Demokratins självskadebeteende

Demokratin De största hoten mot demokratin kommer inte nödvändigtvis från dess fiender. De kan också komma från vänner och försvarare. I vår tid är det inte revolutioner, kupper eller våld som gradvis försämrar det demokratiska systemet, utan lagstiftning, förordningar och välmenande beslut – fattade av politiker som säger sig vilja skydda just det som de i praktiken håller på att underminera.

I november 1939 tvingades Rickard Sandler bort från posten som svensk utrikesminister. Han hade föreslagit att Sverige och Finland skulle göra gemensam sak för att försvara Åland i det slutande 30-talets allt mörkare världsläge. Men både Sovjetunionen och hans egen regeringschef Per Albin Hansson gjorde tummen ner för det som kallades Stockholmsplanen. Sandler avgick och drog till Gävle som landshövding i stället. Strax efteråt invaderades Finland av Sovjetarmén och Vinterkriget inleddes.

Rickard Sandler fick sin upprättelse. Åren 1945-47 ledde han den Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst, allmänt känd som Sandlerkommissionen. Det formella uppdraget var att granska Sveriges flyktingpolitik och vad Allmänna säkerhetstjänstens – den tidens SÄPO – egentligen hade haft för sig under krigsåren.

Informellt var det också samlingsregeringen och Per Albin själv som hamnade under Sandlers lupp. Hade regeringens inskränkningar av tryck- och yttrandefriheten varit på väg att förvandla Sverige till en polisstat, eller kanske rentav till något ännu värre?

Kommissionen menade att inskränkningarna visst var problematiska och pekade på att regeringen ibland hade gått för långt i sin ängsliga försiktighet. En del ingrepp hade varit överdrivna eller onödiga. Ändå landade man i att de i huvudsak gick att försvara mot bakgrund av det utrikespolitiska nödläget – förutsatt att de var just tillfälliga undantag och inte påverkade efterkrigstidens demokrati.

Så blev det också: de flesta inskränkningar avskaffades och ersattes redan 1949 av en modernare tryckfrihetsförordning med censurförbud och starka rättighetsprinciper.

Hotet från de goda vännerna

Det mest intressanta med Sandlerkommissionen är kanske inte vad den gjorde, utan vad den inte gjorde: den problematiserade inte hur lätt det är att överreagera på yttre hot, hur snabbt censur och självcensur institutionaliseras, och framför allt hur svårt det är att återställa demokratiska fri- och rättigheter fullt ut när de en gång har börjat ifrågasättas eller villkoras. Däremot legitimerade kommissionen i praktiken en ordning där demokratin kan sätta sina egna principer ur spel i kris och krig, men bara så länge undantagen inte blir permanenta.

Det finns en paradox i vår turbulenta tid som ekar av historiska erfarenheter från Sandlerkommissionen: demokratin hotas i dag inte enbart från utsidan, av sina uttalande och outtalade fiender, av nyssnazistiska troll, nyttiga idioter och putinkramande medlöpare, utan också inifrån av sina egna bästa vänner och högsta beskyddare. I korridorerna där den politiska makten utövas fattas så gott som varje dag stora och små beslut i demokratins namn som sammantaget riskerar att undergräva demokratins själva fundament.

Det handlar inte bara om den senaste tidens uppenbara och avsiktliga angrepp på rättstaten, försvagning av civilsamhället eller devalvering av folkrätten till en ”seminariefråga”, inte heller om hur ledande politiker förskansar sig i bunkerliknande komplex bakom larmbågar och vakter av rädsla för sina egna väljare. Det handlar framför allt om hur folkvalda företrädare, av alla kulörer och ofta med de bästa av avsikter, driver igenom åtgärder som riskerar att försvaga just det system de påstår sig vilja skydda.

Detta fenomen är inte ännu en ihålig konspirationsteori bland andra, utan ett återkommande drag i Sverige och i många andra moderna liberala demokratier – ett systematiskt mönster av självskadebeteende där demokratiska beslutsfattare och institutioner underminerar sina egna grundvärden och ibland för sent råkar upptäcka att de har landat på fel sida av historien.

