Debatt Det svenska demokratiproblemet är inte att vi saknar lagar. Det är att vi saknar förmågan att försvara dem när makten själv bryter mot dem. Statens institutionsstyrelse (SiS) visar vad som händer när staten blir starkare än den rättsordning som ska begränsa den. Det skriver Michael Himmlegaard, före detta chef inom SiS.
En stat kan ha välskrivna lagar, rättvisa principer och demokratiska institutioner. Sverige har allt detta. Men om staten saknar förmågan att upprätthålla sina lagar, också gentemot sina egna makthavare, förlorar rättsordningen sin praktiska betydelse.
Lagar kan inte upprätthållas utan makt som försvarar dem. Men vad händer när det är makten själv som bryter mot lagen? Det är inte en teoretisk fråga. Det är Sveriges demokratiska problem.
Jag har varit chef inom Statens institutionsstyrelse, SiS, med övergripande ansvar för det ökända Rebeckahemmet. Där bevittnade jag en myndighet som inte följde lagarna den var skyldig att följa. Det handlade inte bara om enskilda misstag eller bristande rutiner. Jag såg hur en hel myndighetsutövning kunde fjärma sig från rättsordningens grundläggande krav. Och detta skedde i hjärtat av den statliga vård som ska skydda Sveriges mest utsatta barn.
Sverige saknar inte makt. Staten kan omhänderta barn, skilja dem från deras familjer, begränsa deras rörelsefrihet och låsa dörrarna bakom dem. Men när samma stat bryter mot de lagar som reglerar denna makt, vem försvarar då barnens rättigheter?
Demokratisk motsägelse
Staten har makten att beröva barnet friheten, men förmår inte försvara barnet mot sin egen makt. Det är en demokratisk motsägelse som inte kan bortförklaras med organisatoriska brister. En demokratisk stats två grundvalar är goda lagar och ämbetsmän som kan ställas till ansvar när de bryter mot dem. Dessa är oskiljaktiga. Utan lagar blir makten godtycklig. Utan ansvarsutkrävande blir lagarna betydelselösa. Ändå har vi skapat en ordning där myndigheter kan kritiseras, granskas och åläggas att rätta till missförhållanden, samtidigt som överträdelserna återkommer.
Vad är då tillsynens värde om dess slutsatser inte förmår förändra verkligheten? Vad är en rättighet värd om den som kränker den kan fortsätta utöva makt?
Det är skillnaden mellan en stat som har lagar och en stat där lagarna faktiskt härskar. Och mitt i denna motsägelse finns flickorna som Sverige har glömt. Deras liv är trauma i rörelse, ett trauma som bärs genom hela kroppen. Efter att själva ha genomlevt en mardröm börjar de, när de blir vuxna, betraktas som någon annans mardröm.
Barnet som inte fick skydd blir människan som samhället anser sig behöva skyddas från. Dessa flickor är ”institutionernas föräldralösa barn”. Inte för att de nödvändigtvis saknar föräldrar, utan för att institutionerna och staten, som övertog ansvaret för deras liv, aldrig tog det ansvar som följde. Staten tog deras frihet i skyddets namn. Men vem skyddade dem från staten?
Flyttat problemet
Det är här demokratins verkliga innebörd prövas. Inte i högtidliga tal om mänskliga rättigheter, utan bakom låsta institutionsdörrar, där människor saknar möjlighet att själva undkomma maktens missbruk. Att lägga ned SiS kommer inte att göra slut på detta institutionella problem. En myndighet kan avvecklas. En ny kan inrättas. Ledningar kan bytas och styrdokument skrivas om. Men om samma maktstrukturer överlever, om ansvaret fortfarande kan försvinna mellan organisatoriska nivåer och om lagöverträdelser fortfarande saknar tillräckliga konsekvenser, har ingenting grundläggande förändrats.
Vi har då inte avskaffat problemet. Vi har endast flyttat det. Det avgörande är inte vad myndigheten heter, utan om staten förmår upprätthålla lagen mot sina egna företrädare.Rättsordningen behöver makt för att bestå, men makten behöver lagar för att vara legitim. Den moderna rättsstatens mest grundläggande princip är att även den som förfogar över statens maktmedel måste vara underställd lagen. När medborgaren bryter mot lagen kan staten ingripa. När staten själv bryter mot lagen måste det finnas en lika verklig förmåga att ingripa mot den ansvariga maktutövaren. Annars skapas två rättsordningar: en för dem som makten utövas över och en för dem som utövar den.
En republik värd namnet är inte bara en stat utan monark. Det är en stat där ingen makthavare står över lagen och där den offentliga makten inte bara kan granskas, utan också ställas till ansvar för sina handlingar. En stat där dessa principer inte upprätthålls kan visserligen ha demokratiska institutioner. Men den kan inte göra anspråk på att fullt ut förverkliga demokratins grundprincip: att ingen står över lagen. Staten existerar inte för sina ämbetsmän. Ämbetsmännen existerar för staten, och staten för medborgarna.
Sverige behöver därför inte fler försäkringar om att barns rättigheter ska respekteras. Dessa rättigheter är redan fastställda. Vi behöver en stat som förmår försvara dem, även mot sig själv. För när lagen är stark nog att kontrollera barnet men för svag för att kontrollera den som låser in barnet, är det inte barnet som står utanför rättsordningen. Det är makten.
Michael Himmlegaard, Före detta chef inom Statens institutionsstyrelse (SiS), forskare och författare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
