

Under sena aftontimmar blir Riddarholmen till en posturban diagnos. Adelspalatsen, begravningskyrkan och det gamla riksdagshuset står som kulisser över ett samhälle som sedan länge har lämnat platsen bakom sig. Riddarholmen existerar i dag mer för att beskådas på avstånd än för att faktiskt användas – annat än för statens högst interna behov.

En statsmakt som har blivit sig själv nog och en statlig myndighet utan känsla för något annat än sin egen balansräkning har gemensamt skapat en livlös enklav där bara makten och de döda har blivit kvar, medan det vardagliga stadslivet har tvingats flytta någon annanstans.

Smittspridning och kontaminering

Den dödliga smittan från Riddarholmen tycks också sprida sig som en långsam men invasiv miasma in över stadens centrala delar. Det handlar om något betydligt mera försåtligt än dramatiska pandemier: en gradvis kontaminering av levande stad till likstel förlamning, från ett myllrande offentligt liv till kontrollerade säkerhetszoner och sönderkontoriserade fastigheter.

Döden kommer här inte i galopp som en av apokalypsens fyra ryttare med pest eller kolera. Den smyger sig fram som säkerhetsklassningar, internpolicys, receptionsdiskar och passerkort. Vi märker den först när det redan är för sent.

Först infekterades Gamla stan. Stockholms äldsta kvarter, som en gång rymde handel, hantverk, krogar, små vardagliga butiker och helt vanliga bostäder, har gradvis tagits över av offentliga institutioner – eller förvandlats till pittoreska kulisser där vikingahjälmar och dalahästar säljs till glada besökare som symboler för det där riktigt genuint ursvenska.

Attraktiva fastigheter har köpts upp av staten eller kapitalstarka aktörer som inte tycker att de behöver ett autentiskt gatuliv. Resultatet: mörklagda fönster på kvällarna, stumma portar och syntetiska gator där människor snabbt flimrar förbi eller fastnar i någon turistfälla, men allt färre faktiskt bor och lever sina liv.

Kontorslandskap och souvenirshop

Staden mellan broarna var en gång en organisk plats. Nu utmärks den i stället av steril maktarkitektur och vykortsmässiga dekorer på konstgjord andning. Caféer och småbutiker har ersatts av säkerhetsglas, övervakningskameror och nostalgistånd med identiskt utbud av folkloristiskt kitsch.

I takt med att statsförvaltningen expanderar och fastighetsvärdena stiger försvinner verksamheter med låg avkastning men högt socialt värde: antikvariat, museer, kulturföreningar, enklare restauranger, ateljéer. Det som blir kvar är ett historiskt skal med allt tunnare samtidsinnehåll: staden som kontorslandskap, och som souvenirshop. Stockholm har blivit kallt.

Just nu byggs kvarteret Cephalus i korsningen mellan Storkyrkobrinken och Västerlånggatan om för riksdagsförvaltningens räkning. ”Vi renoverar för framtidens demokrati – och bevarar kvarterets historia”, kan man läsa på en informationsskylt. Texten ska nog tolkas som en förvarning om att hela byggnadskomplexet håller på att omvandlas till en ointaglig bunker.

Riksdagshuset har redan sedan länge föregått med gott exempel. Att ta sig in till de folkvalda på Helgeandsholmen för vanliga medborgare är numera betydligt svårare och mera tidskrävande än att forcera säkerhetskontrollen på Arlanda.

Från stadsrum till säkerhetszoner

I regeringslandskapet på nedre Norrmalm kring Rosenbad och de stora departementens svulstiga huskroppar har smittspridningen blivit särskilt allvarlig. Här antog dödligheten tidigt en mer teknokratisk form när gatorna konverterades från stadsrum till säkerhetszoner. Betonghinder, pollare, avspärrningar och övervakningskameror har etablerats en masse som permanenta inslag i gatubilden.

Flanören, betraktaren och fönstershopparen är inte längre stadens självklara huvudpersoner, utan potentiella risker som måste övervakas och kontrolleras av beväpnade skyddsvakter. Denna privatarmé är numera ett dominant och snabbt expanderande fenomen i samtidens stadsmiljö.