De goda avsikternas tyranni

Demokratins kanske starkaste källa till legitimitet och förtroende är de moraliska anspråken: att skydda varje individs frihet, värdighet och lika rättigheter. Men just denna höga moralhalt riskerar också att bli demokratins akilleshäl. När politiska ledare skräms till att börja definiera vissa värden som så fundamentala att de måste skyddas från all kritik uppstår en farlig glidning från frihet till förmyndarskap, från öppenhet till censur och från samtal till tystnad.

Det börjar ofta med något som kan verka fullt rimligt: hat och hot ska bekämpas, trollfabriker och organiserad desinformation ska exponeras eller stoppas, utsatta grupper ska skyddas. Vem kan invända mot så nobla och självklara syften? Det är det som gör processen så förrädisk. Problemet uppstår först när målen är tänkta att nås genom inskränkningar i just de friheter som demokratin bygger på. Då riskerar demokratins självförsvar att bli självdestruktivt.

De goda krafter som regelbundet brukar samlas för att gemensamt efterlysa krafttag mot hat och hot borde ha anledning att lyfta blicken, titta sig själva i spegeln och sedan fundera över hur det kan gå om vi verkligen slutar tro på demokratins inneboende självläkande egenskaper. Har vi då också accepterat de auktoritära krafternas tolkningsföreträde: att demokratin i själva verket är svag, saknar egen överlevnadsförmåga och därför måste ställas under förmyndare?

Operation tillvänjning

Tryck- och yttrandefriheten är ett tydligt exempel. I teorin betraktas den för det allra mesta som helt grundläggande, demokratins heliga gral. I praktiken blir den allt oftare villkorad, inte bara i auktoritära stater utan också i etablerade och stabila demokratier som Sverige. Gränserna för vad som får sägas stramas åt successivt, sällan genom dramatiska lagändringar, utan genom en långsam förskjutning av rättspraxis, administrativa beslut – och inte minst normer.

Att förneka Förintelsen är historieförfalskning och brukar användas som exempel på högerextrem hatpropaganda, men bör det också vara straffbart? Ska en hädelseparagraf återinföras i Tryckfrihetsförordningen? Borde vissa symboler med nazianknytning förbjudas? Ska vi införa åldersgräns och obligatorisk ID-verifiering för sociala medier? Det är typiska frågor som allt fler politiker – och inte bara inom Tidökretsen – i dag villigt skulle svara, eller faktiskt redan har svarat ja på. Så lätt glider vi nerför det sluttande planet. Operation tillvänjning pågår.

Vi ser fenomenet i Sverige, men kanske ännu tydligare inom vissa EU-länder. I Frankrike har regeringen nyligen lagt fram ett lagförslag som ska bekämpa antisemitism, bland annat genom förbud mot att kalla palestinska terrordåd för ”motstånd”. Straffet kan bli upp till fem års fängelse och drakoniska böter. Frankrike var också först i Europa med totalförbud mot burka i offentliga miljöer. Senare har fem andra länder följt efter. Enligt den brittiska Online Safety Act från 2023 kan digitala plattformar tvingas ta bort innehåll som är fullt lagligt men ändå betraktas som skadligt. I Tyskland med flera länder (inklusive Sverige) är förintelseförnekelse redan förbjudet.

Några steg mot tystnaden

Samtidigt skruvas öppenheten och insynen, som är demokratins förutsättning, åt – även detta i små, nästan osynliga steg. Sekretess gäller i dag på allt fler områden och utlämnande av allmänna handlingar i enlighet med offentlighetsprincipen försvåras eller fördröjs, inte bara av diverse myndigheter utan nu också av Regeringskansliet. Nyligen kritiserade JO att det tog 46 dagar för Dagens Nyheter att få ut en allmän handling – medan en påhittad privatperson fick ut motsvarande handling på bara två dagar.

