En ny inflationskris är på väg. Den progressiva ekonomen Isabella Weber föreslår i en ny bok att vi gemensamt tar ansvar för priset på livets nödtorft. Risken är annars att människor sätter hoppet till högerradikala partier.
Den förra inflationskrisen bröt ut i samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Avbrutna leveransvägar av både timmer och vete, och sanktioner inte minst mot Rysslands export av olja och gas ledde till brist som pressade upp priserna.
Det blev dyrare att tanka, och det höga oljepriset spred sig till andra energiformer. Elräkningen steg även för dem som får sin energi från svensk vattenkraft, och när det blev dyrare att värma upp ugnarna blev brödet dyrare, därefter andra matvaror när alla som kunde passade på att höja priserna. Vi fick lära oss begreppet smygflation.
Krisen är snart
Även den här gången är det krig som utlöser krisen: efter Israels och USA:s attacker mot Iran är Hormuzsundet nästintill helt avspärrat. Och även om den israeliske oppositionsledaren Eisenkot gör det enda rimliga och bildar en koalition med de palestinska partierna i Knesset, så är hotet om ett storkrig i Mellanöstern inte avvärjt. Det går inte att ha några illusioner om att Gadi Eisenkot skulle vara en fredsduva, han har varken ifrågasatt folkmordet i Gaza, eller de krig som följt i dess spår – däribland kriget mot Iran. (Däremot ifrågasätter han tvåstatslösningen, ”jag har aldrig sagt att lösningen är två stater för två folk”).
Risken är alltså stor för nya attacker mot Iran efter det amerikanska mellanårsvalet. Det har redan påverkat gaspriset: gashandlare bunkrar inför en befarad eskalering av konflikten. Och det påverkar svenska elpriser direkt. Claes Hemberg, energiekonom på Nibe som intervjuas i Aftonbladet tror att priserna kan närma sig priserna krisvintern 2022, ”jobbigt dyra elpriser”.
Krisen är snart här. Oljan sitter fast i Hormoussundet, och skulle sundet på något magiskt sätt öppnas för ostörd sjöfart finns det inte tillräckligt kapacitet att processa oljeprodukterna, eftersom ett stort antal raffinaderier är bombade och utslagna och tar lång tid att ersätta, som Mellanösternkännaren Rouzbeh Parsi pekat på. Vi kan inte tanka bilen med råolja, ens om vi skulle kunna frakta hit den. Ännu värre blir det om huthirebellerna gör verklighet av sitt hot att stoppa trafiken genom sundet Bab al-Mandab, som all sjötrafik via Suezkanalen måste passera.
De rika klarar sig
Häromdagen strandade ett gigantiskt kryssningsfartyg i Kambodja, bränslet hade blivit för dyrt, och alla passagerare som var ute på en ”evighetskryssning” fick gå av, även de som betalat 2,3 miljoner för en ”permanent” lyxhytt.
Men de rika klarar sig, de vi ska oroa oss för är de filippinska fiskarna som inte har råd med bränsle till sina båtar. Och lantbrukare världen över som inte har råd med konstgödsel, som tillverkas med hjälp av fossila bränslen. Även det svenska jordbruket är beroende av importerad, fossilframställd konstgödsel.
Han som tankar sin SUV istället för att åka buss från Täby har råd med alternativ. Men folk i bygder där kollektivtrafiken inte funkar och som behöver ta bilen till jobbet har inget val.
I sin uppmärksammade bok (läs den!) Anti-Fascist Economics tvingar Isabella Weber läsaren att rikta blicken mot priset på essentials, det mest nödvändiga. Hon varnar för konsekvenserna av att det som människor inte kan avstå blir för dyrt. Det handlar om mat, tak över huvudet, energi, transporter, sjukvård och annan omsorg. När priset stiger kan vi inte sluta äta, vi kan inte låta bli att ta oss till jobbet för att bensinen blir för dyr.
Detta livets nödtorft är för viktigt för att överlämna till marknaden, påminner Weber. I en demokrati måste det vara det gemensammas uppgift att se till att alla har råd att täcka sina grundläggande behov.
En trestegsmodell
Progressiva politiker kan agera, eller låta fascisterna framstå som de enda med handlingskraft, varnar hon. Höga livsmedelspriser bidrog till Trumps vinst 2024 och höga bränslepriser till Tidöregeringens vinst 2022. Hot om högre hyror ökar stödet för högerradikala AfD, visar en studie från Tyskland.
Weber skissar på en trestegsmodell. Först stabilisera priserna på vardagsnödvändigheterna, sedan subventionera strukturomvandlingen (den sker inte av sig själv), och så bygga förutsättningar för att långsiktigt säkra människors tillgång till det mest nödvändiga.
Det första steget är att säkra överkomliga priser, med pristak om det krävs. Även på mat. I Mexiko under president Claudia Sheinbaum har en korg med basvaror prisreglerats, för inte länge sedan fanns ett pristak på baguette i Frankrike, i Sverige kanske vi borde sätta ett maxpris på en liter mjölk, eller på smöret som blivit så dyrt? Samtidigt måste vi ge stöd till jordbrukets omställning från dagens fossilberoende och bygga grunden för en matproduktion som levererar prisöverkomlig mat samtidigt som de livsuppehållande ekosystemen stärks.
Det låter radikalt, men så radikalt har vi faktiskt redan organiserat sektorer som i andra länder utgör stora delar av hushållens utgifter: vi har förhandlade hyror, utbildningen är gratis, den svenska sjukvården betalas efter bärkraft och fördelas efter behov. Radikala, progressiva landvinningar som är värda att försvara. Och värda att utvidga.
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