Den offentliga arkitekturen har börjat tala samma språk överallt i city: säkerhet, administration och starkt begränsad rörlighet. Entréer bevakas, dörrar barrikaderas, vaktmästaren har blivit en väktare med rätt att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Spontanitet undanbedes särskilt.

Den gamla stenstadens öppenhet ersätts systematiskt av spegelblanka glasfasader som paradoxalt nog signalerar slutenhet. Det som tidigare kunde vara miljöer som inbjöd till spontana möten och samvaro blir i stället livlösa transitsträckor mellan byråkratiska eller kommersiella noder.

Ett giftermål mellan betong och batong

I praktiken har centrala Stockholm redan förvandlats till ett befäst maktcentrum i permanent undantagstillstånd, ett giftermål mellan betong och batong med en koncentration av politik och förvaltning som saknar motsvarighet i modern svensk historia. Regeringskansliet ensamt har expanderat från ungefär 1 500 till över 5 100 anställda på 50 år – en utvidgning med drygt 300 procent.

Statens tillväxt sätter förstås också spår geografiskt. Mellan 1970- och 2020-talen har Regeringskansliet successivtockuperat stora delar av nedre Norrmalm, bundit samman sina byggnader med underjordiska kulvertar, infiltrerat tidigare kommersiella fastigheter och byggt upp omfattande säkerhetszoner.

Resultatet är imposant: ett sammanhängande administrativt landskap från Riddarholmen via Gamla stan till Rosenbad, Herkulesgatan och Drottninggatan. Som tillfällig besökare i detta växande regeringskomplex känner man sig ofta ovälkommen och misstänkt som en objuden gäst hos sin egen stad.

Den undanpressade kulturen

Även kulturen, ja kanske framför allt den, pressas undan. Museer och kulturinstitutioner får allt svårare att hävda sig i centrala lägen när marknadshyror, säkerhetskrav och statens växande administrativa behov tillåts att utan motstånd dominera stadsutvecklingen.

Kulturens långsamma, öppna och ibland oordnade former passar dåligt ihop med den nya urbana logiken, där varje yta ska vara kontrollerbar, säkerhetsklassad och lönsam. Det levande offentliga rummet krymper ihop till förmån för ett alltmer liv- och själlöst centrum.

Medeltidsmuseet har nyligen slängt ut från sina lokaler på Helgeandsholmen. Riksdagsförvaltningen krävde att få ta över platsen för sitt nya besöks- och mötescentrum. Nu försöker museet övervintra digitalt för att någon gång i en oklar framtid kanske få flytta in med delar av sina samlingar i Börshuset vid Stortorget.

Höjda hyror tvingade i fjol ut Dansmuseet från Drottninggatan. Tanken är nu att museet ska kunna öppna på nytt ute i Hagalund, Solna, men först om ett par år. Museet grundades en gång av Rolf de Maré, ledare för den legendariska Ballets Suédois i Paris på 1920-talet. Men vem bryr sig längre om livsverk som detta i världens modernaste land?

Marknadshyrornas förbannelse

Samtidigt har Medelhavsmuseet på Fredsgatan länge levt farligt och hotas nu tillsammans med Östasiatiska på Skeppsholmen av stängning för att undvika en kommande hyreschock på 57 procent. Hyresvärden heter – Statens fastighetsverk.

En statlig myndighet är alltså tvingad att betala marknadshyra till en annan statlig myndighet – för skräddarsydda utrymmen som knappast går att hyra ut till vem som helst. Om eller när stängningen blir av kan samlingarna hamna i malpåse. I bakgrunden lurar den svällande utrikesförvaltningen tvärt över gatan som länge haft ett gott öga till Medelhavsmuseets lokaler.

För Nationalmuseum, Dramaten och Operan är situationen på olika sätt liknande. De har alla befunnits sig i ekonomiskt nödläge på grund av skenande hyror. Nästan hälften av Nationalmuseums anslag gick till hyra år 2024. Därför fick Fastighetsverket i uppdrag att utreda en ny hyresmodell, som, visade det sig, kommer att ge ännu högre hyror.

För Operans del har hyressättningen skjutits upp i avvaktan på renovering av operahuset vid Gustav Adolfs torg. Under de minst fem år som renoveringen kommer att ta är Operan evakuerad till Gasklockan i Norra Djurgårdsstaden. Sedan väntar fakturorna från Fastighetsverket.