Ständiga förhalningar har blivit vardag på redaktionerna, trots att lagen säger skyndsamhet. Handlingar lämnas kanske inte ut digitalt, utan skrivs ut på papper som journalisterna behöver hämta personligen. Allt fler uppgifter maskas i utlämnade handlingar. Respekten för världens äldsta tryckfrihetsförordning, den enda av våra grundlagar som landets utbildningsminister faktiskt kände till namnet på, är alltså klart sviktande.

”Tjänstemännen är på sin vakt; de verkar skrämda av signaler från den politiska nivån”, skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.

Researchgruppen Acta Publicas årsrapport ”Offentlighetsprincipen 2025” konstaterar att den nedåtgående trenden höll i sig även under fjolåret genom ett antal nya lagar om minskad insyn på offentlighets- och sekretessområdet. Rapporten analyseras också de bakomliggande orsakerna och pekar särskilt på myndigheternas egen lobbyverksamhet, på problem som uppstår när de samlar in allt fler känsliga uppgifter och på lagstiftarens egen oförmåga att försvara den offentliga insynen som ett demokratiskt  allmänintresse.

Yttrandefrihetens starka kraft

Paradexemplet från senare år är den nya lagen som gör ”utlandsspioneri” till ett tryck- och yttrandefrihetsbrott. Lagtexten är så luddigt formulerad att den lämnar stort utrymme för tolkningar  att vad som ska betraktas som utlandsspioneri. Sådan oklarhet sprider förstås rädsla och osäkerhet omkring sig, särskilt på landets nyhetsredaktioner. Självcensuren har redan slagit till.  Till saken hör också att lagstiftningen klubbades igenom i nästan total politisk enighet.

”Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. Det är ett elegant manifest för rätten att fritt uttala sina tankar och åsikter som brukas tillskrivas 1700-talsfilosofen Voltaire. Långt senare har det visat sig att citatet i själva verket har lagts i Voltaires mun. Men det illustrerar ändå den starka kraft som yttrandefriheten bär på. Det är här självskadebeteendet grundas: när demokratins ledande företrädare inte längre litar på att deras egna medborgare kan hantera rätten att uttrycka sina åsikter.

Från rättighet till privilegium

En av de minst synliga men kanske mest långtgående förändringarna i moderna demokratier är omvandlingen av universella rättigheter till graderat lagskydd. Formellt sett gäller lagarna förstås lika för alla. Men i praktiken ser vi en växande tendens att ge vissa grupper – till exempel journalister, politiker, offentliganställda eller särskilt utpekade minoriteter – ett starkare skydd mot hot, hat och olika kränkningar än vanliga medborgare.

Det sker ofta av goda skäl. Journalister behöver kunna sköta sitt jobb utan att hotas. Minoriteter ska inte utsättas för trakasserier. Och så vidare. Men när lagstiftningen börjar skilja ut vilka röster som är mer skyddsvärda än andra, uppstår ett problematiskt skifte: från likhet inför lagen till en skala av skyddsvärden. Alla är vi jämlika, men somliga medborgare är helt enkelt lite mera jämlika än andra. Den som råkar ha Orwells ”Djurfarmen” hemma i sin bokhylla känner igen upplägget.

Det börjar ofta med att ett skrå upphöjer sina egna till ”Demokratins röstbärare” eller som fackförbundet ST nu senast till ”Guardians of Democracy” som ”besitter en alldeles särskild kraft” och kämpar varje dag på ”demokratins frontlinje”, därmed berättigade till positiv särbehandling. Politiken svarar i regel med lagstiftning. Demokratins mest centrala aktörer – medborgarna själva – glöms samtidigt bort eller behandlas som opålitliga tonåringar.

”Vi stärker demokratin och pressfriheten genom att skärpa det straffrättsliga skyddet mot hat och hot riktat mot journalister”, skriver justitieminister Gunnar Strömmer i en debattartikel. Men är det verkligen förenligt med demokratins mest centrala princip: att varje enskilda individ, oavsett ålder, kön, etnicitet, position etcetera har samma rättigheter? Konsekvensen blir ju att vissa röster uppfattas som legitima, andra som suspekta och möjliga att sanktionera eller tysta. Och därmed kantrar hela det offentliga samtalet.

