En ödesvecka i svensk politik

Ska de rödgröna bränna möjligheten att byta politik?

I valrörelsen framställde de rödgröna partierna risken för en ny Tidöregering mer eller mindre som en katastrof.

Fyra år till av bisarra utvisningar och rättsosäkerhet.

Fyra år till av total brist på arbetsmarknadspolitik.

Fyra år till med skattesänkningar istället för satsningar på välfärden och klimatet.

Allt det där var relevanta invändningar. De fyra senaste åren har tagit Sverige i en obehaglig riktning.

Och de rödgröna partierna vann valet på att göra något annat.

Båda partier bär ansvar

Mot den bakgrunden är det både orimligt och förvånande att det varit så svårt att komma fram till en fungerande regeringsbildning.

Däremot är det logiskt. Både Centerns vägran att acceptera Vänsterpartiet i regeringen, och Vänsterpartiets vägran att rösta på någon regering där de inte själva ingår har låst förhandlingarna innan de ens hunnit börja.

Med detta sagt är båda partierna skyldiga om detta leder till en ny Kristersson-regering. Just nu pågår intensiva propagandakampanjer i sociala medier där anhängare av respektive parti försöker lägga skulden på den andra.

Vänsterpartiet säger att det är helt upp till Centern, och vice versa.

Men detta är just propaganda. Båda partierna har avgörandet i sin hand. Båda måste hållas ansvariga om det inte går i lås.

Centern lovade att inte stötta en regering som blir beroende av stöd från SD, men verkar nu på allvar ändå överväga en sådan lösning. Elisabeth Thand Ringqvist, som kommer från näringslivet, verkar nu se på regeringsbildandet lite som ett offertförfarande. I fredags pitchade både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson sina ”totalpaket”, och under helgen har Centern suttit i interna möten för att avgöra vilket av alternativen man ska välja.

Kaos och käbbel

Vänsterpartiet har med sin benhårda linje drivit Centern högerut, gynnat de grupper inom partiet som inte ser Sverigedemokraterna som det stora hotet, och skulle kunna lösa frågan på ett ögonblick om de släppte regeringskravet och började förhandla sakpolitik.

För även om det just nu verkar som ett spel och inget annat är det allvarliga politiska frågor som står på spel, bland annat på de områden jag nämnde här ovan.

Där röstade väljarna för ett byta av politik. De har hittills fått kaos och käbbel.

Det är sant att Socialdemokraterna och Magdalena Andersson borde ägnat mer kraft åt att ena partierna under de år som gått sedan 2022. Där kan en del av skulden också läggas. Men det är en ringa tröst när läget nu är som det är.

Ett svek mot väljarna

Det är sant att Socialdemokraterna köpte in sig på större delen av Tidös migrations- och kriminalpolitik, men det skulle förstås bli en helt annan tonalitet, och kanske även riktning, i den konkreta politiken på dessa områden om Magdalena Andersson stod i täten för en rödgrön regering.

Och det skulle definitivt bli en omläggning i rätt riktning på klimatpolitiken, satsningarna på välfärden och på arbetsmarknaden.

Kommer den här veckan visa att valrörelsens löften om en ny politik inte gick att hålla?

I så fall ett gigantiskt svek mot väljarna.

Jesper Bengtsson