En tyst stad är en död stad

Så sprider Riddarholmens dödliga sjuka symboliskt ut sig över innerstaden. Det är inte stenöken eller gravkapell som smittar, utan en stämning av frusen tid, byråkratisk tystnad och dödsbringande hyror. Staden som tidigare byggde på en naturlig mix — mellan arbete, kultur, nöjen och vardagsliv — delas nu upp artificiellt i strikta zoner: förvaltning, konsumtion, turism och boende var och en för sig.

Mellan dem uppstår döda områden: välstädade, välövervakade, tysta och nästan helt utan mänsklig friktion. Men staden har aldrig varit en medeltida idyll – ens på medeltiden. Buller, larm och skrål är inga störande moment.

De är stadens livstecken. En tyst stad är en död stad.

Det mest oroande med denna sjukdomsprocess är att den ofta sker i ordningens, trygghetens och säkerhetens namn. Ingen enskild förändring verkar särskilt dramatisk. Ett pollare här, en avspärrning där, ett museum som flyttar ut, en innergård som stängs, en offentlig lokal som omvandlas till kontor.

Men tillsammans förgiftar de stadens ämnesomsättning. Det offentliga livet tunnas ut och ersätts av kontrollens despoti. Centrum fungerar mindre som stad och mer som arkiv: en plats där makt, historia och administration samlas in, lagras och skyddas, medan det spontana livet successivt drivs ut till periferin – eller helt enkelt dör bort.

Staten och staden i samma båt

En expansiv, självupptagen stat äger stor skuld till att vår huvudstad har smittats av en allvarlig sjukdom som hotar själva det offentliga blodomloppet.

Men staden själv är inte heller oskyldig. När nya områden växer fram är det i regel sköna häng och urban krogkultur som antas locka besökare till ”matdestinationen” Stockholm.

Nya Slussen ska bli en mötesplats för hela staden, heter det. I praktiken betyder det sex (!) nya restauranger i Mälarterrassen och två under Guldbron. Slussen förvandlas alltså till ett av Stockholms krogtätaste områden. Ytterst sällan förekommer ordet ”kultur” i sammanhanget, och då uteslutande i kombination med begrepp som mat-, restaurang- eller krog-.

Det offentliga rummet har motståndslöst och ensidigt fått koloniseras av privata särintressen, och den livgivande blandningen uteblir. Vad som bjuds är mera mat för mätta magar, men mager spis för svultna själar.

När staden stänger av biltrafiken för att skapa sina ”sommarplatser” och ”sommargågator” ockuperas de också blixtsnabbt av uteserveringar och ölkranar. Här i ”stadens vardagsrum” ska man enligt Stockholms egen upplevelsesajt(jo, den finns) kunna ”ta del av teater, musik och lekfulla installationer”. I praktiken verkar det vara omskrivningar för SM i ölhävning i klassen unga vuxna.

Badförbud och vattuskräck

The Capital of Scandinavia är därmed en stark kontrast till övriga nordiska huvudstäder. I Helsingfors har det nya stadsbiblioteket Ode redan blivit en formidabel succé. I Köpenhamns hamn fungerar Den Sorte Diamant både som modernt nationalbibliotek och kulturcentrum. I Oslo glädjs man åt den nya spektakulära operan, det nya Munchmuseetoch det nya Deichmanske bibliotek i Bjørvika. Dessutom kan man bada i Oslofjordens salta vatten direkt från kajerna.

Det Stockholm har att kontra med är möjligen ett framtida fyrkantigt Nobelcenter som kan stå färdigt för invigning tidigast 2031. Under tiden får besökare nöja sig med att frossa i restaurangkultur, matupplevelser och fine dining. De kan också hänga på Stockholms Bränneri över en GT på eget gin. Vill de nödvändigt bada så har staden faktiskt placerat ut ett par patetiskt små pooler – eller ”doppbryggor” – i Riddarfjärden. I övrigt råder, som sagt, generellt badförbud. Nordens Venedig verkar lida av akut vattuskräck.