Sanktionernas normalisering

I en frisk demokrati ska åsikter som man ogillar bemötas med argument. Men i dagens upphetsade klimat ersätts den grundprincipen allt oftare av förbud och sanktioner. Det handlar inte bara om lagar, utan om en bredare sanktionskultur: uteslutning, avstängning, avpublicering, deplattformering, ekonomiska konsekvenser. Människor som uttrycker kontroversiella eller olämpliga åsikter kan snabbt hamna utanför det offentliga rummet och i somliga fall drabbas av rena yrkesförbud.

Den 15 december 2025 beslutade EU till exempel om sanktioner mot ett antal personer som anses stödja Ryssland eller sprider ryska konspirationsteorier och desinformation. De för alltså fram obehagliga åsikter som EU inte gillar. Men åsikterna bemöts inte med motargument. Istället straffas avsändarna med sanktioner: reseförbud, frysning av alla tillgångar inom unionen, förbud för EU-medborgare att hjälpa de sanktionerade ekonomiskt etc. Som Bo Bernhardsson påpekar i Aftonbladet innebär sanktionerna i praktiken en form av modern fredlöshet.

Sanktionerna beslutas inte heller i en juridisk process där de anklagade har rätt att försvarara sig. De förklaras helt enkelt inte längre ha del av grundläggande mänskliga rättigheter. Paradoxalt nog var den ursprungliga grunden för sanktionerna en förordning (2020/1998) om ”att inrätta ett världsomspännande system för sanktioner mot brott mot mänskliga rättigheter”. Ovanpå detta sanktioneras också TV-kanaler som RT och Sputnik som anses sprida Putins propaganda.

För att inte bli som Ryssland gör unionen alltså precis som Ryssland.

Men fenomenet är inte statligt i snäv mening – ofta drivs sanktionerna av privata aktörer, medier eller institutioner – med politiskt stöd och legitimitet. Det skapar en ny typ av maktstruktur: en informell tystnadskultur som inte alls behöver formella förbud för att vara effektiv. Problemet är inte att vissa åsikter debatteras eller kritiseras. Det är att de inte längre tillåts existera överhuvudtaget. När sanktioner ersätter samtal, argumentation och debatt förlorar demokratin sin viktigaste mekanism för konfliktlösning.

Övervakningens paradox

Samtidigt som det offentliga samtalet begränsas med förbud och sanktioner, expanderar statens insyn i våra liv. Digital övervakning – från datalagring till kamerabevakning (trygghetskameror!), ansiktsigenkänning och signalspaning – motiveras nästan alltid med allas vår trygghet och säkerhet. Terrorism, organiserad brottslighet och cyberhot är förstås högst reella problem. Men också här uppstår en farlig glidning som tär på den ömsesidiga tilliten mellan medborgare, myndigheter och politiska beslutsfattare.

Åtgärder som införs som exceptionella och tillfälliga har en olycklig tendens att bli permanenta. Överskottsinformation lagras och teknik som utvecklas för specifika syften får lätt bredare användning – så kallad syftesglidning. Polisens möjligheter att använda ”hemliga tvångsmedel” – utan misstankar om brott – har nyligen utvidgats radikalt. Kamerabevakning och avlyssning kan alltså numera i princip riktas mot vem eller vad som helst. Och därmed rubbas den grundläggande balansen mellan stat och individ.

För att skydda friheten måste den begränsas. Det är en klassisk paradox i kristider. Problemet är att utvecklingen saknar en naturlig slutpunkt. Varje ny kris kan motivera ytterligare övervakning, varje ny teknik kan användas för att öka kontrollen, och varje litet steg framstår isolerat som rimligt och ofarligt. Men som helhet innebär utvecklingen en principiell förskjutning: från ett samhälle där staten måste motivera sin insyn och kontroll, till ett där individen måste acceptera och bejaka att bli övervakad: utan kontroll inga medborgerliga rättigheter.

Rädsla som politisk motor

Vad driver då detta självskadebeteende? En central faktor är förmodligen osäkerhet, svag självkänsla – och framför allt rädsla. Inte nödvändigtvis hos medborgarna, utan hos beslutsfattare: rädsla för instabilitet, för extremism, för påverkansoperationer, för att förlora kontrollen, för att bli kritiserade i media. Och rädslan har en förmåga att sprida sig nedåt i en organisation. Rädda chefer skapar rädda medarbetare, som famlar efter fler förbud och mera kontroll. Rädslan för granskning skapar tendenser att skylla egna misstag och oförmågor på de opålitliga medborgarna.

I en globaliserad och digitaliserad värld upplevs allt fler hot som diffusa och svårhanterliga. Desinformation sprids momentant. Politiska rörelser kan numera mobilisera snabbt och massivt utan de gamla folkrörelsernas tröga, traditionella former. Tilliten minskar. I denna nya situation blir frestelsen stor att säkra eller skydda demokratin genom kontroll och övervakning, förebygga snarare än att reagera och reglera snarare än att tolerera.

Här finns en avgörande insikt som ofta glöms bort: demokratin är inte stabil trots sina risker, utan på grund av dem. Demokratins stora styrka ligger i dess öppenhet, dess tillit, dess tolerans för konflikter, dess oförutsägbarhet. När sådanaelement begränsas i stabilitetens och trygghetens namn, skadas hela det demokratiska systemet – en motsättning som alltför många beslutsfattare inte tycks vilja se eller förstå.

Den moraliska inflationen

En annan drivkraft är vad vi skulle kunna kalla moralisk inflation. I takt med att ett växande antal frågor laddas med indignationens kraftfulla energier ökar också kraven på politisk handling – läs förbud och kontroll. Allt fler fenomen i vår lättkränkta samtid definieras som oacceptabla: inte bara hot, våld och diskriminering, utan även språk, attityder och symboler. Och varje ny kategori av detta oacceptabla skapar ett ökat tryck på lagstiftning, reglering eller övervakning.

Den moraliska inflationen leder till att fler av livets områden blir offer för regler och styrning. Och därmed ökar också risken för konflikt mellan olika demokratiska rättigheter. Yttrandefrihet ställs mot skydd för hot och kränkningar, integritet ställs mot säkerhet, likhet inför lagen mot särskilda skydd för vissa utpekade grupper. När sådana konflikter konsekvent ska lösas till förmån för kontroll eller begränsningar accelererar demokratins självskadebeteende.

Demokratins immunförsvar

Allt detta är förstås inte bara ett politiskt fenomen. Självskadebeteendet praktiseras också av medierna, akademin, rättsväsendet och civilsamhället. Journalister, som traditionellt har varit starka försvarare av yttrandefriheten, kan bidra till att snäva in gränserna genom att definiera en smal, informell åsiktskorridor  eller åläggas en censurliknande praxis av medieägarna i kris- och krigstider. Akademiska institutioner kan utveckla idéer och domstolar kan tolka lagen på ett sätt som legitimerar olika begränsningar.

Det innebär att demokratins självskadebeteende inte enbart är centralstyrt, utan i hög grad distribuerat – ett resultat av många aktörers samspel och just därför också svårt att motverka. Varje politiskt system har mekanismer för att skydda sig självt. I en demokrati består immunförsvaret främst av fria medier, oberoende domstolar, civilsamhälle och en livaktiv offentlig debatt. Men vad händer när sådana institutioner själva börjar driva på för inskränkningar?

Då blir demokratins skyddsmekanismer en del av problemet. Kritik mot utvecklingen kan avfärdas som illojal, populistisk eller som ”hotdrivande” aktivism – kanske en påverkansoperation rent av. Och därmed blir möjligheterna till självkorrigering svagare. Detta är kanske den allra allvarligaste konsekvensen av demokratins självskadebeteende: att det tenderar att reproducera sig självt.