Döda städer kan återupplivas

Men platser som har drabbats av likstelhet kan också återupplivas. Städer dör sällan slutgiltigt. Fyllda timglas kan vändasigen och Stockholm kan väckas på nytt – frågan är bara av vem. Man kan till exempel föreställa sig ett annat Riddarholmen än dagens annex till staten. Denna maktens monumentala bakgård skulle kunna bli ett av Europas mest levande historiska stadsrum: en plats åldrad i ungdomlig grönska där det förflutnas tyngd används för att ge både staden och staten djup och mening.

I ett framtida Stockholm skulle Riddarholmens tystnad brytas försiktigt men konsekvent. De mörka adelsvåningarna öppnas upp. Staten flyttar ut med sin tunga förvaltningsapparat, bibliotek och caféer, gallerier, boklådor och kvällsöppna kulturinstitutioner flyttar in i de gamla stenhusen. Några av palatsen blir hyresbostäder.

Kajerna fylls av spontant folkliv och lågmälda offentliga aktiviteter: tillfälliga utställningar, samtal och vattennära kvarterskrogar med ljus i fönstren året runt – och naturligtvis en ordentligt tilltagen badplats med bländande utblick över Mariaberget och Stadshuset.

Ett nationellt rum för historiskt minne

Riddarholmskyrkan, Stockholms äldsta bevarade byggnad, skulle kunna bli centrum för något mer än kunglig dödskultgenom att omtolka gravkapellen och sarkofagerna. Kyrkan kunde fungera som ett nationellt rum för historiskt minne i bredare mening: en plats för föreläsningar om historia, konserter, offentliga ceremonier och existentiella samtal om minne, makt och samhälle. De döda monarkerna skulle inte längre vila i ett trångt mausoleum, utan i levande historiskt sällskap.

Samtidigt skulle själva stadsrummet förändras. Betonghindren kring regeringskvarteren kunde krympas eller infogas mindre aggressivt i stadsbilden. Säkerhet skulle inte längre uttryckas som rädsla och utelåsning, utan genom mänsklig närvaro. I stället för tomma skyddszoner kunde gatorna åter fyllas av verksamheter som naturligt drar människor till sig: caféer, kulturmiljöer, universitetsfilialer och små scener.

Kanske skulle även staten själv kunna förändra sitt sätt att vara i staden. De meningslösa sjukdomsalstrande marknadshyrorna kunde slopas. Departement och myndigheter kunde öppna sig i stället för att kapsla in sig bakom skyddsvakter och säkerhetsglas.

Tänk om Rosenbad hade ett offentligt bibliotek i bottenvåningen. Tänk om regeringskvarteren innehöll permanenta, interaktiva utställningar om svensk demokrati, forskning och samtidshistoria. Tänk om statens företrädare vågade bjuda in sina medborgare i stället för att stöta bort dem. Då skulle den politiska makten åter bli synlig som ett gemensamt arv, något vi äger tillsammans.

Blandningen är receptet

Och kanske är det just blandningen som är receptet. En stad tynar bort när alla funktioner separeras. Levande stadsrum uppstår när människor med olika syften och livshistorier korsar varandras vägar dagligen och slumpmässigt. Studentenoch departementssekreteraren, musikern, turisten, fondmäklaren och pensionären, forskaren, nattvandraren och hovrättspresidenten måste alla dela samma trottoarer, samma ljus och samma luft.

I en möjlig framtid skulle Mälardrottningen återigen bli en stad som vågar vara sig själv. Inte bara representativ, inåtvänt säker och fantasilöst kylig, utan öppen, orädd, mänsklig – nervöst modern som hos Strindberg, levande organisk som hos Per Anders Fogelström, och ett poetiskt sinnestillstånd som hos Bellman och Taube. Men då måste staten och staden ta sig samman och börja samarbeta.

Riddarholmen skulle kunna förvandlas från symbol för iskall förstening till en varm och sinnlig plats där det förflutna åter gör sig angeläget i samtiden. Och då skulle man kanske, tidigt en julimorgon när dimman sakta lättar över Riddarfjärden och solljuset dansar på vattnet, inte längre känna att ön tillhör de dödas rike – utan att den har kommit tillbaka hem till sin stad.

Hurra! Stöt i Valdthornet. Susanna sjunger, vädrena spela och böljorna gunga. Skjut ut.

Lars Ilshammar