Historiska lärdomar

Historien erbjuder flera exempel på hur demokratier har försvagats inifrån. Sällan sker det genom ett plötsligt sammanbrott, oftare genom en serie små till synes oskyldiga steg. Varje steg framstår som rationellt, enskilda beslut kan ofta motiveras. Men den samlade effekten blir en utarmning av det demokratiska systemets hela natur. Därför är det viktigt att inte bara analysera enskilda åtgärder utan att lära sig se helheten, att identifiera mönster av återkommande självstympning.

Det är förstås enklare att identifiera problemet än att lösa det. Men några principer går ändå att skissera:

För det första: ett återvändande till en mer robust och absolut syn på yttrandefriheten – inte som en rättighet bland andra, utan som en förutsättning för alla andra demokratiska rättigheter.

För det andra: en mera konsekvent tillämpning av likhet inför lagen. Särskilda skydd av vissa grupper bör motiveras mycket tydligt och mycket restriktivt.

För det tredje: en tydligare gränsdragning för statens kontroll och övervakning. Temporära åtgärder bör förbli just tillfälliga.

För det fjärde: en större tolerans för konflikt och oenighet. Demokratin har aldrig varit en tebjudning och vi måste tåla att den får vara obekväm.

För det femte: en starkare tilltro till redan befintliga lagar och regler. Nya restriktioner är inget självändamål och bör alltid prövas mot konsekvenserna för folkstyret.

För det sjätte: ett större mod att orka bekämpa rädslan och komma ihåg Timothy Snyders första regel: Lyd inte i förväg! Föregripande lydnad påskyndar ofriheten.

Demokratin som riskprojekt

Demokrati är inte ett idiotsäkert system. Det är tvärtom ett riskprojekt som bygger på idén att människor, trots fel och brister, kan hantera sin frihet. När den utgångspunkten sätts ifråga – när medborgarna betraktas som potentiella problem snarare än som systemets rättmätiga ägare – börjar demokratin erodera i grunden. Det är då självskadebeteendet blir riktigt farligt. Och det är också då den kanske viktigaste frågan måste ställas: är det statens uppgift att skydda medborgarna från farliga idéer – eller att skydda deras rätt att uttrycka dem?

Sandlerkommissionen drog i praktiken en röd linje: ja till tillfälliga inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter, nej till permanent förskjutning. Men i vår tid utmanas just denna gräns. Tillfälliga undantag riskerar att bli ett permanent tillstånd. Och därmed uppstår ett dilemma som kommissionen inte behövde hantera: Vad händer med en demokrati där undantagen aldrig riktigt tar slut, utan tvärtom ständigt förökar sig? Kanske får en ny undersökningskommission någon gång i framtiden anledning att ta ställning till det problemet.

Lars Ilshammar

Läsning:

Steven Levitsky and Daniel Ziblatt (2019): How Democracies Die. What History Reveals About Our Future. London, Penguin Books. Genom att dra lärdomar från historiens alla hörn förklarar författarna varför demokratier misslyckas, hur auktoritära ledare undergräver dem idag och vad vi kan göra för att skydda våra demokratiska rättigheter.

George Orwell (2021): Djurfarmen. Stockholm, Modernista. Djurfarmen är den klassiska allegorin om hur revolution förvandlas till totalitärt förtryck. Med erfarenheter från spanska inbördeskriget riktar Orwell blicken mot den unga Sovjetstaten, där drömmar om frihet och jämlikhet hade stelnat till stalinism.

Timothy Snyder (2017): Om tyranni: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet. Stockholm, Albert Bonniers förlag. När Donald Trump valdes till USA:s president skrev Snyder den här stridsskriften om vad historien kan lära oss om liknande situationer då Europas demokratier hotades av fascism, nazism och kommunism.

Jan Teorell m.fl. (2026): Demokratirådets rapport 2026. Huset på Helgeandsholmen: Om riksdagen och demokratin. Stockholm, SNS. Utifrån Regeringsformen analyserar forskarna samspelet mellan väljare och valda och hur väl riksdagen uppfyller sin funktion. De belyser också hur hot och trakasserier påverkar ledamöterna.